Sök
Stäng denna sökruta.

Lördagskrönikan

 

Jag tänkte testa ett nytt grepp på bloggen – att varje lördag publicera en lite annan text. En krönika, som handlar om lite allt möjligt. Inte nödvändigtvis politik, även om jag alltid skriver ur högervinkeln. Jag märker att många av er läsare läser mer på bloggen just på helgerna och en krönika till frukosten när hela helgen ligger framför en är perfekt. Ämnen från vardagen, livet, reflektioner, trender och företeelser, stort som smått. 

Krönikan kommer vara för de som prenumererar men denna första är upplåst. 

…………..

Ni som är mitt jobb, mina kunder men typ också mina kollegor, en slags bekanta men ändå inte. Tittar man på statistiken är ni framför allt 40 +. Jag var själv 38 år när jag blev debattör så det är inte konstigt. Mitt tilltal och mina ämnesval har alltid varit vuxna, kidsen gillar andra opinionsbildare. Ni är jämnåriga, äldre jämngamla, unga äldre och även min föräldrars generation.

Och ni är alla mina favoritpersoner. 

Jag är född på 70-talet helt enkelt, precis i mitten faktiskt. Vi kallas tydligen Generation X, den ironiska generationen och under hela min uppväxt på det glada men fula 80-talet sa min 40-talistmamma att ”ni är den första generationen som kommer få det sämre än era föräldrar”.

Muntert, eller hur? Hon hade fel. 

Häromdagen kom jag att tänka på att vi födda på just 70-talet är den sista generationen som verkligen har ett ben i det gamla Sverige och ett i det nya. Jag är väldigt tacksam över det, och jag har försökt att vårda det ömt eftersom det hjälper mig i mitt jobb. Perspektivet navigerar mig i vågorna av gnäll som kommer, inte minst från höger, om att det var så fantastiskt förr. 

Vissa saker, som att Sverige var ett homogent och tryggt land, var bättre. Politiskt korrekt och woke var inte uppfunnet och att köra bil var en självklarhet. Annat var verkligen inte bättre. 

Jag gick gymnasiet i 80-talskläder. Levisjeans sydda för män, filtkavajer och konstiga blommiga långa klänningar figurerar på foton, ty det passerade decenniets kläder, trender och det mesta annat följer liksom med in på det nya några år. 1994 fick jag slutbetyg fem i maskinskrivning.

Vi hade privata stora miniräknare på matten, som kunde allt möjligt obegripligt och som var dyra som dagens mobiltelefoner nästan, och eftersom internet knappt var uppfunnet var detta dåtidens dyrgrip. 

När jag tog mina första stapplande steg in i universitetsvärlden och registrerade mig på Handelshögskolan i Göteborg sa någon ”du måste skaffa en epostadress” – , blev mitt livs första. Men första året användes den inte särskilt mycket, få förstod vad man egentligen skulle ha dem till när man kunde ringa. Jag fick min första egna dator 1995, innan fick man gå till datasalen och då var det ju enklare att bara ringa och fråga. 

Har ni tänkt på hur mycket i telefon man pratade då? 

Förutom när man fick stå i kö. Alla betalade sina räkningar på banken. Man fick gå dit (innan klockan 15 såklart, bankernas eviga egna tidsuniversum), ta en kölapp och vänta 45 minuter innan man fick äran och nåden att betala hyran och elräkningen.

När möjligheten att själv lägga in betalorder via ett slags stort kvittoblock med en personlig stämpel man kvitterade ut (dåtidens bank-id) för varje räkning och sedan lägga dessa papperslappar med för hand ifyllda OCR-nummer, summa och bankgironummer i ett förfrankerat kuvert och bara posta till banken var den tekniska revolutionen ett faktum.

Gud, vad smart, tänkte jag när jag fortfarande tvingades sitta i en förnedrande kö på statliga Apoteket för att hämta penicillin att bota årets halsfluss, medan tre tanter i vita rockar bakom kassan stod och drack kaffe och skrattade. Säkert åt alla dumma satar som stod i kö och som de hade makten över just denna timme. 

Det tog aldrig kortare än en timme att gå på Apoteket hela 90-talet. Inte om man hade recept. 

Fyra-fem år efter att jag registrerat min första mailadress var jag nybakad civilekonom.  När jag sökte jobb postade många inklusive jag själv för säkerhets skull ändå jobbansökningar per post (kuvert och frimärke), trots att man också kunde söka via internet. Det bästa kortet av de fyra man tagit i en fotoautomat på stan var kopierat på CV:t, som i sin tur var utskrivet på extra tjockt proffsigt off white-papper jag köpt i en särskild pappersaffär.

