Klimatrörelsen har ändrat retorik och jag vet inte om det är så många som observerat det?
Alla nya olika slags miljöhot marknadsförs alltid av aktivisterna som det värsta, som helt nytt, som är just detta som kommer få jorden att gå under. Folk som är något äldre än tjugo plus kan med lätthet namnge ett flertal av dessa hotande kriser, vars signum är en kombination av undergångsretorik och att vi inte längre pratar om dem.
Som på 80-talet, när det analkande ozonhålen var det som slutgiltigt skulle förgöra människan. Och den nya istiden som var på väg och skulle ödelägga delar av planeten. Redan då var ett stort hot överbefolkningen och ”tänk när alla kineser vill ha bil, det går ju inte”.
Kontexten i den kommentaren är att då var Kina ett ofattbart fattigt land där mycket få hade bil utan de som hade transportmedel cyklade, iklädda den kommunistiska uniformen inklusive en skärmmössa. Mao dog hyfsat nyligen på 70-talet. Det okänsliga i att fattiga av kommunismen förtryckta och plågade kineser också ville ha ett bättre liv slog aldrig folk i väst som tyckte så där.
Ekonomi och miljö har alltid gått hand i hand, men man vill sällan prata högt om det. För vänstern upptäckte redan på 60-talet att paketera helt vanlig socialism i omsorg om miljön var effektiv PR. Människor som vanligtvis inte intresserar sig för politik kunde förmås att engagera sig i att rädda planeten från olika slags hot.
Båda dagens och gårdagens miljöhot handlar i grunden om det, om ekonomi och i synnerhet socialism.
Det är det skiftet i retoriken jag har noterat det här senaste året, att klimatrörelsen istället för att prata om att vi har förstört deras barndom och att planeten brinner inför förra årets klimattoppmöte istället pratade om rättvisa. Om ett annat ekonomiskt system, om att den rika västvärlden måste betala de fattiga länderna för att vi konsumerat och de därför drabbas av klimatförändringar.
Även varumärket Thunberg har numera riktat sin uppmärksamhet på klassiska socialistiska frågor som fördelning, klimatbidrag och dessutom engagerat sig helt andra vänsteraktivistfrågor, som samers rättigheter.
Jorden gick inte under av ozonhål och det kom ingen ny istid. Maldiverna skulle sjunka redan på 90-talet och finns fortfarande kvar och Pakistan och Bangladesh har alltid drabbats av tyfoner och översvämningar eftersom länderna ligger lågt, är ofattbart fattiga och därför har usel infrastruktur och undermåliga bostäder.
Målet för även den här miljörörelsen precis som alla föregångare är exakt samma sak som tidigare – att avskaffa kapitalismen, att skylla världens problem på rika länder och att omfördela välstånd från väst till resten av världen. De fattiga länderna, som är fattiga för att de inte är demokratier, har utbredd korruption, inte sällan har kulturer som präglas mycket hårt av en religion och inte någon gång genom historien förmått sig att organisera sina samhällen framgångsrikt, hejar givetvis på. Gratis pengar är liksom bistånd en permanent försörjningsskälla.
Att länderna behöver byggas upp som väst lyckats bygga upp sina välstånd är inget en proppmätt miljöaktivist i Sverige eller Tyskland funderar på ens.
Det här miljöhotet är inte värre än de andra, jorden skulle gå under då också. Och inte heller det här miljöhotet kräver att jorden ”ställer om till nya ekonomiska system”. Tvärtom. Om bara även fattiga länder blev demokratier utan korruption och religiös påverkan och började bygga upp eget välstånd oberoende av väst skulle mycket få ens dö där i väderrelaterade problem.
En positiv sak med att klimatrörelsen börjat prata ekonomi och avslöja den bakomliggande socialismen är att undergångsretoriken avstannar, för varför ska vi ersätta fattiga länder för problem om vi ändå kommer dö? Dessutom är alltid undergångsretorikens marginalnytta hastigt avtagande ju längre tid som går.
Skriker du att vi kommer dö kommer du engagera en grupp individer relativt snabbt och inte sällan folk som innan inte varit politiskt aktiva. Det är så klimatrörelsen kom att bestå av en kombination av tonåringar och deras mammor, framför allt. I början av en rörelse historia är det mysigt, som att bygga vad som helst från grunden. Folk träffas hemma hos varandra, målar plakat och bygger organisation. Startar Facebook-grupper och ordnar demonstrationer.
Media är lätt att få med och uppmärksamheten värmer som varm choklad innanför de väderbeständiga kläderna hos demonstranterna.
Men nu var det fem år sedan det brakade loss ordentligt och nu är det betydligt färre som orkar måla plakat och dyka upp återigen på demonstrationer och aktiviter som media för länge sedan slutat intressera sig för. Greta har blivit stor och klimatrörelsens smekmånad har gått över, snarare börjar den likna en relation där man slutat prata med varandra.
Ingen vill lyssna på folk som gråter över en förlorad barndom när avsändarna nu är 25-åringar med jobb och därför har även budskapen mognat, de initiala förpackningarna av dramatik har skalats av och vi börjar nu se vad de egentligen vill.
De vill inte lyssna på forskare. De vill samma sak som alla andra miljögrupper innan dem och precis som de innan har de fel. Kvar blir samma lilla extrema klick av socialister när frågan ebbat ut helt som allmänintresse och blivit en av alla andra små radikala vänsteraktivistiska grupper.
Vi är inte där än med klimatfrågan men den åker definitivt nerförsbacke mot samma öde som ozonfrågan och istiden.
Alla kan se att vädret förändrats sedan vi var små. Men det är inget att oroa sig över, klimatet har alltid ändrats över tid. Det man borde diskutera på klimattoppmötena är inte hur vi ska stoppa det eftersom det är ofattbart mänsklig narcissistisk uppfattning att vi skulle kunna stoppa något så stort som klimatförändringar.
Istället borde mötena gå ut på att diskutera anpassningar på de problem klimatförändringarna orsakar men också hur vi bäst kan utnyttja dess fördelar. Att jorden blir varmare och grönare har nämligen en rad positiva effekter för människor och djur. Hur kan vi bäst utnyttja den här tidsperioden när jorden blir lite varmare?
Klimatrörelsens allra argaste och mest övertygade socialister kommer givetvis gapa och skrika och protestera men vi har spillt alldeles för mycket tid redan på att prata om att försöka stoppa något ostoppbart och ingenting alls om hur vi kan dra nytta av det som händer.
