Sök
Stäng denna sökruta.

Var är jämställdheten?

 

Nu var det ett tag sedan den rosa revolutionen dog med Feministiskt Initiativs hoptorkade siffror men jämställdhet är ändå fortfarande ett ämne som debatteras, om än i rimlig omfattning. 

Som pojkmamma har jag länge varit starkt kritisk till att den svenska statsfeminismen utan att skämmas helt ignorerat pojkar och deras rättigheter. För jämställdhet handlar om båda könen, det är inte en kvinnofråga. 

Men vi vet ju att där kvinnor i majoritet anses det inte vara ett problem, det är bara i alla sammanhang när män i majoritet som är fy och usch. 

Det är så märkligt. Varför skulle frånvaron eller nästan frånvaro av ett av de två könen inte vara ett problem i sammanhang när det är män som saknas?

Det är ju balans vi vill åstadkomma. Eller vänta, det har ju aldrig handlat om det. Utan om olika kvinnors åsikter att kvinnor ska ha allt och män inget. Och om deras egna högsta personliga karriärmöjligheter, genom att ta på sig rollen som representant för ett kollektiv (kvinnor) kan de själva skapa sig lönsamma positioner och kändisskap.

Ett område vi verkligen borde ha debatterat för länge sedan är skolan.

För ser man man på Skolverkets statistik är det skrämmande hur få män som söker sig dit. År efter år är det blott 3000- 4000 män som är färdiga lärare, av 15 000 – 17 000 personer. 

 

 

Vad får vi för utbildning och miljö för våra barn när 80 % av lärarna är kvinnor?  

Skolan är våra barns andra hem under 12 år, grundskolan plus gymnasiet. Det är en oerhört viktig plats. Vi föräldrar har givetvis ansvaret för att våra barn sköter sig och skolan är ingen formell uppfostringsinstitution även om vissa föräldrar kanske tror det. Men oavsett detta är skolan det som formar våra barn från 6 års ålder tills de är vuxna. 

Det är därför jätteviktigt att barnen får en skolgång där de både får relationer och utbildning av män och kvinnor. 

Ändå har inget parti, ingen feministiskt debattör så vitt jag vet, adresserat detta faktiskt stora problem – våra söner, och döttrar, träffar få män under sin skolgång. De utbildas nästan uteslutande av kvinnor. 

En del pojkar vet vi växer upp med frånvarande fäder och här betyder dessutom skolan extra mycket. Det är i skolan de kan hitta fadersgestalter, bra manliga förebilder när deras egen pappa svikit. Ledsna svikna faderslösa små pojkar vet vi är vuxna män som i högre grad får problem på olika sätt. 

Jag tycker sittande regering ska ta tag i det här problemet och prata med Lärarfacken och Skolverket hur detta kan motverkas. 

Hur kan vi få fler män att vilja bli en del av våra barns utbildning och framtid? Inte minst är det viktigt i förorterna, där betydligt fler barn växer upp under svåra förhållanden och inte sällan utan bra manliga förebilder. 

Det borde således både vara en jämställdhetsfråga men även en integrationsfråga, vid sidan om skolan. 

Alla pojkar har rätt att ha även män som lärare och förebilder i skolan.

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!