Just nu pågår en stor mobilisering under radarn skulle jag säga, från den samlade vänstern. Det handlar om alla de, inklusive de påstått liberala partierna, som aktivt och aggressivt så länge motarbetat alla politiska förslag och idéer, ens debatt faktiskt, som handlade om situationen vi nu befinner oss i.
Om en flera decennier lång ohållbar migration, där lägre och lägre krav förenats med fler och fler rättigheter och som därmed från 2000-talets början resulterade i något som inte kan beskrivas på annat sätt än massinvandring. Utan tillstymmelse till politik för integration.
Nu vill alla dessa människor, som med järnhand styrde debatten, inte prata om skuldfrågan.
Det är ”ointressant” vems fel det var att vi har det kaos vi nu lever i, vi måste ”se framåt” och ”fokusera på lösningar”.
Min ryggmärgsreflex är egentligen så här också, jag är nästan allergisk mot alla krav som hörts sedan 2016 ungefär om att den och den ska få ursäkter, debattören Y var minsann först och politikern X med. Det är tjatigt, meningslöst och enormt narcissistiskt.
Men just den här debatten är något större.
Det handlar istället om en medveten lobbyingkampanj för att förskjuta debatten helt, från skuldfrågan till framtiden. Närmare bestämt till valet 2026.
Slaget om migrationsfrågan förlorades innan valet 2022, när så fort pandemins dimmor skingrade sig istället blev ett inferno av sprängningar och skjutningar och det var också då Maktpartiet bytte fot snabbare än någon kunde säga 180. Det var bråttom att se ut som om man hela tiden tagit bristen på integration som nu idag tar sig formen av skjutna barn på lekplatser, på allvar. Det lyckades inte.
Nu vill hela det gänget, och det är ett mycket större gäng än Socialdemokraterna utan här kan vi inkludera kulturelit, hela mediekåren och alla partier utom M, KD och SD (de förstnämnda ändrade sin politik redan innan valet 2018) inte prata om historia. Inte prata skuld. Inte överhuvud taget.
De som i flock jagat varenda person som varnade och larmade tidigt och lynchade dem. Många hängdes från skampålar i åsikts-skogen under de åren.
Allt för att en politisk elit lamslog all politisk kontakt med verkligheten. Det man inte ser finns inte. Det var som att den politiska och mediala eliten på riktigt trodde att bara vi blundar har vi inga problem och de som inte blundar ska drevas bort, fulas ut, hängas. Det är lätt att glömma hur det var. Att svensk debatt var, som det ofta blir, en religiös sekt där kättarna gång på gång förföljs av en enögd massa.
Vi har upplevt det i många frågor men aldrig blev det så tydligt som i migrationsfrågan och allt som sedan hakade i den.
Idag är det få som negligerar att den stora migrationen och bristen på integration har orsakat en rad olika problem. Bristen på självförsörjning, fusk med folkbokföring, skuggsamhälle, kriminella barngäng, knarkhandel, bedrägerier, fusk med bidrag, otrygghet i skolan, dåliga skolresultat för att nämna några.
Man brukar säga att i Sverige får du ha en åsikt i taget. Konsensus är vår största kulturella följeslagare, som tjänar oss väl men samtidigt skapar massa problem.
Men verkligheten försvinner inte för att man önsketänker bort den eller fördriver de som säger att kejsaren är naken från gemenskapen. Det enda som hände är att de få som verkligen såg att han var naken, när de puttats ut från stadens murar och dörren låstes bakom dem samlades och försökte tänka ut nya sätt att få folk att förstå. Till slut lyckades dessa få.
Det fanns andra än Sverigedemokrater som såg problemen redan när de var små mörka moln i horisonten på en i övrigt blå himmel. De fanns som enstaka öar i Moderaterna, de fanns i Krisdemokraterna och även såväl Folkpartiet och Centerpartiet. Men få vågade säga något eftersom man var otroligt ensam och på riktigt riskerade att både bli drevad i media och utfryst. Den politiska karriären mosad.
