Search
Close this search box.

Är det konservativt?

 

Hemmafrutrend, har det märkligt nog kallats. Den här nya vågen tillbaka till det ursprungliga, till naturen. Att leva närmare jorden, att göra mer saker själv. En slags grön våg utan politik och kollektiv. Trots att få, ja mig veterligen ingen, sagt att de inte vill jobba längre alls. Men det är väl medielitens sätt att hånfullt etikettera något de inte vill gilla snarare än beskrivning av verkligheten. 

Jag antar att progressiva vänsterliberaler i storstaden har mycket svårt att förlika sig med att det de själva representerar äntligen börjar bli omodernt. För det är ju så lätt att ha åsikter när man rider på medvind, på stora vågor in på stranden där alla står och applåderar. Det är betydligt svårare att stå kvar när vinden blivit stormstyrka i motvind. 

Det har blivit omodernt med identitetspolitik, fittmössor, transdemonstrationer och genuspedadoger. Veganismen är ute, kött är inne. Äntligen. 

I sociala medier växer konton som fokuserar mer på självförsörjande. Inte bara ”off grid” och skjuta en björn till middag utan snarare att baka allt bröd själv med surdeg, fermentera och pickla, göra mat från grunden, odla viss mat själv. Att bygga ett förråd av saker du odlar och plockat själv. Göra saker från grunden. 

I flera år har de skrivits om hemmafrutrenden. 

 

 

Men det handlar inte om hemmafru-ideal, eftersom det parallellt finns en annan trend – prepping, som är den manliga delen av denna backlash från den nyprogrogressiva eran. 

Det är inte konservativt, det är naturligt. Märkligt nog är vänstern för exakt samma saker om det istället kallas ”mindre tid på arbete, mer för livet”, att ”odling ger lägre klimatavtryck” och att självförsörjandet är en progressiv klimatprotest. 

Det pågår utan tvekan en rörelse sedan ett par år mot att leva mer biologiskt, närmare naturen. Att göra saker själv. Yngre och medelålders dras mot att bo i hus, ha höns, lära sig att göra mer saker på egen hand utan att förlita sig på andra. Ett sätt att leva mer autentiskt. 

Det handlar dock inte om ideologi alls, utan om en helt normal dragningskraft till att leva mer i frihet och skapa mening. 

Däremot kan den nya tekniken också göra att personer kan göra det, och dessutom tjäna pengar via sociala medier. Att inte ha ett 9-17 jobb är inte samma sak som att inte jobba. Att kunna jobba hemma är inte att vara hemmafru. 

Särskilt efter pandemin har den här trenden vuxit sig starkare upplever jag, kanske upplevde många nervöst att vi som moderna människor på 2000-talet i städer kommit alldeles för långt ifrån vad man behöver kunna som människa för att överleva. 

Kriserna som följt har spätt på det här. Kriget i Ukraina, 7-oktober-kriget, utvecklingen i Ungern och konflikterna i USA mellan olika grupper, el-krisen och räntechock. Vi är oskyddade. Få av oss skulle överleva på egen hand. Att vilja lära sig saker som våra föräldrar inte kan heller är snarare än något konstigt konservativt helt naturligt. 

Det finns en särskild sorts tillfredsställelse att äta mat du själv drivit upp från frö, det vet alla som odlar. Eller den härliga sortens trötthet du bara får av att ha gjort något tungt utomhus. 

I brist på bättre etikett är det en slags ny grön våg men utan ideologiska förtecken, drivkraften handlar istället om att få högre livskvalitet och att känna sig mer som en människa. 

En av dessa influencers som kulturskribenter på Södermalm förfasar sig över som hemmafru-lobbyister är det här kontot, som drivs av 8-barnsmamman Hannah Neeleman. De hade framgångsrika karriärer men valde att istället köpa en gård i Utah och nu har hon 8,7 miljoner följare bara på Instagram. 

 

 

Där kan man, förutom att få se henne tävla i Miss America (!), se henne osminkad i förkläde baka surdegsbröd från grunden och en massa annat. 

 

 

En helt annan person som lever ett liknande liv bortom det bekväma stadslivet men istället valt ett totalt annat spår är norskan Tonje Blomseth, som bor ensam i norra Alaska med sina malamutes-hundar. Hon bakar inte surdegsbröd men jagar och föder upp hundar i arktiskt klimat. 

 

 

Hon lyckas försörja sig på det och på samarbeten online för prylar och kläder för jakt och friluftsliv. Och är delvis självförsörjande eftersom hon jagar sitt eget kött. 

 

 

På TV går det just nu flera serier som följer människor med liknande liv. Frostbiten på SVT följer ett antal amerikaner som lever i olika delar av Alaska till exempel. I ett ”Enklare liv” träffar programledaren människor som valt att leva helt isolerade i naturen runt om i världen. Flyttlassen från Stockholm går då just barnfamiljer väljer att lämna huvudstaden, en trend som pågått ett tag. 

När vi köpte ett sommarhus 2009 växte snabbt ett intresse för att odla hos mig, jag som vuxit upp med föräldrar som hatade även gräsmatta så mycket att de hotade med att asfaltera tomten och älskade ”naturtomten” de hade vid sin egen stuga. Ingen jag känner odlade, men jag blev direkt fast och köpte böcker, lyssnade på Odla i P1 och försökte lära mig så mycket som möjligt. 

Sedan började det plötsligt att vara trendigt och det blev så mycket lättare att odla eftersom utbudet ökade enormt. 

Jorden drar oss. Och när vi plötsligt blir påminda om hur små vi är, och att vi alla till syvende och sist bara har ansvar för att överleva då omvärlden blir hotfull känner fler och fler att man vill kunna stå på egna ben. Kunna sörja för sig och sin familj. Belöningen av att göra saker själv kommer omedelbart. 

Känslan ni söker är frihet. Styrka.

Man har bara sig själv att hålla i om kriget kommer och fler verkar äntligen inse det. 

Det är inte konservatism, det är vår natur. Det är därför så många älskar friluftsliv. Att sedan en del av prepping-trenden också kommer från en slags banjo-höger gör inte att att längtan till skogen och landet är konservatism. 

Inte en enda tidningskrönikör hade kallat det konservatism om samtliga människor motiverade sina val med klimatkrisen. Då hade de istället hyllats för sitt mod och sin omtanke om planeten. När det istället handlar om egna drivkrafter är det dock något fult, något konstigt. 

Sippiga kulturskribenter som skriver om hemmafruar och nedlåtande siar om en slags grottmänniskoåterkomst skulle komma på andra tankar om de bara stack ner sina egna händer i jorden. Det är jag övertygad om. Eftersom även de är människor. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!