Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönikan: vikten av mat

 

Vad är det med vuxna människor som inte kan laga mat?

Regelbundet hör man vuxna i princip kokettera med att ”jag kan absoluuuut inte laga mat”, inte sällan är det just kvinnor som utbrister detta med ett litet fniss i köket när de är på middag hemma hos någon som kan. Som ett märkligt feminist-statement. 

Jag har länge funderat på det här. Hur det kommer sig att fullt fungerande vuxna människor med bra jobb och även barn kan tycka att detta inte är något så ofantligt pinsamt, om det stämmer. För ofta tror jag att det är påhitt, de har misstagit det för något som ger status när det i själva verket gör att alla vi som kan laga mat undrar lite vad de håller på med.

Vad då inte kan laga mat? 

Mat är centralt för alla djur, alla som har en liten eller stor hund ser förbluffat på varje gång man ger dem mat och det bokstavligt, efter några ”gluff gluff gluff” (det låter faktiskt så när en hund äter jättesnabbt) är slut. Oavsett hur stor portion man gav dem. Minsta bit är uppäten. 

Centralt för alla utom vissa kvinnor som tror att det är någon slags feminism att stajla med att hon bara kokar pasta på sin höjd är istället just mat och matlagning. En av livets bästa saker och inte sällan dessutom tillsammans med andra.

När hörde vi en man senaste skryta över att han bara kan koka ägg och att han svultit ihjäl om han inte var gift?

Nä, just det. 

Alla behöver inte vara så intresserad av mat som jag och min man är. Vi har omsorgsfullt byggt hela vårt gemensamma liv kring mat kan man säga. Som par utan barn bjöd vi på oändligt antal sena och roliga middagar, inte sällan med både fem och sju rätter. Allt blev inte lyckat, det är sällan optimalt att leva efter devisen att provlagning är för fegisar och sedan hälla i sig vin. Men påfallande ofta har saker blivit bra. Och framför allt har vi lärt oss. 

Jag har alltid vågat testa nya saker som jag aldrig lagat förut. Hur svårt kan det vara?

Kan man laga mat äter man alltid gott. Och märkligt nog gillar de flesta av de som inte kan laga mat att äta gott. Jag vet inte varför de vid något tillfälle i livet inbillat sig att det är svårt att laga god mat men det är det inte.

Det krävs ingen medfödd talang att leta upp ett recept och följa det, och när man börjar känna sig tryggare i köket sätta ihop egna recept genom att helt enkelt free styla. Man slänger ner saker i maten man tror blir gott. Det är också en vanlig missuppfattning att det godaste skulle vara det dyraste. 

Något av det godaste jag vet är tomatsås. Det är busenkelt om man bara läser lite recept och testar sig fram till sin idé om den perfekta. Min består av mycket vitlök, sardeller, tomatsås som fått stekas i olja tills oljan i tomaten släpper och färgar allt rött, en nypa socker, mycket mer salt än man tror och lite chili. 

Har vissa moderna människor medvetet arbetat bort den naturliga instinkten att vilja ha makten över vad man äter och maximera det undrar jag. Förutom folk med ätstörningar är mat nästan alla människors njutning. 

Att få folk att börja testa ny träningsformer verkar vara betydligt lättare än att väcka den naturliga instinkten att älska mat och allt som har med mat att göra. 

Nu är jag ingen terapeut men något säger mig att om bara lite fler människor skulle ägna sig just åt odling och matlagning, om än i pytteliten skala, skulle färre terapitimmar debiteras för är det något som leder en rätt ner i något slags meditation är det att långsamt röra i en puttrande såg eller sätta ner händerna i jorden. 

Men det är kanske för mycket begärt av människor som trots medelåldern fortsätter att häva ur sig frasen ”jag kan iiiiinte laga mat” i sociala sammanhang.

Istället borde dessa personer ta sig en funderare på varför det är så och varför det är så viktigt att säga det högt? Och om det inte är dags att sluta tycka att det är något lustigt att vara en fullvuxen person som inte kan laga mat?

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!