Det blev märkligt tyst när rapporten om svartas situation i EU släpptes nyligen. Jag hade förväntat mig artiklar och intervjuer med afrofobi-apologeterna i Afrosvenskarnas Riksförbund. Annat ljud i skällan var det när en perifer FN-organisation påstod i en egen rapport att just svenskar är särskilt ”afrofobiska”.
Den fick mycket uppmärksamhet i media.
Jag skrev om det förra hösten, ni kan läsa inlägget här. Då mailade jag även de som varit här, som visade sig bygga hela rapporten vad ”företrädare för utvalda NGOs” sa, vilket förklarade resultaten. Vilket givetvis var att just Sverige är särskilt hatiska mot svarta.
EU-rapporten däremot visar något annat.
Och det är ju därför ingen vill prata om den. Jag har läst hela rapporten.
En EU-organisation har undersökt hur rasismen mot svarta i EU utvecklats, i 16 utvalda länder varav Sverige är ett. Man har gjort seriösa undersökningar ihop med undersökningsföretag. Inte som FN-gruppen bara åkt hit och pratat med organisationer vars levebröd är just att påstå att rasismen är överallt.
Givetvis är slutsatsen att allt beror på rasism, som sämre levnadsstandard, jobb etc. Tror man på strukturell rasism och de sociologiska teorierna är inget någons ansvar, det är strukturen som gör att du som individ misslyckas.
Rapporten konstaterar därför att 50 % av hela EU:s svarta befolkning utsätts för kontinuerligt rasism.
Precis som med FN-gruppen vill FRA att alla länder registrerar folk efter hudfärg, det man istället för hudfärgsregister döpt till mindre hotfulla ”jämlikhetsdata”. Därför är det ännu mer förvånande att inte Afrosvenskarna och Kitimwba Sabuni varit ute och vevat nu. Det finns goda skäl till det om man läser bilagorna och diagrammen i rapporten. Jag brukar börja längst bak i rapporter när jag läser, och bläddra bakifrån.
Den totala slutsatsen på EU-nivå är att rasismen mot svarta ökat från 39 % till 49 % bara sedan 2016. Men skälet varför vi inte hört något i media är att den minskat i Sverige, och det är ju inga roliga rubriker i någon media med intersektionellt antirasistiskt samvete. Varför rapportera om att rasismen minskar? Då kan ju folk börja ifrågasätta en hel lobbymarknad, och en massa antirasister.
Här är en rubrik vi aldrig kommer att se i svensk media – svarta i Sverige upplever mindre rasism än snittet av de som upplever rasism och vi är det enda landet i EU där det är så.
I alla andra länder är just svarta mer utsatta för rasism är andra grupper men inte här. Märkligt ändå att FN-gruppen drog helt motsatt slutsats.
Bryter man ner siffrorna ser man också att svarta i Sverige marginellt oftare anser sig utsatta för diskriminering baserat på hudfärg jämfört med allmänt utländsk bakgrund bara. Med andra, bara för att de inte är svenskar.
De rasisthelvetes portar som slår igen för alla svarta så fort de passerat Danmark enligt alla afrofobi-predikanter verkar alltså bara vara en saga.
Dessutom ska man ha i åtanke att det finns många invandrargrupper i Sverige som ogillar svarta så rasismen svarta kan uppleva ska inte tolkas som att den bara kommer från etniska svenskar, tvärtom.
Det finns många grupper som kommit hit som är öppet rasistiska gentemot svarta. Muslimer i Libyen säljer idag fortfarande svarta på marknader som skickas till andra muslimska länder, som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Oman.
FN-rapporten ville hävda att svenska poliser och andra statliga institutioner mer eller mindre trakasserar svarta men det finns inget stöd i EU-rapporten. I själva verket får den svenska polisen högsta betyg. Bara 15 % av de svarta tycker att polisen var respektlös eller mycket respektlös, vilket dessutom inte betyder rasistisk. Respekt är ett subjektivt begrepp som inte anknyter till hudfärg.
Dessutom tyckte hela 44 % av de svarta att den svenska polisen behandlade dem med mycket stor repekt, högst siffra i hela EU.
Men rapporten sammanställer också annan viktig information, som inte har med rasism att göra. Eftersom den undersöker socioekonomiska faktorer så den ger också en perfekt sammanfattning av andra variabler i gruppen svarta i Sverige.
Här kan man se att just gruppen svarta, som i Sverige i huvudsak består av somalier följt av eritreaner, har låg utbildning jämfört med många andra EU-länder.
Just den gruppen som kommit till Sverige har hela 41 % med låg eller ingen utbildning, och enbart på grundskolenivå.
De röda staplarna är motsvarade grundskola och gymnasium medan den lila stapeln är högskoleutbildade. Som man kan se har Sverige fått ta emot en av de minst utbildade grupperna från Afrika. Italien, Estland och Portugal har en sämre utbildad invandrad grupp, sedan kommer Sverige.
