Med det svenskaste av kanske allt, den kungliga blågula avundsjukan som präglat vårt land så länge, kommer också en klen syn på äganderätt. Det som är rättmätigt ditt, en grundläggande mänsklig rättighet för övrigt, är inte riktigt det i Sverige. Det är alltid föremål för andra att göra anspråk på.
Framför allt är frukten av ditt arbete verkligen inte ditt. Din inkomst.
Det har socialismen som plågat landet sett till, att synen på din inkomst är att allt egentligen är statens och du ska vara tacksam att du ens får behålla lite fickpengar. Resten ska staten ha och ”fördela”. Det vill säga som Sheriffen i Nottingham stjäla för att festa upp själv. Detta gäller de som tjänar lite och de som tjänar mycket, synen på ditt är att det egentligen inte är ditt.
Sverige är ett av de länder som de lönar sig minst att arbeta i om du har en akademisk examen. En tragisk pallplacering som mer än önskvärt visar hur illa det är ställt med synen på arbete, inkomst och tillgångar vi har här.
Det finns heller ingen gräns för hur mycket du ska avstå från ditt, och protesterar du är du fascist. En snål jävel som vill att barn ska svälta. En stor egoist, en girig roffare.
Trots att alla borde tycka att din inkomst främst är din. Sedan bidrar man efter förmåga till det allmänna men att ta pengar från folk borde vara det som renderar kritik, inte de som protesterar. Källan är inte oändlig, frågan är hur mycket skatt man kan ta in av folk? Eller den frågan är minerad i Sverige.
Äganderätten till både egendom och inkomst lever verkligen på ett slags undantag i Sverige och det är dags att börja prata om det, ur ett moraliskt plan.
Är det rätt att med hot om våld ta nästan 60 % av vanliga människors inkomst i total skatt? För det är det totala skattetrycket i Sverige.
Eller räknar de med att vi ska vara tacksamma för att det inte är nästan 70 %, som det var mellan 1960 och 2021?
Staten borde ta krafttag för att minska utgifterna med allt onödigt socialistiska regeringar lagt in på den långa långa lista som nu utgör ”Andra människors pengar”.
Bidragstaket, som nu ska införas, är just en sådan uppgradering av äganderätten som vi så länge saknat. För du har inte rätt att bli försörjd av andra människors arbete. Det är en fallskärm, ett skyddsnät som tar dig när du faller men sedan ska du kravla ur nätet, borsta av dig och börja jobba igen.
Idag finns hundratusentals framför allt utlandsfödda som inte verkar har några som helst moraliska betänkligheter mot att hela livet försörjas av hårt arbetande svenskar, både svenska och utlandsfödda. De staplar bidrag på bidrag och kan få ut 38 000 efter skatt så varför ska de inte? De verkar inte skämmas.
I så fall får andra göra det i deras ställe, du har inte rätt till frukten av andra arbete. Du ska arbeta själv och försörja dina egna barn.
Har man ett offentligt stort välfärdssystem så måste begränsningar också finnas. För 20 år sedan pratade Göran Persson om social turism, som ett inlägg i den debatten. Att fattigare EU-medborgare skulle söka sig till Sverige för att ta del av vår välfärd.
Det som blev i stället var en miljon asylmigranter som automatiskt så fort de satt sin fot på svensk mark automatiskt har tillgång till det, utan att själva bidra med en enda krona av arbete. Och eftersom våra system med försörjningsstöd från början är konstruerade som tillfälliga fallskärmar, skyddsnät åt människor när ingenting återstår och allt briser.
Tanken är att staten ska ta emot människor när de faller, en fin tanke. Och något som de flesta svenskar är för. Det fungerar inte som i USA att när du faller är det bara ditt problem. Vi har något att landa på.
Men när staten inte tog ansvar över konsekvenserna av sina beslut om migrationen utan skickade notan och problemen till kommunerna har socialbidraget förvandlats till en permanent försörjning, och när man dessutom bara genom att folkbokföra sig i Sverige har rätt till barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag visar buggarna sig i systemet.
Det måste ändras. Ingen har rätt att bli försörjd av någon annan en lång tid. Nu kommer det stoppas.
Och Sverige blir ett beslut i taget ett rimligare land, där gör din plikt och kräv din rätt hittar sin relevans igen.
