Sök
Stäng denna sökruta.

Vad har hänt med Magdalena Andersson?

Hon satt inte ens i riksdagen när hon 2014 för första gången i sitt liv blev minister, då Stefan Löfven utsåg henne till finansminister. Då hade hon i två år varit deras kandidat till posten, genom att hon var ekonomisk-politisk talesperson. 

2022 är hon varken finansminister eller statsminister utan för första gången i sitt liv tvingas hon sitta politiskt i opposition, ljusår från Rosenbad och makten. Allt hon tycker är kul. Men saken är den, att ingen tycker opposition är kul, men däremot är det mycket lärorikt. Det härdar, det lär dig att förlora och det lär dig att bli en bättre politiker. 

Hon lyckades genom en kopia på en amerikansk presidentkampanj, där partiet valde att inte ha någon politik alls och bara satsa på henne som person, baxa partiet knappt över 30 %-strecket och bibehålla positionen som landets största parti. Skyhöga förtroendesiffror och väljare kom även från påstått liberala Centerpartiet.

Ändå vann hon inte. Hon fick sitta nio månader som icke folkvald statsminister, så även om det var första gången vi haft en kvinna på posten var det inte på riktigt. Hon var vikarie. 

Det var väl då hon tappade det.

Tålamodet. Behärskningen. 

Fantastiska Magdalena avkrävs nu den pissiga rollen att vara panelhöna. Sitta i fyra år utan makt, utan att få bestämma och allt är meningslöst. Magdalena, som inte sitter i opposition, har nu plötsligt inget val. Hon måste sitta i opposition, och hon är förbannad. Det märks. 

 Det började redan i valrörelsens allra sista veckor, då hon valde att skälla ut Ebba Busch på toaletten mitt under en partiledardebatt.

Hon hävdade att Ebba Busch har en sämre moral än hon själv, för att några KDU:are eventuellt antingen rivit ner affischer eller bara satt upp affischer utanför Sagerska.

 

 


 

Självbehärskningen var som bortblåst, nerverna på helspänn. Under hösten fortsatte hon attackera Ebba Busch, eftersom Sveavägen 68:s kampanj ”Mosa Ebba” varit i full gång redan två år vid det laget. 

Hon hånskrattade åt Ebba Busch inte en gång utan två. Helt öppet.

Men vid andra tillfällen har hon himlat med ögonen. Till och med Lena Mellin tyckte att beteendet var ovärdigt och som en mobbare. 

 

I april reste hon med sin partisekreterare till USA för att lära sig om hur man kampanjar ännu smutsigare, hon pratade med demokrater om hur man gör som oppositionsledare då de ju genomlevt fyra år bakom Donald Trump och läget i Sverige är ungefär så nu, var förmodligen pitchen för mötet. 

Bilden togs den 17 april 2023.

 

Hon kom hem, och skrev den här debattartikeln, där hon spottar och fräser. Svavlet osar. 

Hon kallar en demokratiskt vald regering för ”regim” för att föra tankarna till diktaturer, hon skriver att demokratin är hotad och Sveriges utveckling, på bara några månader efter valet ”är i linje med hur auktoritära högerregimer agerar runt om i världen, där opposition, medier och akademi tystas”. 

Den återhållna vreden är ett minne blott och Andersson beter sig som en fullfjädrad arg slugger, helt i linje med hur tidigare ledande socialdemokrater kallat högerregeringar. ”Det kändes som en statskupp” (Marita Ulvskog) eller ”det var som ett väpnat rån” (Margot Wallström).

 

 

Men det räckte inte med att påstå att Sverige nu är ett fascistiskt land utan fri press och oberoende medier – på bara sex månader har landet blivit farligt att ens leva i. När politiken inte är socialdemokratisk leder detta automatiskt till dödshot. Det var många som reagerade över den totala bristen på markkontakt men också på saklighet, sans och balans i den där svadan till artikel. 

”När tilliten bryts ner får hatet växa”. 