Och bara 7 % av de invandrade från Afrika har någon form av eftergymnasial utbildning.
Här kan vi se att Polen sticker ut, där är hela 61 % av afrikanerna högskoleutbildade vilket visar att just Polen prioriterat att ge uppehållstillstånd till folk med utbildning.
Sverige har också stor skillnad mellan afrikanerna och resten av befolkningen när det kommer till invrider som varken pluggar eller jobbar. Bara Frankrike och Estland har sämre resultat.
Man kan också se att sysselsättningsnivån (inte att förväxla med arbete, sysselsättning är betalt arbete minst en timme på en vecka), som i rapporten även inkluderar subventionerade jobb, låtsasjobb via Arbetsförmedlingen eller ströjobb, är lägre generellt bland invandrade från Afrika.
Men det som verkligen sticker ut är kvinnorna.
Vi har den absolut lägsta sysselsättningen bland kvinnor från Afrika i hela EU.
81 % är snittet i sysselsättningsgrad i Sverige och snittet bland afrikanerna är 65 %.
Rapporten konstaterar också skillnader mellan medborgare och icke medborgare, där 74 % av de som blivit medborgare är sysselsatta mot 40 % av de som inte är. Vilket bara ska tolkas som att den första gruppen bott här mycket längre tid. Det tar minst 8 år för en nyanländ att ens bli sysselsatt, ännu längre för dem att jobba på riktigt.
Eftersom så många lågt utbildade sökt sig just till Sverige arbetar också den stora majoriteten afrikaner i lågkvalificerade yrken, som sammanfattas som arbetaryrken i rapporten.
Det största glappet mellan infödda svenskar och afrikaner just när det gäller detta hittar man i Sverige jämfört med resten av EU.
Afrikaner är alltså utsatta för minst rasism och diskriminering i hela EU men är samtidigt den tredje minst utbildade gruppen av alla afrikanska invandrargrupper i EU.
Allra minst utbildade är kvinnorna, vilket i sin tur lett till att de afrikanska kvinnorna i Sverige jobbar allra minst i hela EU av alla afrikanska grupper. Och flest unga varken studerar eller arbetar.
Min slutsats av detta är att det handlar om vilka grupper som kommit. Den absolut största majoriteten afrikaner är kristna, de flesta är katoliker i den gruppen. Förutom muslimska Nordafrika är ett fåtal länder muslimska, däribland Somalia.
Och just Somalia är ett av de länder som är minst utvecklade i hela Afrika, ett land som fortfarande har klaner som lever som nomader och har getter och som inte ens är en del av det traditionella samhället inklusive regelrätta skolor. Det är ingen slump att Sverige presterar så dåligt när den absolut största gruppen afrikaner är från detta landet.
Intressant nog kan man också se att afrikaner i Sverige lever gott på alla sätt. De har till exempel mycket bättre bostäder än alla andra i EU, bara Finland och Polen erbjuder bättre bostäder.
De har även förhållandevis god ekonomi, om man jämför med afrikaner i andra EU-länder. Den så kallade fattigdom som vi har i Sverige är alltid relativ, inte absolut och eftersom många har det väldigt bra i Sverige så har givetvis invandrare generellt det sämre men så fort man man jämför med andra utanför Sverige kan man sätta detta i sin rätta kontext.
32 % av hushållen har dålig ekonomi, vilket är snittet i EU. Men denna siffra beror ju på de andra jag redovisat – låg utbildning, kulturella skillnader, kvinnor som inte arbetar eller studerar, låg sysselsättningsgrad och enkla, dåligt betalda jobb.
Ett annan intressant diagram är det om upplevd hälsa, där andelen afrikaner i Sverige säger sig ha mycket god hälsa överstiger snittet av alla människor i landet.
Min tes att landet och religionen spelar stor roll för statistiken bekräftas sedan av tabellen som visar respondenter. Bara Sverige har så hög andel afrikanska muslimer, hela 79 % av respondenterna.
Medan andra länder har mycket högre andel kristna.
En annan viktig faktor varför afrikaner presterar så dåligt i Sverige är det faktum att vi är landet som i absolut störst majoritet fått afrikanska flyktingar, medan andra länder också fått arbetskraftsinvandrare och studenter. Hälften av alla afrikaner som svarade i undersökningen var flyktingar.
Totalt sett har alltså afro-svenskar det bra i Sverige, trots att de har låg utbildning och jobbar mindre. Och bor trängre än i många andra EU-länder. De har bra bostäder, bra ekonomi, mycket god hälsa och utsätts minst av alla för rasism.
Det är lätt att dra slutsatser om varför de är så nöjda och det stavas ”världens mest utbyggda välfärdssystem”. Men att de själva inte tycker att svenskar är rasister är otroligt positivt, till och med polisen får högsta betyg.
Ändå har vi inte läst en enda artikel om det här. Och ingen afrofobi-entreprenör har velat sprida allt detta positivt om afrosvenskar.
Märkligt ändå.
