Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönika: Olika regler

 

När vi är barn är regler, och att alla har samma regler, en väldigt viktig del av uppfostran. Det ska vara rättvist och alla följa samma regler. Vi lär våra barn att det är så man ska leva sina liv och det är så världen är uppbyggd. Som tonårsförälder kämpar jag nu med att upprätthålla vissa regler när längtan efter uppror och frihet är som störst. Sliter mitt hår faktiskt. 

Är det inte konstigt att vi ljuger om det?

Det är kanske vår största livslögn. Att det är samma regler för alla och att om man bara följer dem så gör man sin plikt som individ i världen. 

För när man är vuxen på riktigt, när man slutat universitetet och den bubbla som den allra första delen av vuxenåren innebär när man får 100 % frihet men rätt lite ansvar, inser man smygande att man är lurad. 

Det är inte den som är bäst på sitt jobb och som utför det man är anställd för att göra bäst som får högst lön eller snabbast karriär. Det är de personerna som chefen gillar bäst som lyckas bäst, till och med om de är rent kassa på sina jobb.

Jag kan nog inte beskriva den insikten som drabbar en då, runt 25-30 år som annat än livsförändrande. Och lite förnedrande. Var detta allt? Att det fungerar som på mellanstadiet-discot där bara de populära tjejerna fick dansa? Även de elaka. 

Här har man uppfostrats från dagis att följa regler är viktigt och i skolan att det är den som anstränger sig mest och får högst poäng som får högst betyg, allt för att man i framtiden ska få ett bra jobb. Och när man väl landar ett åtminstone okej jobb så gäller inga regler längre. Inte ens det där om prestation. 

Jag försöker hålla masken när jag lär mina barn samma sak men innerst inne vet jag ju att jag ljuger. Alternativet är dock att desillusionera dem och det är värre och så resonerar väl generation efter generation föräldrar. Barn ska vara hoppfulla och proppas med en ljus syn på världen. Och i skolan, och högskolevärlden fungerar det så. Det är tydliga regler. 

Samma avsaknad av samma regler finns i politiken som jag gjort till mitt jobb och det är väl en av de mest frustrerande sakerna med allt – att det är så olika regler. Jag vill bara skrika att varför ska vänstern alltid ha en bättre uppsättning regler än högern? 

Det är ju inte så vi bestämt! Samma. Det är samma regler här.

Men nej, det finns så oändligt många exempel att det skulle ta en månad att radda upp alla. Som när man pratar våld i politiken och två sossar pratar med en av våra värsta vänsterextrema om Gubbängen och de på allvar kan sitta och hå-hå-ja-ja-sig om våldet högern håller på med samtidigt som gubben bredvid ägnat 30 år åt att kasta sten på polisen och slå ner meningsmotståndare. 

Världen är absolut uppbyggd på regler men de är varken rättvisa eller konsekventa, de är ibland inte ens logiska. Att lära sig alla dessa olika regler tar en livstid. Det finns regler överallt, som i dejtingvärlden, i äktenskap och kompisrelationer. Regler mellan föräldrar och regler mellan barn och föräldrar (som man tack och lov ändå får bestämma själv). 

Regler, regler och andra regler. Och sedan gäller inte vissa regler. För att sånt där hände. Och är du höger så är allt du gör odemokratiskt, våldsamt och förkastligt även om vänstern gör exakt samma sak, samtidigt. 

Jag kan på ett sätt förstå de stackare som blev kvar utan tjej, eller man, som antingen inte fattade reglerna eller struntade att följa dem. De alla oskrivna man bara måste samla på sig kunskap om. Eller vara rökt. 

Själv kände jag mig bara förödmjukad och trängd, som jag förpackades in en för trång burk, när jag insåg och sedan försökte följa alla de oskrivna konstiga regler som gäller på en arbetsplats. Som att fjäska för helt orimliga människor, även om de var helt dumma i huvudet. Inte sällan var de chefer även om de kanske inte nödvändigtvis var min.

Jag förbluffades gång på gång hur i hela friden denna obegåvade människa som dessutom är elak mot folk, och inte särskilt duktig på jobbet ens, kunnat upphöjas till chef. 

Du kan inte spela tennis om du inte följer linjerna och där landade väl jag till slut. Man kan inte förändra det. Antingen spelar man med eller så hoppar man av. I politiken är det samma sak fast upphöjt i två. Du måste fjäska för folk du avskyr och allt är på låtsas för sedan viner knivarna och det är långt ifrån de bästa som lyckas till toppen utan de som är bäst på att köra över andra, ljuga och ta sig fram. 

Det kan jag inte förändra. 

Men att det är så olika regler för högern och vänstern är något jag försöker påverka varje dag i mitt jobb. Vad gäller reglerna på arbetsplatser sparar jag dem tills barnen är vuxna. De ska få tro precis som jag att reglerna gäller, tills de behöver veta att det inte fungerar så utan egentligen är det en helt annan uppsättning regler de snabbt måste lära sig för att ta sig fram. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!