Jag fick en fråga – har du läst Lena Andersson? i helgen och fattade då att det pågått någon slags debatt om texten sedan den publicerats samma dag på morgonen men som jag missat. Direkt när jag läst blev vi oense, för enligt mig är det lätt att se att texten är ett raljerande. Över sossarnas retorik.
Men du kan inte ostraffat skriva om fattiga i Sverige för då brakar helvetet lös.
Ett av landets många röda debattskynken och det trodde jag Andersson, som är så klok, redan visste. Folk spelar alltid dumma och missförstår när man skriver om ett av de röda skynkena, vilket tyvärr kväver den konstnärliga friheten i en text då övertydligheten pockar på som krav men det är bara att köpa läget. Eller drabbas av samma debatt som Andersson nu erfar.
Men det är tydligt att hon missbedömde detta, då hade hon lagt in de enda små förtydligande som en fattigdomstext tyvärr kräver eftersom folk luktar blod. De hugger mot strupen.
Hade hon bara försäkrat läsarna om att texten var en kritik mot Socialdemokraternas retorik och inte ett sätt att vare sig påstår att fattiga får skylla sig själv eller att det inte finns fattiga barn något tydligare hade det varit svårare för belackarna, från samlad vänster till finliberaler och olika tyckare som vill passa på att framstå som lite godare människor än de egentligen är.
Textspalterna har rasslat till i tiotusentals tecken fördelat på en uppsjö av skribenter som alla är överens – Lena Andersson är en otäck kall människa som hånar fattiga.
Alla som skriver ser en av två egna vinster – att själva framstå som bättre människor med högre moral (de från höger) eller att sno åt sig billiga politiska poänger i kampen att utmåla ett land som styrs av högern som början på Saurons rike.
Om det bara inte vore så förväntat.
Det är nästan långtråkigt att följa.
Men Lena Andersson har som så ofta helt rätt, såklart. Sossarnas försök att utmåla Sverige till ett land där barn plötsligt sju månader efter högerns valvinst är ett land där barn i princip svälter är så utstuderat och så tydligt en del av en bred kampanj att jag faktiskt inte förstår varför folk spelar med nu.
Hennes text må vara en aningen överraljant och därmed lite otydlig men det är ändå glasklart för den som orkar läsa den en extra gång att hon tydligt kritiserar just detta och inte hånar fattiga, inte skriver att det inte finns fattiga barn och inte heller förenklar deras liv och situation.
De vanvårdade barn som går hungriga gick hungriga även när statsministern var socialdemokrat och de går hungriga för att deras föräldrar är sktiföräldrar som har olika problem, som psykiskt sjukdom och inte sällan missbruk. De köper knark/alkohol/piller och annat för pengarna de får in istället för havregryn och ris till barnen.
Om texten handlade om de fattiga barnen hade hon skrivit en annan text men den handlar om en kampanj.
Och kampanjen om det hemska Sverige där barnen går hungriga har ju upprepat sig om och om igen.
Kommer ingen ihåg det?
Som 2011 när sossarnas fiasko till partiledare Håkan Juholt konstaterade att ”barnfattigdomen hör bara hemma i Reinfeldts Sverige” (ett år efter Alliansen omvaldes och landets statsminister såldes hette Fredrik Reinfeldt”.
2013 var det dags igen för barnfattigdomsdebatten att blossa upp, denna gång med hjälp av Rädda Barnen och dess generalsekreterare Elisabeth Dahlin. Året innan valet.
Då hävdade Rädda Barnen att en kvarts miljon barn var fattiga.
Samma siffra presenterades av Rädda Barnen året innan ett annat val, det som var 2006 då Alliansen vann och Socialdemokraterna förlorade makten efter 12 år. Märkligt nog hittar jag ingenting från sossarna på den rapporten. De tyckte tydligen inte att det var en viktig fråga, när de själv var ansvariga.
2011-2014 däremot var sossarna betydligt mer intresserade av fattiga barn, när högern styrde.
