Många svenskar tycker att att saker i samhället länge gått åt fel håll och framtidstron är mörkare än på länge. Det beror inte bara på att jorden efter flera årtionden av fred och ökad frihet i världen, när man utropade liberalismen som segrare för alltid, plötsligt ser krig och misstänksamhet i närområdet. Som kriget i Ukraina, som egentligen inleddes 2014 lagom till att Sverige genomfört den största nedmonteringen av försvaret någonsin.
Jag hör ofta folk inte minst till höger som pratar om 80-talet på ett längtansfullt sätt, en värld de beskriver när man lämnade cykeln olåst, grannar kom förbi spontant och allt fungerade.
Nu är vi människor tyvärr genetiskt konstruerade att glömma jobbiga saker och komma ihåg de bra för annars hade aldrig någon till exempel velat ha fler än ett barn så minnesbilder är falska. De är för positiva. Man ignorerar saker som att samma Sverige inte lät en enda unge välja skola eller få vara annorlunda ens lite grann, att skolan var en slags flugorna herre där man som barn bara fick acceptera att vara rädd för stora barn på vägen till skolan eller att de skulle låsa in dig/inte släppa ut dig från toaletten eller spola ditt huvud i toastolen. Det ingick liksom.
En tid då barn med dyslexi hamnade i OBS-klass och stämplades som dumma, när alla barn som stack ut lite grann mobbades och där få svenskar hade varit utanför Norden ens.
Men även om allt verkligen inte var så bra som man kanske minns har människor känslan idag av att något gått förlorat och det är många som känner så.
En samhörighet i Sverige som har försvunnit, ett klister som är borta. Tillit kanske man kan kalla det. Och den känslan är givetvis sann. För Sverige har blivit ett annat land på många sätt, inte bara positivt.
En samhällsutveckling där vi gått från att vara ett superhomogent land har på bara ett par decennier blivit ett land med högst andel utländsk bakgrund och där otroligt många som kommit hit är inte bara muslimer utan även från länder och kulturen oerhört långt bort från det extremt sekulariserade jämställda och frihetsälskande land vi är.
Det parti som kan adressera den här känslan många människor idag har och både fånga den och omsätta den till konkreta politiska förslag och reformer har mycket att hämta i valrörelsen 2026. Som har potentialen att bli ett val som i ännu högre grad än tidigare kommer att handla om det media slarvigt benämner som kulturkrig men i själva verket är klassiska värderingsfrågor med fokus på vem vi är och vad vill vi vara.
Sittande regering har nu knappt tre år på sig att kunna visa att man tagit frågan som sin och visar på införda reformer som just syftar till att öka tilliten mellan människor, mellan människor och stat och öka känslan av samhörighet. Att skapa ett nytt läge där skutan Sverige efter många år på drift har vänts åt ett annat håll och börjat få upp styrfart mot en ljus horisont.
