Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönikan: Andra föräldrar

 

Det jobbigaste med att få barn var inte barnen. Det var det som automatiskt kommer med det – den ofrivilliga kontakten med andra föräldrar.  Plötsligt skulle man tvingas prata med människor man inte valt och vars enda gemensamma nämnare var att man råkat få barn samma år. 

Det började redan som gravid när man fick det oemotståndliga erbjudandet att ”gå med i en mamma-grupp” via MVC. Jag tackade nej direkt. Även om jag väntade tvillingar och då av det skälet kände att jag därför skulle ha för lite gemensamt med andra är jag kroniskt allergiskt mot kollektiv. Jag får själsligt eksem. 

Varför skulle jag vilja träffa folk efter barnen fötts som jag inte känner?

Fram tills att man bli förälder är de personer du har kontakt med på fritiden människor du träffat via något gemensamt, som intressen, jobb, studier eller gemensamma vänner, och sedan har ni klickat. Och då börjat umgås privat, högst frivilligt. För att det byggde på att ni först gillade varandra, sedan umgicks. 

Men när man blir förälder försvinner det där med valfrihet, tråkigt nog. Faktum är att majoriteten av de vuxna man träffar en viss period av föräldralivet är just människor som man inte valt men som man ändå ska umgås med. Innan förskolan är det lite mer valfritt för du kan bestämma träffar med kompisar som också råkar vara föräldralediga. 

Så fort ditt barn, och framför allt du, sätter din fot på en förskola är allt vad valfrihet bortblåst och du ser dig själv pliktskyldigt vid hämtning och lämning, för det är ju alltid samma föräldrar som hämtar just på din tid, småprata om….ja vad då? Ingen aning men pratas gör det mellan galonbyxor och nappar och en krånglande unge som aldrig ville lämna dagis. Som jag hade. 

Man bjuder till och med hem folk. Kalla det tillfällig sinnesförvirring eller kanske snarare desperation. 

Du småpratar också med helt okända vuxna vid olika lekplatser för att småbarnsföräldrar inbillar sig två saker – ni är de första på planeten som fått barn och att ni därför är ett slags hemligt sällskap av invigda. 

Nu skrockar jag lite när man råkar läsa något nyblivna mammor säger i någon intervju eller i sociala medier som befäster bilden av att de alla verkligen känner att de är de första på planeten och i historien som gjort det där. Att bli förälder. Tack och lov blir man mer luttrad, och vettig,  senare i livet, vilket de kommer upptäcka helt på egen hand. 

Ett uttryck för den totala förvirringen många hamnar i där man tror att man måste umgås med föräldrar är det chockerande minnet jag har där jag hör mig själv säga till en grupp förälder på lågstadiet att ”de och barnen ju kunde komma till vår gård efter skolavslutningen ett år.” Det blev exakt så stelt som man kunde tänka sig, som jag minns det inte mellan dem men jag. Mellan mig och resten. 

Ju äldre barnen är desto mer avtar det här, underbart nog. När barnen kan sköta sig mer själva. Jag har såklart inga problem att prata med andra föräldrar och föräldrar till barnens vänner eller före detta klasskompisar om jag gillar dem och råkar möta dem i kvarteret eller på Hemköp men det är det är förväntade umgänget, det tvingade, jag så här i backspegeln ser på med fasa. 

Och med tonåringar, efter att ha haft några lugna år på den fronten, har tyvärr delar av det uppstått men nu i elektronisk form så det är åtminstone ett steg framåt.  Eftersom barnen, i alla fall våra väldigt sociala barn, i rask takt lär känna nya kompisar varannan vecka har olika kontaktslingor upprättats. Med vuxna man aldrig träffat och som man inte valt. Och som vi förhoppningsvis slipper träffa. 

Nöden har ingen lag och ibland måste man kolla vad barnen med urladdade mobiler befinner sig. Eller vidarebefordra något bus någon hållit på med, som än så länge tack och lov har kaliber pilsnerfilm men ändå. 

Men sedan finns det ju de här vuxna, som man även träffade med småbarn, som fötts med någon slags skadad version av integritet och hyfs.

En mamma på dagis bestämde sig för att jag inte fanns, jag var från en dag till en annan osynlig för att min 4-åriga son kastat en leksak på hennes 3-åriga dotter. Eller sopat till henne, jag kommer inte ihåg. Och när jag konfronterade henne skrek att mitt barn var psyksjuk. 

Tonårsversionen skickar märkliga sms sent på helgkvällar om bagateller. Vuxna för oss okända personer. Det är som om att föräldraskapet inuti vissa människor är ett slags virus som äter upp all rimlighet och känsla över hur man förväntas bete sig som vuxen. Som om barn-zonen är en slags fri-zon där man får göra och säga saker man aldrig i något annat sammanhang skulle acceptera själv av andra. 

För vissa är föräldraskapet kanske rent av en välkommen ursäkt att få bete sig orimligt, vem vet? 

Tyvärr finns just nu, precis som tidigare, ingen möjlighet att helt ducka den här tvångskontakten med kollektivet föräldrar till barn som umgås som jag ofrivilligt anslutits till men jag hoppas nu, precis som innan, att den här perioden försvinner fort.

Och aldrig sedan återkomma. För att mina barn vuxit upp. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!