Eller ”När högern vinner valet får hatet växa och resulterar i mördade politiker”. Trots att det var Socialdemokraterna som styrde när Annie Lööf stod på Visby-mördarens lista. Och när både Anna Lind och Olof Palme mördades. 

Den här oanständiga och rakt igenom vidriga artikeln fick naturligtvis reaktioner, bland annat på partiledardebatten ett par dagar senare.

Då tog Johan Pehrson upp det, varvid Andersson mer eller mindre skrek ”håll tyst!” till honom, inte en gång utan två. Förbluffad såg jag själv det hända live framför TV-kamerorna. Trots att sossarna gjorde sitt bästa för att hävda att det aldrig hänt och att Twitter-namnet ”Arga Andersson” som då fick fäste bara var en kvinnohatande kampanj. 

 

 

Liberalerna skrev efter detta en debattartikel, bland annat efter att Jamal El-Haj påkommits vara Hamas-supporter. 

Detta fick elitisten Andersson att gå i taket. Hur understår de sig att kritisera heliga Magdalena? Hon passade sin vana trogen på under partiledardebatten, när hon hotade att polisanmäla dem om ”de inte drog tillbaka artikeln”, hur nu det skulle gå till. Eller bad om ursäkt. Ingen får förstås i en demokrati kritisera solen allt kretsar kring – Socialdemokraterna. 

 

 

Vad har hänt med Magdalena Andersson egentligen?

Vad hände med den stoiska landsmodern som S marknadsförde hela förra året? I hennes ställe står istället en snarstucken, arg och elak person som förmodligen kastat de röda italienska dyra dojorna partiet sålde på hemsidan åt helvete någonstans. 

Förklaringen ligger kanske i något så enkelt som att titta bakåt. Vem Andersson egentligen är, innan hon blev partiledare. 

Hon är Socialdemokraternas andra kvinnliga partiordförande men har ingenting gemensamt med den första. Eller egentligen någon annan partiordförande för partiet för den delen.

För Magdalena Andersson är en akademisk elit, ett ensambarn som alltid haft rätt, alltid varit bäst och är inte van att kompromissa. Duktig i skolan, duktig på att simma, en duktig flicka som allra helst ville vara vuxen. 

Hon gick visserligen med i SSU i gymnasiet och blev ordförande för SSU Uppsala men la ner sin karriär i SSU när hon kom in på Handelshögskolan. Där engagerade hon sig i den socialdemokratiska ekonomklubben istället och sitt sista år var hon ordförande ett år. Men precis där stannade hennes partipolitiska meriter vad gäller att själv vara förtroendevald, efter det har Magdalena Andersson istället ägnat sig det hon gör bäst – en karriär som tjänsteman. 

Andersson är således något så ovanligt som en partiledare för arbetarpartiet som varken har gjort karriär inom SSU och vidare in på positioner inom kommunen eller en facklig karriär. Hon tillhör inte Bommersviksligan.

Det ansåg väl elitisten Andersson vara för lite utmaning, kräva för lite intellektuell stimulans och helt ärligt säkert också innehålla alldeles för mycket tid ihop med dumskallar. 

Hennes rykte förekommer henne och ett av dem är just detta, hon har inget till övers för dumbommar. Det och hennes beryktade temperament som väljarna fått se nu. 

Redan 1996 började hon, efter ett år på Harvard, att arbeta i Regeringskansliet. Det var hennes första jobb. Någonsin. Hon blev politiskt sakkunnig till 1998, sedan befordrades hon till planeringschef i Statsrådsberedningen där hon arbetade direkt med statsminister Göran Persson 1998-2004. Och sedan kom en ny befordran, då hon utsågs till statssekreterare på Finansdepartementet. 

