Som vi alla vet har vi några tabu-frågor i Sverige som man inte får diskutera eller tycka annorlunda om, en av dessa är aborter. I decennier har denna fråga varit ett slags rött skynke och debatten spårar ofta ur när folk både från höger och vänster enas om att avvikarna är kättare.
Själv är jag varm förespråkare för landets abortregler och tycker att dessa är mycket väl avvägda. Jag vill inte ändra på dem alls och jag hyser mycket stor misstänksamhet, kanske även raseri, mot folk som vill förbjuda abort helt. Men jag förstår samtidigt komplexiteten i frågan.
Den här texten handlar dock egentligen inte så mycket om abort som om närliggande frågor – var går gränsen när man inte ska rädda ett barn som fötts för tidigt?
Den hänger ihop med abortfrågan, eftersom den gränsen också avgör när abortgränserna borde justeras. Ju tidigare man räddar för tidigt födda barn desto mer behöver abortgränsen sjunka, eftersom vi inte kan ha en situation där en kvinna förlorar sitt för tidigt efterlängtade barn samtidigt som kvinnor gör abort i ungefär samma vecka.
Det ska man komma ihåg när man pratar om amerikanska rättigheter, att i många delstater där abort är tillåtet i USA får man göra abort betydligt senare än i Sverige. I Kalifornien är till exempel gränsen mellan vecka 24 och 26. I Sverige är vecka 22 gränsen. Men bara med Socialstyrelsens tillstånd (v 18-22).
Vi har alltså hårdare abortlagar än många delstater i USA.
Att vi har vecka 22 beror på just tiden för när man räddar foster, föds barnet innan den veckan gör man ingenting. Barnet får tyvärr dö utan medicinsk hjälp, vilket givetvis är en ofattbar upplevelse för föräldrarna. Men någonstans måste vi dra gränsen.
Svensk sjukvård försöker alltså rädda barn som bara är 22 veckor.
Mer än 50 barn föds varje år så tidigt, och när bara ett eller två ens överlevde tidigare överlever idag i alla fall ett i månaden.
Men till vilket pris räddas då så här tidigt födda barn?
En nyligen gjord studie på svenska för tidigt födda barn, som föddes mellan vecka 22 och 26 visar nedslående resultat.
Hela studien kan ni ladda ner och läsa här.
Nästan alla för tidigt födda barn, 88 %, får problem med astma och/eller tillväxt. Det vill säga, eftersom lungorna var långt ifrån klara när de föddes får de leva med andningsproblem av olika grad samt är kortare än de hade varit om de föds i en normal vecka.
Av de barn som föddes före vecka 24 hade 75 % olika former av neuropsykiatriska funkionsnedsättningar, där utvecklingsstörning var vanligt. Många kommer behöva hjälp och stöd på olika sätt hela livet. Bara 4 % hade inga problem alls, medan 96 % hade olika former av problem.
Hela 55 % av barnen hade behov av habilitering, för att klara vardagen ens och 17 % hade drabbats av cerebral pares. Många barn finns i flera kategorier.
Till vilket pris ska man rädda ett barn? Är det etiskt att rädda ännu omognare barn bara för att teknik och vetenskap tillåter men i övrigt utan möjlighet att påverka utfallet av just hur barnet påverkas och vilken livskvalitet det får?
Som förälder finns givetvis ingen gräns för när man vill att läkare försöker få barnet att klara sig men medicinskt etiska frågor är orimligt svåra, det är därför vi har riktlinjer för sådant.
En annan fråga som infinner sig är om man kan vara för abort i vecka 22 och samtidigt vara för att man räddar för tidigt födda barn i vecka 21? Kan man tycka att ett barn är färdigt nog att räddas med alla medel tillgängliga medan ett annat barn, ett oönskat, är ofärdig nog att kunna aborteras?
Jag vet att jag trycker på många knappar på en gång här men jag tycker frågan i sig i är intressant och tyvärr får alldeles för lite utrymme i debatten. Om fler började fundera på sådant här tror jag att toleransen mot de som tycker olika om abort skulle öka.
För det är ett av de stora problemen med den debatten i Sverige – det finns inte utrymme för någon som helst tolerans för att man kan tycka olika. De svenska abortgränserna anses som av Gud givna och får aldrig ifrågasättas även om man bara pratar om marginaler. Men samma personer har aldrig funderat kring frågor om överlevnad, när är ett barn värd att räddas, till vilket pris?
Istället skriks det Polen och amerikansk pro life om minsta antydan till att just våra abortregler inte är perfekta.
Personligen tycker jag som sagt att systemet med att den övre gränsen är tillfällig tills det medicinskt etiska rådet flyttar ner den eftersom man räddar yngre och yngre barn är modernt. Men vi ska inte glömma att fri abort har vi kvinnor bara upp till vecka 18, sedan krävs oerhörda omständigheter för att avbryta graviditeten. Som att barnet vid ultraljud visar sig vara så skadat att det inte kommer att överleva förlossningen. Alla andra får nej.
Precis som i Polen.