Det låter idag helt efterblivet.

Jag var nog inne på min andra mobiltelefon då, man fick dem ofta billigt mot att man tecknade abonnemang där allt kostade. Det enda telefonerna kunde göra var att ringa och sms:a, dyrt,  men det var ändå en sensation. Livet blev magiskt lättare. Som trolleri, jag kunde inte förstå lyxen jag plötsligt fått. Trots att ett sms kostade ca 3,30 kronor. Efter de 100 gratis som ingick förstås. 

De första åren som vuxen fick jag leta upp en telefonkiosk för att ringa värden som skulle ha festen, (givetvis hade man skrivit upp personens hemtelefonnummer på en lapp i fickan innan man gick hemifrån) och fråga var gatan nu låg eftersom jag tydligen gått fel. Om man glömt telefonkortet var man illa ute och hade bara två val – hoppas att någon person på gatan kunde visa en vägen, eller gå hem ofestad. 

Man fick kolla i Gula sidorna, som ju alltid skickades ut varje år, i förväg för att planera en slags resrutt till okända marker som om man skulle på en fjälltur. Och memorera gatunamnen, eller riva ut sidan och ta med en karta. 

Fatta då känslan att istället bara kunna ringa det inlagda numret i mobilen när man traskade runt i snålblåsten i Majorna med för kort kjol och en Rioja i handväskan och bara enkelt fråga var festen var?

När man själv blir förälder blir tiden tydligare i sina konturer, inte minst dåtiden och de minutrar, timmar, dagar och år som passerat sedan man själv var barn. De föddes för ett ögonblick sedan, nu är de plötsligt snart tretton. Men på andra sätt känns alla dessa år inte som en blinkning, det är det som är så märkligt. Fler än jag gick in i vuxenvärlden efter studierna och tänkte att man hade allt klart för sig. Man visste vem man var, vart man skulle och livet låg liksom som E4:an framför en, asfalterad och rak utan mötande trafik. 

Jag var ihoptrasslad redan som 28 år och visste ingenting plötsligt.

Den snälla sambon visade sig just mest vara snäll och ack så tråkig så det parhus vi spontanköpt ett år tidigare såldes snabbare än någon hann säga trettiokris. Det visade sig också att, trots den fina titeln ekonomie magister, som jag lyckades ta smidigt utom ett par mycket snåriga omtentor i sannolikhetslära och kalkylering,  en storbolagskarriär och jag var lika kompatibla som träskor på tjejmilen.

Lika tvärsäker som bara en gymnasiestudent kan vara, sa jag då att barn var konstiga och inget för mig, istället väntade ett liv med högavlönat ekonomjobb i en bolagsledning och röd sportbil i en storstad någonstans. Samma år jag separerade från sambon sa jag upp mig från jobbet på bank och stod plötsligt i en ny lägenhet i en ny stadsdel med samma katt men utan mina gamla mål och drömmar. 

Singel, arbetslös och förvirrad i Hammarbyhöjden satt jag, och Lennart. Katten alltså. 

Tjugo år senare kan jag le åt att jag på riktigt trodde att man är klar som människa bara man blir vuxen. Att man kommer vara som man är resten av livet, när sanningen är att i alla fall jag aldrig slutat utvecklas. På vissa sätt är jag givetvis som jag var, men den unga förvirrade personen skulle bli chockad om jag berättade för henne att hon bara sex år senare skulle börja odla grönsaker, vara nygift och försökte bli med barn. Det gick inget vidare men det är en annan krönika. 

Att hon skulle hitta tillbaka till politiken efter ett decennium och att hon aldrig skulle sätta sin fot igen på ett stort företag (förutom ett halvårs återfall 2013, med samma slutsats). Och att drömmen nu är ett hus på landet, med höns. Jag tror helt ärligt hon hade gått hem om jag berättade det sista. 

Jag skulle också berätta för henne att hon bara tio år senare helt bytte riktning i livet, lite av en slump, och att de gamla författardrömmarna från när hon var sju år på ett magiskt sätt hittade henne igen, när skrivandet blev hennes heltidsjobb. Som utförs primärt med just internet, mobiltelefon och sociala medier. 

En åsiktsartist, i högerns tjänst att avsossifiera landet och bidra till att Sverige ett beslut i taget blir ett vettigare land att bo i. Och allt ordnade sig. När jag slutade försöka bestämma själv. 

Någon sportbil blev det såklart aldrig, jag gillar inte ens sportbilar. 

 

 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!