Sök
Stäng denna sökruta.

Vem fick min röst?

 

Efter att i dagar haft lite av tvångstankar att jag ska glömma att rösta tog jag mig så till förtidsröstningen. Men det har aldrig varit så här svårt för mig att bestämma mig i ett val någonsin. Som moderat hela mitt liv har valet varit enkelt, och i riksdagsvalet fick KD min röst. 

Men valet till Europaparlamentet är ett speciellt val för många röstsplittar i det, det vill säga röstar på ett annat parti än de gör i riksdagsvalet. Det är så kassa Miljöpartiet kan ha 10 % där men knappt klara spärren i riksdagen. 

Själv har jag aldrig behövt tänka så men i år var det nästintill omöjligt att bestämma sig.

Först skulle Sara Skyttedal få min röst, tills skiten så att säga träffade fläkten. Jag uppskattar heller inte, min egen hämndlystnad till trots, när politiker inte kan behärska sig utan måste ge igen offentligt. Det är ovärdigt tycker jag och gjorde mig besviken. 

Hennes efterträdare Alice Teodorescu Måwe valde att, som helt ny politiker då hon borde haft en ödmjuk approach och energi att vilja ändra på fördomar om henne, istället ägna tre månader åt att offentligt bråka med SD. Jag har fortfarande ingen aning om vad hon vill göra i Bryssel så det blev omöjligt att ge rösten till KD i valet fast de skulle behöva den. 

Kvar stod då Moderaterna som jag alltid röstat på. Och…..Charlie Weimers från SD. 

För EP-valet är ett val när personen betyder jättemycket så att rösta på en individ är fullt logiskt. Jag har alltid tyckt att Weimers är en rakryggad och modig politiker som gör som han säger att han ska göra. Varmluftsmätaren är låg på honom, han ägnar sig inte åt floskler och symboler utan är konkret. Att byta från KD till SD när han gjorde det, då det fortfarande var förenat med stora sociala och andra kostnader, visar att han inte backar i sin övertygelse dessutom. 

Han kan säkert privat berätta någon gång vad de verkliga kostnader blev för honom då, när han ”kom ut” som SD och hur många vänner som sa upp kontakten och annat som jag vet inträffade för politiker i SD fram till rätt nyligen. 

Förra EP-valet var valet enkelt eftersom Tomas Tobé var så tydlig hela valrörelsen: Moderaterna ville stoppa migrationen till EU, stoppa den fria rörligheten för kriminella och ta ett helt nytt ansvar i Bryssel än föregångarna gjort på dessa plan. 

Men nu vet jag helt ärligt inte vad de vill, slutsatsen känns som ”mer av samma” bara. Och jag är besviken på att Arba Kokalari ägnar sin tid i Bryssel åt att på olika sätt begränsa yttrandefriheten på nätet, genom ”ansvar för sociala medier-företag” som det heter.

Vägen till helvetet är som bekant kantat med goda intentioner och jag är allergisk mot alla förslag som begränsar det fria ordet, även om det kommer från något gott. Bryssel ska låta bli det och Moderaterna ska inte ha det som profilfråga utan istället vara en vakthund för alla våra fri- och rättigheter. Även de besvärliga, som sociala medier ibland kan vara. Dessutom har jag frågat Kokalari på Instagram ett flertal tillfällen om det här och hon har inte ens bemödat sig att svara för att förklara hur hon resonerar. Det är underkänt för min del. 

Vad Jörgen Warborn och Jessica Polfjärd ens gjort under fem år vet åtminstone inte jag, mer än Polfjärds engagemang för att de svenska skogsägarna ska ha kvar sin äganderätt. Vilket är kanon, men utöver det?

Man ska lika lite slentrian-rösta på samma parti som man ska behålla sin bank eller elbolag för att det är jobbigt att byta utan man måste ställa samma krav på partierna varje val. Och vara beredd att ändra sig om vem som slutligen får rösten. 

Jag måste säga en sak här – jag är otroligt besviken på svenska politiker i den här valrörelsen, som återigen uteslutande pratat om SD, igen, istället för vad de själva vill göra. 

Tyvärr har även Moderaterna och Kristdemokraterna fallit till föga här, the usual suspekts S, V, MP och även C och L till trots. Jag förstår inte varför det inte går in att väljarnas förakt bara ökar när sju partier beter sig så här mot det åttonde partiet. 

Det har varit stora överord om hot mot demokratin i flera år men ett verkligt hot är när folket tappar tilltron till politiken och politiker och föraktet växer. I den myllan gödslat med tappade förhoppningar växer populism och opportunister fram med snabba attraktiva lösningar på komplicerade problem, allt inslaget i fint presentpapper. Då kan demokratihotet växa fort och komma lika plötsligt som ett åskväder en junidag och då har vi inte en chans att parera. 

