Sök
Stäng denna sökruta.

De oanständiga skatterna

 

Då och då hörs de. Rösterna som kräver att de mest oanständiga skatterna vi haft ska återinföras. Inte för att det ger så mycket till statskassan, för det vet även de att så inte är fallet, utan skälen som används är skrämmande nog rättvisa och moral. 

När att ha dem är det motsatta. Det finns nämligen inga mer oanständiga skatter som arvsskatten och gåvoskatten, men även förmögenhetsskatten. 

Jag växte upp i enpartistaten Sverige, där Socialdemokraterna härskade varje del av människors liv och där att vara höger var en aktiv motståndshandling. Det var skälet varför det sjöngs ”Olof Palme gick på bio” på festerna, vi kände oss som den lilla motståndsrörelsen Sverige hade. Och landet måste befrias från det socialistiska fängelset. 

Alla som deltog i detta på olika sätt vann delvis efter det, vi lever i ett helt annat land idag. Ett friare, där det är lättare att andas och där Socialdemokraterna tappar väljare och makt för varje val.

Men då hade vi ett totalt skattetryck på 70 %, det är nästan ofattbart att förstå. Och LO var i full gång att stjäla landets företag via löntagarfonderna, det kanske vidrigaste Socialdemokraterna någonsin hittat på förutom Rasbiologiska Institutet möjligtvis. Men ekonomiskt är det träsket, det lägsta. Det som borde ge varje Socialdemokrat tårar i ögonen av skam idag. 

Beskattning av arv och gåvor är som om staten bjuder in sig själv till livets viktigaste stunder.

Pengarna är dessutom redan först frukten av hårt arbete, sedan beskattade minst med 30 %, och kanske även med 50 % statlig skatt på överskjutande belopp. Därefter har någon antingen investerat dem eller sparat dem, kanske på ett fondkonto. Där vinsten beskattar ytterligare en gång med 30 %. 

Ändå anser folk att detta inte räcker, utan ännu mer tillhör staten. 

Det är vad gåvoskatt och arvsskatt är. Socialister som plötsligt bjuder in sig själva till familjer där antingen någon avlidit eller när man vill göra något fint för någon annan. Oinbjudna fula trynen som knackar på folks hem och tränger sig in och sedan roffar åt sig presenten, river av en bit som de hävdar är deras och sedan försvinner iväg med bytet. Som nu är deras. 

En skatt på gåvor och arv är dessutom rakt av en bestraffning av flit och hårt arbete, för bara den som har kvar när livets alla utgifter är betalade kan spara och sedan ge bort till andra. Antingen via gåva eller arv. 

Jag minns när min morfar ville ge bort pengar på 80-talet. Då kom pengarna till mina föräldrar i summor av 10 000 kronor i taget för att undkomma gåvoskatten och skickades under en längre tidsperiod. 

Låt det sjunka in – du fick inte ge bort dina pengar. Inte utan att staten skulle ha en del. 

Hur många gånger kan man beskatta en hundralapp innan även en socialist tycker att det räcker? Svaret är gissningsvis att eftersom all inkomst per definition är orättvis så är det mest rättvist om staten tar 100 % av frukten av allas arbete inklusive tillgångar. 

Arvs- gåvo- och förmögenhetsskatten gjorde också att framgångsrika tvingades bort från Sverige. De gav inte ens staten några intäkter att tala om, det var betydligt mindre pengar än var vänstern som idag pratar längtansfullt om att återinföra dem vill erkänna. 

Det handlar om moral och rättvisa. 

Du har rätt till dina pengar. Och du har rätt till resultatet av ditt hårda arbete. Det tycker man om man är en rimlig person. Det är det enda anständiga, det enda rättvisa. 

Men trots att landets styrdes av demokratiska socialister i åtta år hände ingenting på den fronten. För tack och lov är det idag mest tomma kastruller. Vi får dock aldrig låta dem vinna debatten för den dagen vi sänker garden och slutar prata om de här frågorna kan detta ändras i ett svep. 

Innerst inne tycker även Magdalena Andersson att dina pengar egentligen allra mest tillhör henne och hennes parti. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!