En spikrak karriär som politisk tjänsteman, utan en enda dag på ett riktigt jobb och utan en dag att koka kaffe på föreningsmöten. Andersson står över sådant tjafs som att sitta på kvällar och helger och prata med andra sossemedlemmar i lokala styrelsen, stå på gatan och dela ut flygblad i fula nylonjackor med rosen på ryggen eller vara talare på lokala SSU-föreningens årsmöte. 

Istället har hon tagit fram landets budget. 

Stefan Stern, före detta statssekreterare för Socialdemokraterna men numera finansgubbe, berättade efter valet 2022 att han anställde Andersson en gång i tiden. När de hamnade i opposition slutade hon. Det var liksom inte hennes grej. 

Först 2012, sexton år sedan hon slutade plugga, klev hon in i politiken. På riktigt. 

Stefan Löfven, då nyvald partiordförande efter katastrofen Juholt, utsåg henne till ekonomisk politisk talesperson och plötsligt var Magdalena Anderson politiker. Hon som hittills räknat och berättat vad de skulle säga och göra. 

Arga Andersson är inte bara ett epitet, det är en verklighetsbeskrivning. 

Alla som arbetat med henne har berättat om humöret och det dåliga tålamodet, skillnaden är att hon med nöd och näppe lyckats dölja det för väljarna fram tills efter valet. I valrörelsen pratade hon långsamt och lugnt trots att man såg den återhållna vreden brinna där bakom, hon hade beundransvärd kontroll och jag talar från egen erfarenhet som har hett temperament. Men elden brann där bakom och det var lätt att se. 

När stubinen var slut och Andersson skrek ”håll tyst”” till Johan Persson under direktsänd partiledardebatt var det garanterat inte oväntat för hennes medarbetare, själv kanske hon ändå kände en slags tillfredsställelse som vi med temperament känner när man släppt lös, även om det ger osköna konsekvenser också. 

Då försökte vänstern skademinimera genom att säga att kvinnor alltid kallats hysteriska, att alla kvinnliga politiker kritiseras hårdare, samma personer som har som heltidsjobb att häckla Ebba Busch påstod på allvar detta med gråten i halsen. ”Arga Andersson” var i själva verket hat. Kvinnohat. 

Men nämn en enda kvinnlig politiker som beskyllts för att vara arg tidigare?

Anna Kinberg Batra fick massa kritik men aldrig arg, istället fokuserades det på att hon inte log och hade stelt hår. Mona Sahlin kallades aldrig arg, inte heller Maud Olofsson eller Annie Lööf trots att det kunde blixtra till under debatter. Märta Stenevi eller Isabella Lövin, ingen av dem har kallats arga, däremot dryga. 

Magdalena Andersson kallas arg för att hon är en arg person. Det är inte svårare än så och man skriker inte håll tyst till andra partiledare. Aldrig någonsin. 

Vad har hänt med Anderssons fokus? Det är som bortblåst.

I november 2021 lyckades hon, fortfarande utan att ha kokat en enda kopp kaffe eller delat ut ett enda flygblad, bli partiledare för Socialdemokraterna. Hon var Löfvens kronprinsessa och hon behövde inte kämpa, precis som alltid under sin karriär gled hon till synes utan ansträngning bara uppåt igen. Men väl medveten om sina tillkortakommanden vägrade hon sedan konsekvent att debattera mot Ulf Kristersson fram till de inbokade partiledardebatterna i valrörelsens slutskede.

Det återhållna vreden kostar förstås på. Efter valet var dock läget annorlunda.

Kanske beror det på att karriäristen, den begåvade ekonomen som gjort rekordkarriär, är van att alltid bestämma? Att hon aldrig varit politiker och därför aldrig någonsin suttit i opposition? Hon arbetade nästan hela perioden 1994-2006, när Göran Persson hade makten 12 långa år, åt regeringen. Och därefter ingenting, förrän hon utsågs till finansministerkandidat 2012, vilket hon sedan blev 2014 till nov 2021.

Ser man på den här lilla tidslinjen kan man notera att utbrotten kommer oftare och oftare. Och att det är väldigt långt till valet 2026. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!