Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönikan: ”Dement. Eller?”

 

Jag tycker inte att jag kommer ihåg någonting. Någon som känner igen sig?

Disträ är det charmiga namnet på totalt jäkla minnes-inkompetent. I alla fall när det gäller viktiga saker. Jag har till exempel glömt mina sista två mammografi-tider, trots att jag skrev upp dem. Jag bokade nya men ändå. Siffror är ändå värst, jag kan inte ens min mans mobilnummer utantill efter 20 år, om jag inte verkligen anstränger mig. Det slutar på 17. 

I mitt jobb måste jag på riktigt snabbt maila mig själv så fort jag kommer på något, annars är det borta. Ibland blir jag dryg och tänker att nej, det kommer jag ju ihåg. Gör jag det? Såklart inte. Många goda idéer har försvunnit den vägen. Om jag sagt till er att jag ska skriva om något och sedan dyker aldrig inlägget upp vet ni varför. 

I vårt liv är det maken som organiserar allt som har med barnens skolgrejer och swishar lärarpresenter och sådant. När jag vill skoja till det kallar jag honom mamman i familjen, mest för att skoja med min egen avsaknad av kompetens på området. 

Det här är skälet varför ni läser en lördagskrönika på en måndag. Jag glömde bort att skriva den i fredags, trots att det stod på min lista. Nu är jag inte totalt bollhav utan jag kommer ihåg väldigt mycket i livet, som var jag bor, att jag har barn och vilken veckodag det är,  men ibland blir man så sabla trött på sig själv.

Klimakteriet hjälper inte heller kan jag intyga, det är som om normala grejer i livet blir förstorade just nu. Är jag trött blir jag jättetrött, är jag irriterad blir jag superirriterad och min vanliga tankspriddhet yttrar sig som Alzheimers. 

Fast det ska jag väl inte skoja om egentligen eftersom min mormor Asta dog av det på 80-talet, på den tiden fick de som blivit halvt zombie bo på långvården tills resten av hjärnan förvandlats till slime. Ingen hjälp fanns att få. Nu är det lite annat, forskningen har kommit en bra bit på väg och folk som har oturen att verkligen få den diagnosen klarar sig längre än de fyra år hon levde med sjukdomen. Men ändå. 

Min man brukar säga att jag inte alls är glömsk utan jag lyssnar bara inte men det är verkligen som om vissa saker bara passerar igenom hjärnan och ut på andra sidan. Det ramlar ut saker, kanske genom öronen? Medan huvudet är fullt av meningslösheter jag inte ens om jag anstränger mig kan glömma bort, som vad Charlotte Perellis barn heter eller varför det tog slut mellan Tom och Ariana i Vanderpump Rules. Som klister sitter sådant där. 

Till alla er andra glömska kan jag dock komma med lite bra nyheter – demensen minskar i befolkningen, till skillnad från vad man trodde för bara 20 år sedan. 

Vid millenieskiftet var politiker otroligt oroade över att den stora köttproppen Orvar (40-talisterna) förväntades bli riktigt gamla och därmed skulle antalet dementa som behövde stor omsorg skjuta i höjden. Det hände inte och skälet är rätt hisnande – på bara 30 år har dagens 70-åringar blivit som dåtidens 50-åringar. När det gäller nästan allt. 

Folk lever inte bara längre, de är friska, pigga och moderna betydligt längre. De äter bra, motionerar, håller igång sina hjärnor och lever mycket aktiva liv, länge. Många jobbar längre, eller igen eftersom det blev trist att vara pensionär.

Det finns säkert fler 70-talister som hört sina föräldrar skrocka över att de minsann inte kommer ha hatt och käpp som pensionärer utan gympaskor och jeans. Ofattbart töntigt att höra när man är tonåring, nu joggar tanter förbi mig på promenaden i rosa funktionskläder och keps. Forskarna är förbryllade, för demensen har gått ner och man vet inte riktigt varför. 

Dagens pensionärer är piggare än någonsin och färre och färre blir ens dementa, inträffar det händer det i regel senare och senare. Många pensionärer flyttar inte till äldreboende förrän de fyllt 80, ibland 90 och det är bara de skruttigaste äldre som får plats. Ålderdomen är något helt annat idag än bara för 30 år sedan. 

Så dåligt minne, som att ni ibland glömmer att göra ert jobb, läkartider och barnens friluftsdagar, har åtminstone tack och lov sällan med begynnande demens att göra utan är helt vanligt guldfiskbeteende. Hur det ska botas har jag dock inga bra svar på. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!