Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönikan: Inte som min mamma

 

Alla som fått barn har tänkt denna tanke mer än en gång: ”jag kommer inte bli som min mamma. Vi kommer göra egna fel men vi kommer inte bli våra föräldrar”. 

Och det går alltid jättebra, när man får barnen. Det beror på att man är så fokuserad på allt och då menar jag allt, när man först blir förälder. Alla föräldrar till äldre barn skrattar lite halvt generade när man bondar kring det faktum att ens första barn inte fick äta pommes frites eller godis förrän de var 4 år. Men då kändes det så otroligt vettigt, märkligt nog. 

Vi skrattar också gott åt att vissa gjorde egen barnmat (utan tillsatser!), köpte dyra barnmöbler och särskilt hinken för bajsblöjorna eftersom det tog exakt en dag att inse att bajs ska ligga så kort tid som möjligt i lägenheten och det därför bara är att skruva en krok på skötbordet för soppåsen man lägger blöjorna i. För att lätt så fort man kan ta med den ut när man ändå går ut. På tredje promenaden för dagen.

Så ordet ni söker är just fokuserad, men efter att tag tappar man fokus eftersom man kommer ur bäbisstadiet, de slutar förskolan och vips är det stora skolbarn.

Då har man så bra koll på att vara förälder och dessutom fokuserar på helt andra saker, som bitar av det egna livet och parrelationen, och livet flyter liksom på. Lågstadiet och mellanstadiet flyter förbi som en flodbåt och eftersom man fått tillbaka stora delar av det man gav upp som bäbisförälder, som tid att träna och andra intressen, gå ut och äta när man vill utan stort krångel och annat så byttes fokuset mot en slags självförtroende. Eller så kan man kalla det övermod. Naivitet? 

Livet rullar alltså på och är rätt behagligt. Tills de blir tonåringar. Det går för övrigt från en vecka till en annan. På fredagen spelar de Fortnite, torsdagen efter har de plötsligt gått ut och träffat fem killar ni aldrig hört talas om och stänger av Hitta i mobilen.

Och vet ni vem ni då vem som gör intåg i mångas liv? Ni gissar rätt. 

Härom dagen hörde jag min egen pappas röst mullra genom lägenheten när jag arg som ett bi på ena sonen gastade om saker som hör att inte göra läxan till (och att vara sjukt otrevlig och säga håll käften hela tiden). Tiden liksom frös till och jag kom plötsligt ihåg vad jag lovade mig själv för 13 år sedan. 

Hur kunde jag tappa garden?

Tja, kanske för att ingen är som sina föräldrar när man har små barn? Det är just tonårstiden och framåt vi har minnen av så det är ett ofattbart lätt löfte ändå att ge sig själv, att inte bli som sina föräldrar när barnen går i blöja. 

Samtidigt kan jag fundera på hur många olika sätt man egentligen kan tjata på? Finns det många sätt? Tjata på att gå och lägga sig, tjata på att gå upp på morgonen (det absolut värsta tjatet), att ladda mobilen, att komma hem när vi bestämt, att göra läxor. 

Och där någonstans, mellan tjatet att komma hem och tjatet att göra läxor, hörde jag alltså min pappas röst, fast det var jag. Frågan är väl nu hur jag löser det här. Kan jag ens undvika att låta som mina föräldrar eller är det på förhand kört? 

En sak min egen pappa, och jag, saknar är tålamod. Jag tänkte att jag skulle fortsätta jobba med det området (för gudarna ska veta att det har övats sedan vi fick tvillingar för 13 år sedan) så får jag väl se om det så att säga kan mota Olle i grind. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!