Det går inte att lasta folk för det. Att de inte frivilligt kastade sig själva, sitt rykte och sin privatekonomi utför stupet för att det kändes rätt i magen. Man ska heller inte bortse från de enorma sociala konsekvenserna, med familj och vänner som skulle sagt upp kontakten. Detta gäller inte bara politiker utan alla i offentligheten.
Det är svårt och det kostar att gå mot strömmen.
Mänskligheten är flockdjur, avvikande straffas för flockens överlevnad och även om vi inte lever i skogen eller på savannen längre sitter det i generna. Vi vill passa in. Det värsta du kan göra mot en människa är att isolera den. Jag klandrar ingen som inte vågar säga som det är utan är rätt övertygad om att vi som gör det, vi är födda med någon gemensam egenskap bara. Och vi har på olika sätt hela våra liv varit lite obekväma.
Jag vet inte om folk tänker på exakt vad det kostat de som idag är ledande Sverigedemokrater. De som bara precis blivit vuxna, nyss slutat gymnasiet, såg saker man inte fick prata om. Jag vet. Jag känner många av dem privat. Men tänker ni andra på det? Hur det är att från 20-årsåldern tills ungefär för 5 minuter sedan varit utslängda ur flocken och stämplade? Det pris dessa individer betalat går inte ens att berätta om och ändå har de fortsatt.
Jag kan bli lite mållös av beundran inför det ibland, för den styrkan skulle jag nog inte själv ha. Gränsen för när kostnaderna blir outhärdliga skulle infunnit sig för mig, gissar jag i alla fall.
Alla som krävt ursäkter i debatten borde tänka ett varv på det. Själv skulle jag aldrig i mitt liv göra något så förmätet, det har varit mitt jobb att skriva och jag har gladeligen tagit även de negativa konsekvenserna av det för att jag på allvar tror att det jag gör är viktigt. Att jag faktiskt kan förändra saker på riktigt. Och det kostar givetvis men den kostnaden har varit otroligt lätt att ta. Särskilt med tanke på att det finns så oändligt många och stora fördelar med det.
De som verkligen betalat kräver inga ursäkter.
Jag betraktas nog av många i debatten att ha varit tidigt ute i migrationsfrågan. Men det är förmätet att skriva för jag var inte alls tidig egentligen. Jag skrev 2014/2015 om saker som rörde migrationsfrågan. Om muslimers organisering, och Mehmet Kaplan till exempel. Det var inte tidigt, det var sent. Jättesent egentligen. Mycket få var dock ännu tidigare, det är ju felet. Det paradoxala i detta och som visar hur förlamad debatten länge var.
Jag är ingen pionjär. Jag var precis som alla andra inte medveten om problemens omfattning och duperad av debattklimatet där bara en åsikt gällde. Jag skrev ingenting om migrationsfrågan 2010-2014. När SD kom in i riksdagen. Nu hade jag i och för sig ingen plattform då, jag fick min första plattform som opinionsbildare när jag blev krönikör på Aftonbladet Debatt december 2011, där jag skrev till hösten 2013.
Den enda krönikan jag skrev om SD handlade om att det inte kommer leda någon vart att kalla dem rasister, och det var rätt då liksom nu men mer än så skrev jag inte om migration. Och jag hade inte så mycket rätt i den texten i övrigt, som ni kan läsa här. Jag var liksom nästan alla inte där ännu.
Det är egentligen sorgligt och ett bevis gott som något på den tryckande konsensusfilten att folk som idag påstås vara tidiga skrev om migration först när SD var 13 % och samma år det vällde in människor till Sverige, 2015 kom 160 000 personer.
Och när jag och en del andra började skriva gick samtidigt proppen ur migrationsfrågan. Det rasslade till bara och all ketchup låg på tallriken. Alla kunde skriva och prata om saker som tidigare på många sätt inte var tillåtet. Det gör varken mig eller de övriga vare sig modigast eller tidigast, på långa vägar.
