Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönikan: Frihetslängtan

 

Plötsligt var våra barn borta. Puts väck. De tonåringar som tagit deras plats är inte alls lika trevliga. Jag hade inte riktigt tänkt igenom att vara tonårsförälder mer är att tvingas gå igenom sin andra tonårsperiod i livet fast utanför. Och jag hade inte planerat att detta skulle ske exakt samtidigt som jag själv är inne i den omvända puberteten heller, inte optimalt kan jag berätta. 

Jag kunde kanske räkna ut ändå att eftersom barnen varit tidiga med det mesta (inte som bäbisar dock) så skulle även detta ske tidigt men jag är väl lite korkad. 

Men det som slår mig när dammet yr kring det senaste hormonutbrottet är en välbekant känsla – en längtan efter frihet. 

Kan det vara tonårens heliga graal, motorn eller bensinen om ni så vill, som driver hela processen framåt? Eller gnistan kanske? En plötslig och oemotståndlig längtan efter frihet. 

Det lilla ordet är jag nämligen lite av en expert på. Jag tänker att det är den vilda frihetslängtan i mig som orsakat mitt stora auktoritetsproblem och som guidade mitt undermedvetna bort från traditionella jobbstigar tills jag landade i det här jobbet som 38-åring.

Fri från normala arbetstider, från kollegor och chefer, en frihet som också innebär allt ansvar men det ansvaret är så mycket enklare att bära för mig när friheten är min. Jag trodde att jag ville bli rik och ha makt när det var bestämma själv jag ville. Om min tid och vad jag ska göra. 

Frihet är också den röda tråden i mitt politiska engagemang, det var begäret och kravet på så mycket frihet i samhället som det går som ledde mig in i den politiska högerfamiljen. Det är fortfarande det viktigaste i mitt liv och jobb, att bidra till mer frihet. För alla. 

Men först när man kan lämna alla andras förväntningar och inte minst dina egna på dig själv som du verkligen kan bli fri på riktigt. En oändligt svår uppgift många inte klarar förrän de blivit lite äldre. Om de ens någonsin kan det. När lagren torkat lite så att man lätt kan skala av dem tills man ser lite klarare vem man egentligen är. 

Det var det som gjorde att jag först blev tvungen att inte passa in på en bank eller andra jobb innan jag fattade att det där är fel plats för just mig. Trots mina höga tankar om min egen förmåga som civilekonom var det skribent jag skulle bli. 

Jag tänker ibland, inte så ofta, att min korta rödhåriga lilla morfar Pelle skulle ha ett lite belåtet leende om han visste. Han som också var civilekonom och hade ett urtråkigt jobb som revisor men drömde om att skriva, hela sitt liv. Han skulle ha fyllt 112 år i år. 

När barnen skriker och trotsar, vägrar komma hem och gå upp på morgnarna är det just det jag försöker hitta. Känslan av att få bli fri. De är för små för att kunna sätta ord på känslor, de kan knappt begreppet tid ännu trots att de kan klockan och ändå känner de sig så stora fast de är små. Men om de skulle kunna prata om vad som försegår där inne gissar jag att det just är en oändligt stark känsla av att vilja gå vidare och få frihet som driver allt det där. 

Jag är sannerligen inget föredöme när det gäller olika saker, som tålamod till exempel. Jag känner alldeles för ofta att jag egentligen vill kasta sönder saker men gör det inte så mitt temperament får jag smaka på själv hos en av mina söner. Men en slags ljusning i det mörker vi kallar tonårstid är ändå det sympatiska, och helt naturliga, att ett barn vars hela liv kontrollerats (för att de inte ska dö innan 10 års ålder) automatiskt vaknar upp en vanlig dag i sina liv och känner att något ändrats. 

Plötsligt ropar livet och de svarar. 

De kräver oberoende, hemligheter och att få upptäcka själva. När hormonerna återgått till normala nivåer och vi är på andra sidan hoppas jag att en liten del av detta består. Kärnan. 

Att de fortsätter jaga friheten livet ut. Både privat och politiskt. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!