Jag hade verkligen hoppats att den svenska politiska debatten skulle ha mognat till 2024 men icke.

Förhoppningarna om en valrörelse 2026 som handlar om sakpolitik grusades. En klen tröst är väl att fler ledsnat. Centerpartiet kommer tappa ett mandat och Kristdemokraterna och Liberalerna balanserar på spärren. 

En annan sak jag verkligen som människa ogillar är intoleransen. Sverigedemokrater behandlades som mobbade skolbarn från de kom in i riksdagen. Vuxna människor betedde sig fruktansvärt åt. Och de som valde sin övertygelse fick leva under hot, barn som inte bjöds på kalas och en konstant risk att någon skulle skrika något på stan eller på en restaurang. 

Det var det främsta skälet, det medmänskliga, varför jag och maken började bjuda hem företrädare från Sverigedemokraterna efter valet 2014 och varför vi sedan dess har utvecklat nära relationer med flera. När ingen var ens rimlig mot dem öppnade vi vårt hem, för att gå ut på stan dessutom var uteslutet.

Men bonusen jobbmässigt att förstå partiet ingen ville prata med, bara om, var givetvis också en faktor, jag ska inte sticka under stolen med det. 

Däremot har jag aldrig övervägt att rösta på dem, förrän det här valet. Helt enkelt för att jag inte tycker att de har den bästa politiken på flest områden. 

Vem röstade jag då på?

 

 

Jag kryssar alltid kandidater även om de är etta eftersom jag gillar att kryssen räknas ihop så att alla får svart på vitt vilken enskild kandidat som fått flest kryss, även bland partiernas ettor. 

Tidigare i veckan blev jag tveksam efter att Expressen skruvat på en intervju om samarbete med ryssvänliga partier i Europaparlamentet och Weimers svar, eller av tidningen redigerade svar, inte riktigt övertygade mig. 

Men när jag väl funderat ett varv till kom jag fram till att jag faktiskt tycker att alla partier borde prata med alla partier i parlamentet för att få igenom sin politik, även de vidriga. För att deras röster spelar lika stor roll och rösta på deras förslag är något annat än att förmå dem att rösta på ens egna. Så länge man håller sina egna ”röda linjer” är det helt okej vem helst man pratar med. Annars beter man sig som svenska politiker gjorde mellan 2010 till 2018. 

Flest röster vinner även i parlamentet så att ryssvänliga partier röstar för bra förslag svenska politiker lägger är bara bra, men det betyder inte att dessa sålt sin röst till deras idéer sedan. 

 Charlie Weimers engagemang för Ukraina och mot Ryssland är dessutom väl dokumenterat. Det råder inga som helst tvivel om var han står. 

Så trots min långa relation till Moderaterna, och att jag känner Tomas Tobé privat, valde jag till slut ändå att lägga min röst på Charlie Weimers idag. 

Helt enkelt för att jag tycker att han är den bästa parlamentarikern av alla svenska där och det ska belönas. Han är ett proffs och en av SDs största tillgångar, för han är alltid påläst, alltid noga med formalia och språk, även när tonläget och debatten är hård håller han nivån, och han har ett driv jag gillar. Han har också varit tydlig med han vill göra i Bryssel i fem år nu framöver.

EU måste börja bygga murar och på vissa sätt måste den fria rörligheten begränsas, tyvärr. Och någon måste vara en sund nej-röst till galna klimatförslag och där verkar SD vara det enda partiet som verkligen följer den linjen. Det sista skälet är att Weimers själv är övertygad om vikten av ett svenskt medlemsskap i EU men hans väljare är kluvna. Han är därför viktig för att övertyga om det så att inte fler SD-väljare blir Swexit-förespråkare. 

Vägen för Sverige är inte att gå ur utan att få ner Bryssels inflytande och makt. 

Valet handlar även om att jag inte tycker att det ska belönas att bedriva en barnslig valrörelse som övriga gjort, när man pratat om SD och troll och tonläge när man borde pratat om sin egen politik. 

Då blir jag totalt osugen att ge bort min röst till någon av de partierna, för det står mig upp i halsen. 

Vi får se på valdagen om fler resonerat som jag och om andra partier får känna av konsekvensen eller inte men jag kände i magen att det här var rätt beslut. Kanske kan vi få en vettig valrörelse 2026, en som vi förtjänar och som bara handlar om hur partierna vill lösa alla de problem som vi har, och vilket Sverige de vill se i framtiden. Man kan i alla fall hoppas. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!