När sedan vänster-etablissemanget delvis framgångsrikt lyckades hålla liv i delar av lynch-stämningen fram till och med valet 2018 kan man konstatera var en slags bedrift i sig. Den berodde också mycket tyvärr på Annie Lööf, som precis som Fredrik Reinfeldt framgångsrikt lotsade sitt partis som en av härförarna i brunsmetningsartelleriet.
Att vänstern nu plötsligt tycker att det är slöseri med tid att prata om skuld handlar om att de inte vill förlora valet 2026, inget annat.
Och den fällan ska vi inte gå i. För just ansvar är centralt här, och ansvaret vilar mycket mycket tungt på just de som inte vill prata skuld idag. Hur ska väljarna informeras om varför vi har den här skitsituationen om vi inte pratar ansvar och skuld? Hur ska de kunna ta bättre beslut på valdagen för att undvika att få exakt mer av den politik som idag resulterar i att kvinnor skjuts i sina sängar i sin villa i Tullinge mitt i natten av gängkriminella?
Vänstern vet att priset de kan få betala om tre år är högt.
Sent ska syndaren vakna och tre år till av betydligt fler skjutna barn, sprängda hus och där förövarna igen och igen visar sig vara ett resultat av ohållbar migration och obefintlig integration – valet kommer ofrånkomligen bli ett val som domineras av just detta.
Vi måste prata skuld fram till och med valet 2026, för de som ska ta ansvar står ju rakt framför oss.
Och de ska inte tillåtas få makten att göra exakt samma sak de gjort alla andra år. Det är resultatet av deras ideologi och politiska beslut som vi står här idag och de kommer göra samma sak igen och igen. För ideologin har inte ändrats, bara retoriken och den är anpassad för att vinna val. Inte förändra verkligheten. De accepterar förmodligen ännu inte verkligheten men är kloka nog nu att låtsas.
Samtidigt ska vi inte dras med i något slags ursäkts-race vissa offentliga personer nu gör sitt bästa i att delta i. En ”jag-var-minsann-först-”tävling där priset är klappar på ryggen och handhjärtan.
De var inte först, de var inte ens tidiga. Inte jag heller. Nästan ingen utanför SD var det. Den enda jag spontant vet skrev om frågan tidigt på riktigt är Thomas Gür men även han var smart nog att framför allt skriva om integration då, innan 2014/2015 och han har hållit på sedan 90-talet.
Enstaka inlägg i debatten figurerade 2010-2014 i den riktningen men inget annat. Min egen man skrev till exempel som Timbro-chef en debattartikel 2011 om att högern måste regera med stöd av SD men det kunde han göra eftersom hans intentioner inte kunde ifrågasättas. Timbros ställning i debatten är för tung för det.
Det finns säkert andra enstaka debattinlägg från andra personer men de är lätträknade och de var just enstaka inlägg.
Inga ursäkter ska delas ut nu heller. Till någon.
Alla som skrivit om migrationen i andras ögon tidigt har visserligen på olika sätt fått olika kännbara kostnader men samtliga har också fått fördelar och det finns faktiskt inget i livet som bara ger fördelar. Att komma och gnälla över en del av jobbets nackdelar är futtigt tycker jag. Personligen är jag varje dag oändligt tacksam över att ha som jobb att skriva och jag får väldigt mycket ut av att peta i hörn som är känsliga. Det tror jag alla debattörer på olika sätt känner.
Man måste vara lite grälsjuk och tillräckligt självupptagen för att få kostnaderna att rinna av som vatten på en gås för att verkligen gilla det här jobbet, och vara bra på det. Det måste istället för ursäkter handla om ansvar och skuld.
Ansvaret för skjutna barn på lekplatser, mördade kvinnor i sina sängar, bostadshus som liknar krigszoner, barn som förnedringsrånas, områden som mer och mer kontrolleras av kriminella och inte staten ska tas av de som orsakat detta.
Det är Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet som nu ska betala för skadan deras politik åstadkommit. Och det ska de göra varje dag fram till och med valet 2026. Låt oss för Guds skull inte sluta prata om skuldfrågan.
