När jag startade bloggen 2014 var det framför allt två frågor som dominerade det politiska samtalet – representation/identitetspolitik och feminism.
Några år tidigare försökte Gudrun Schyman blåsa liv i sin gamla politikerkarriär och startade Feministiskt Initiativ, som redan från början blev bråk och tandagnissel och grundare började snacka skit om varandra i media. Kommer någon ihåg att Ebba Witt Brattström var med från start?
Till och med gubbarna i fackförbundet Byggnads lät sig fotograferas i det så kallade ”fittmössorna”, som precis som mycket annat kom från USA och är rosa stickade mössor som bars på Womens March första gången tror jag, men jag kan ha fel.
Idag är feminism en icke-fråga politiskt, inget val har handlat om det sedan 2014.
Då misslyckades FI att komma in i riksdagen, även om det var ganska nära. 3,1 % slutade spurten på, jag vill hävda att de hade fått ännu högre om inte jag på våren drog igång en granskning av deras politik så att hyllningarna åtminstone slutade och journalister började ställa rimliga kritiska frågor.
Vad hände sedan, efter att en massa profilerade feminister på Instagram byggde stora konton, fick sitta i soffor och prata om porträtt efter porträtt publicerades i olika tidningar?
Pyspunka, kanske man ska beskriva det som.
Då ville väldigt många kalla sig feminister, idag när samma media som bar rosa Gudrun Schyman halvvägs in i riksdagen vill blåsa liv i frågan vågar till och med halva regeringen att låta bli att kalla sig feminister.
Intressant nog lyckades inte den feministiska rörelsen ens med hjälp av #metoo-hösten 2017 och allt fokus som då låg på mäns beteende mot kvinnor samla ny kraft och ta över debatten.
Det blossade upp och sedan fortsatte feminismen att skrumpna ihop 2018 som en ledsen ballong efter ett barnkalas några veckor tidigare. Som ligger rosa i något hörn och blir skrynklig och dammig tills all luft är borta och den ser ut som en trasig leksak eller ett rosa russin.
Jag har lite på håll då och då följt Cissi Wallin, vi har också haft lite kontakt då och då genom åren och det slog mig nyligen att hon kanske mest av alla representerar det här.
Hon var en av de argaste feministerna som byggde basen från Instagram, startade sajter och rasade i media på än det ena, än det andra.
Idag skriver hon rätt ofta på Instagram om hur hon tog sig ur det som hon idag tycker är en rätt destruktiv negativ rörelse, hur hon ser hur intolerant och aggressiv den var och hon beskriver en politisk kraft som liksom många vänsterrörelser började fokusera på att attackera medlemmarna i de egna leden mer än att fokusera på frågan.
Med samma följd som många innan den – avhopp, interna bråk och tjafs som för varje år sög styrkan ur rörelsen tills irrelevansen var ett faktum.
Även om många unga tjejer tycker att feminism är jätteviktigt, för dem, finns frågan knappt i debatten längre. Att alla partier har tagit frågan och att den blivit självklart, och då pratar jag om jämställdhet och inte feminism, har garanterat också påverkat men vad som är viktigt byggs från väljarnas attityder.
Jag får erkänna att jag under några svaga ögonblick där kring 2014-2015 kallade mig feminist, jag var ny som debattör och ärligt talat var det framför allt för att slippa i all oändlighet diskutera med upphetsade feminister om varför jag hatar kvinnor och jämställdhet. Men sedan dess har jag kastat den etiketten och kommer aldrig i mitt liv kalla mig feminist igen.
Så tror jag många i högern känner, åtminstone de, ska vi säga fullvuxna, i högern. Inte minst för att feminism alltid kommer vara synonymt med vänstern. Ja, men Birgitta Olsson, kanske någon tänker? Folkpartiet är undantaget eftersom deras vänsterfalang som hon tillhör inte är höger.
Fler och fler kanske också börjar tycka att den svenska jämställdheten har kommit långt och att saker som hedersförtryck, balkongkvinnor och månggifte som migrationen fört in i Sverige sätter fingret på att klaga på svenska män känns förlegat när det finns att göra för de utlandsfödda kvinnorna och deras döttrar.
Jämställdhet är en så självklar sak i Sverige att den kan inkluderas i det luddiga och breda begreppet svensk kultur. Men jämställdhet är något annat än feminism och jag hoppas därför att feminismen fortsätter sin resa mot total irrelevans.