Tacksamt nog beslutade sig en av landets få journalister med riktig integritet Janne Josefsson då att granska Rädda Barnens påståenden om alla fattiga barn och fick dem att både backa från kampanjen och från begreppet, som även andra organisationer använde sig av. Eftersom
Rädda Barnen hade överdrivit och gissat sina siffror. Och en undersökningen byggde på 14 intervjuade barn, andra siffror var från Moçambique.
Ändå handlade debatten under delar av 2013 just om barnfattigdom och som Resumé konstaterade i sin artikel ovan satte Håkan Juholt och sossarna den bilden.
En person som Uppdrag Granskning intervjuade 2013 som arbetade just med den sortens familjer hade aldrig någonsin träffat ett barn i Sverige som inte får mat.
Uppdrag Gransning konstaterade också att även Majblomman hade felaktiga siffror i sina kampanjen. Som påståendet att 40 % av barnen inte hade råd med glasögon ena året, när siffran året efter var 11 % påstod man istället att det var 4 % året innan för att mörka att det var en kraftig minskning.
De hävdade också att ansökningarna till dem ökade för varje år men när UG kollade kunde de istället se en halvering. 2004 var det 100 000 ansökningar och 2012 bara 56 000.
Tillbaka till nutid och då är det dags att dra sig till minnes att Lena Anderssons krönika handlar om larmen om att barn går hungriga till skolan som kom sent i höstas.
Vilka släppte den då?
Rädda Barnen och Majblomman, ihop med sosse-föreningen Hyresgästföreningen. Såklart.
Och de valde att publicera den efter en valseger som S förlorare. Gissningsvis hade den åkt i papperskorgen om sossarna vunnit valet. Men den ihop med en av Dagens Nyheters helt värdelösa så kallade ”enkäter” som egentligen bara är lata opinionsdrivande nyhetsjournalister som mailar lite och kallar det undersökning blev det återigen en debatt.
Som inte hade blivit om statsminister hade hetat Andersson med stor sannolikhet. Men Dagens Nyheter är ju numera ännu en sosse-megafon, som ett lite finare Aftonbladet Ledare. Där folk har finbyxor och riktigt vill brottas i gyttjan men har samma mål.
Undersökningen visade givetvis inte alls det som de påstod, som brukligt när det gäller deras kampanjer.
Dåliga och vida definitioner skapar det man vill visa med statistik. Jag granskade allt i den här artikeln som ni kan läsa här.
För det första kan man direkt konstatera att de valt två grupper med lägst ekonomi. Du kan inte arbeta heltid om du och din man tillsammans tjänar 42 000 kronor. Och gruppen ensamstående buntar ihop folk som lever på bidrag med heltidsarbetande genom nettolön under 29 000 kronor per månad.
Det är alltså inte barnfamiljer de undersökt utan familjer med bidrag samt lägsta inkomsterna. Och de frågade inte om mat utan om näringsriktig mat. Men det första ordet försvann såklart i kampanjen, vilket var hela tanken och vips flög påståendet om hungriga barn iväg, igen.
Rädda Barnen har blivit en slags sosse-kampanjförening som S drar nytta av när de inte har makten och media hjälper självklart till så mycket det går.
För när högern styr blir barn automatiskt hungriga och fattiga. Direkt efter valsegern.
Det handlar inte om att det inte FINNS fattiga barn som är vanvårdade för att deras föräldrar är missbrukare och psyksjuka, de finns alltid tyvärr. Utan att barnfattigdomen 2005, 2013 och även den 2022 inte finns enligt undersökningarna som ska bevisa det. Och denna ”barnfattigdom” är och förblir ett vapen i sosse-spinndoctors arsenal.
Så Elisabeth Dahlin, som var generalsekreterare för Rädda Barnen när sossarna vann valet 2014, bland annat med hjälp av hennes dåliga och felaktiga kampanj? Vad hände med henne?
Hon fick givetvis en belöning av Maktpartiet för lång och trogen opinionstjänst och 2018, direkt efter valet utsåg Stefan Löfvens regering henne till ny Barnombudsman, som är en generaldirektörstjänst i princip.
Partiet tar alltid hand om sina egna.
Lena Andersson hade rätt i sin krönika och alla som kritiserar även framtida sossekampanjer om hungriga barn och fattiga barn kommer ha rätt.
