Sök
Stäng denna sökruta.

Sossarnas stora dilemma

 

Magdalena Andersson har det inte lätt. Inte nog med att hon är usel i opposition, hon har dessutom verkliga problem att ta tag i. Som faktiskt utifrån ser olösliga ut. 

Tjänstemannen Andersson, den duktiga flickan och ensambarnet med alla rätt på alla prov, valde bort en politisk karriär för en tjänstemannakarriär direkt efter Handels. Det var inte förrän 2014 som hon klev in på den arenan, som finansminister. Hon har inte haft några förtroendeposter att tala om sedan hon var ordförande för den pyttelilla sosseklubben på Handels. 

Som statsminister uträttade hon……ingenting egentligen. Mer än att skicka in ansökan till Nato och för det är jag såklart tacksam. Men när historien om Nato berättas i framtiden kommer hennes namn knappt finnas med utan det är högerregeringen och Ulf Kristersson som för evigt kommer vara de som tog landet med i Nato. Ty en ansökan är blott ett papper. Och vinnarna skriver historien. 

Här kan ni se förtroendemätningarna från att hon blev partiledare och därmed automatiskt statsminister, i 9 månader. Ringen visar Anderssons första månad. 

 

 

Hon fick raketsiffror direkt, utan att hon gjort något. En statsminister som vikarierar i 9 månader innan ett val kan liksom inte uträtta något annat än att gå till val, som partiledare. Det var alltså inte på grund av politiken hon förde som hon fick bra siffror utan för förhoppningarna, och för henne som person. 

Det var dessa siffror som fick sossarna att inte gå till val med något annat än…..bilder på henne. 

De hade ingen politik, de ville medvetet inte säga ett smack om vad de önskade för Sverige innan valet och förtvivlade valarbetares kritik nådde aldrig media i någon utsträckning. Människor som satt i sosse-tälten och fick gissa sig till svaren på frågorna medan de tryckte stora porträtt på Andersson i händerna på alla som frågade, för att få bort frågorna. 

Det är också dessa siffror som gör att partiet stått och stampat politiskt. Varför ändra på något när siffrorna visar att man har nästa val i en liten ask? Att det är 2,5 år kvar verkar vara en ointressant detalj. 

Men tittar man nu på siffrorna för Arga Andersson, vars humör och självbild verkligen inte passar en oppositionsledare, händer det oundvikliga – de dalar. Snabbt. 

Ingen partiledare i landet har tappat så mycket i förtroende på ett halvår som Magdalena Andersson. 

Trots det – ingen i media har plockat upp detta. 

 

 

Att sossarna ökar direkt efter en valseger för högern följer ett bekant mönster faktiskt. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är så sossifierat att de sossar som bevisligen i valbåset övergett partiet för att de är missnöjda (annars hade ju inte högern vunnit) direkt efter valet måste protestera mot partiet de faktiskt röstade på. Något är det i alla fall som händer med opinionen, när fd sossar plötsligt i mätningar vill rösta på dem igen trots att de nyss valde bort dem. 

När Alliansen vann 2006 dök siffrorna direkt. Bara ett halvår efter, när de hade 48 %, hade stödet sjunkit till 41,9 %. Utan att de hunnit göra något alls mer än att lägga den budget de innan valet var öppna med eftersom den redan var förhandlad. 

Sossarna däremot, de steg direkt i opposition från 35 % till 40,5 %. Bara så där. Utan att heller de gjort något alls mer än att rya i media, som oppositionens roll är. 

 

 

Jag har noterat januari 2008. För januari 2024 är samma slags månad, jämfört med en valseger för högern. 1,5 år efter valdagen. 

Tittar man på senaste mätningen från december ser läget snarlikt ut. Oppositionen leder överlägset. Regeringen och SD skulle få 45,3 % i valet och oppositionen 53,6 % om det hade varit val i december.  

 

 

Intressant nog var avståndet som högst första Alliansperioden just 1,5 år efter valet, sedan sjönk avståndet varje mätning tills att Alliansen gick om ett halvår drygt före valet. Som de som bekant vann. 

Nu sjunker Anderssons förtroende, ner hela 6 punkter sedan förra mätningen och lägre kommer den siffran gå. Liksom partiets och oppositionens. 

För första perioden i en mandatperiod, och av någon anledning verkar väljarna ha betydligt lägre tålamod med en högerregering, är det massa byråkrati. Utredningar måste tillsättas för att utreda konsekvenser av förslag och visst är det trist att behöva vänta men så fungerar ändå en demokrati. Men 2024, 2025 och 2026 är åren då politiken blir praktik, då beslut efter beslut kan fattas. 

Men Andersson har ett annat, värre problem att hantera – sina egna väljare.

För på många sätt är hennes väljarkår idag ömsesidigt uteslutande. Vad hon är gör kommer andra halva bli missnöjd. Ännu större problem blev det med 7 oktober-kriget. 

Hennes gamla väljare, kärnväljarna är som bekant LO-sfären. Folk som är med i något av LO-facken och som traditionellt är sossar. Bulken idag utgörs av kvinnorna i Kommunal när männen i flera val börjat lämna för SD, och i viss mån Moderaterna. 

Hennes andra hälft utgörs av bidragstagande flyktingar i utsatta förorter, mestadels muslimer. Där tyngdpunkten finns i vissa städers allra värsta förorter, samt Malmö. Människor som till stor del inte arbetar utan lever på diverse bidrag men där finns också hela föreningsvänstern, eftersom sossarna direkt lärt invandrarna att söka bidrag som föreningar och organisera sig (och försörja sig) så. 

Vem tror att hennes nya giv om mycket stram migrationspolitik kan införas under de här premisserna?

Hon är låst från båda håll, där hennes kärnväljare vill ha hårdare tag i kriminalpolitiken, starkt försvar, mer övervakning etc och mycket stram migration. Medan den andra gruppen inte alls vill ha något av det. 

De invandrare som vill ha hårdare tag och stram migration har valt andra partier redan. 

Dessa två frågor dominerar politiken och kommer dominera även valet 2026. Men sossarna har effektivt sett till att skaffa sig en väljarbas som visserligen är överens om högre bidrag, mer pengar till välfärden etc men som samtidigt inte kunde vara mindre överens om det som dominerar politiken och väljarnas intresse idag. 

Detta kommer accelerera utvecklingen i siffrorna tror jag. 

Det har redan vänt, avståndet mellan oppositionen och regeringspartierna krymper. Det är svårt att tro att nuvarande regering kommer behöva vänta till ett halvår före valet innan de har övertaget i opinionen igen, som Alliansen 1 fick göra. 

De flyktingvänliga sossarna som valde Andersson i valet, kvinnorna i städerna med högre utbildning, lär välja bort henne snart efter senaste tidens löften om en minst lika stängd dörr som Tidö-partierna aviserat. De som älskade Annie Lööf kommer att gå tillbaka till Centern eller Miljöpartiet. Invandrarna som vill ha svängdörrar till släkt och vänner kommer att lockas av samma partier, eller Vänsterpartiet. 

Det är bara att vänta på att Arga Andersson, som gjorde bort sig i ännu en partiledardebatt eftersom hon inte kan tygla sitt humör och sitt förakt för alla hon tycker är dumma i huvudet (nästan alla andra), sjunker som en sten och partiet med henne. Dessa fantasisiffror får nämligen bara sossarna i opposition, och nära valet högern vann. 

Om senast ett år har regeringen vänt det här tror jag, då är åtminstone siffrorna mycket nära varandra. Någon enstaka procentenhet eller två kommer att skilja de två alternativen i valet 2026 åt. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!