Varje gång man lämnar stan och kör söderut på E4:an passerar man några av Stockholms utsatta förorter, som domineras av en rad olika utlandsfödda folkgrupper och deras barn som alla samsas i ett av Socialdemokratins alla misslyckanden.
Det som de drömskt kallat folkhemmet blev för det allra flesta en hyresrätt i ett miljonprogram, vars hela existens från början bottnar i en socialists dröm att i detalj kunna planera och styra människors liv från vaggan till graven. En djupt osympatisk tanke från start till slut.
Hur kan man bygga hela sin politiska existens på viljan att dominera andra vuxna människor är bortom mitt förstånd men så är jag inte heller socialist.
Miljonprogrammet placerades till viss del på vackra platser utanför Stockholm, med närhet till natur och vatten. För den planekonomiska stadsplaneringstanken var att människor, när de flyttat in i en av de rationella och brutalistiska betongkolosserna till jättebostad skulle vara där. Jämt.
Små centrum byggdes upp i anslutning där folket fick basutbudet på service – en frisörsalong, en mataffär, en restaurang, en klädaffär, en cykelreparatör. Daghem och skolor, människorna skulle aldrig behöva lämna förorten.
Vilket ligger i linje med Socialdemokratins stora ”från vaggan till graven genom partiet”-projekt. Det fanns ingen gräns på hur mycket en socialdemokrat ville styra svenskarnas liv och tillvaro. De ville kontrollera var man handlade, tankade, spenderade sin fritid, gick för kurser, deras barns tillvaro, vad de fick för information genom media.
Miljonprogrammets misslyckade kom dock nästan direkt.
Det visade sig att även den socialdemokratifierade svensken inte ville styras riktigt så mycket och folk ville lämna förorterna. De ville klippa sig, äta och i övrigt välja allt sådant själv och spenderade följaktligen inte varje minut i området. De var dessutom konstruerade som dåliga kopior små småstäder och folk som bor i huvudstaden vill ha huvudstaden.
Svenskar lämnade därför miljonprogrammet, de tömdes, förföll och in flyttade i de utan val. Knarkare, alkoholister, arbetslösa, socialtjänstens olika ansvar, fattiga, sjuka. Och ju fler invandrare som kom, desto fler hamnade just där ingen svensk helst ville bo. Ortens förfall började långt innan massmigrationen.
Idag har de oundviklig fått samma öde som liknande förorter till världens andra större städer i väst – de har blivit mer eller mindre områden som domineras av invandrargrupper och deras barn som mer eller mindre lever i små parallellsamhällen utanför resten av landet.
Socialdemokrater har alltid ignorerat och föraktat två saker – frihet och företagsamhet. Drivkraft. För är ideologins röda tråd att styra folk är det bara problem när folk inte vill bli styrda.
Att vänstern 2023 tänker på samma sätt visar LO-tidningens Johannes Klenell när han ondgör sig över tech-entreprenörer. Allt blir till skit av geniförklarade klåpare, sammanfattar han en dokumentär han sett om tech-entreprenörer.
Precis som alla socialister föraktar han alla företagare, men särskilt tydligen tech-företagare, förmodligen för att de blivit orimligt hajpade av såväl politik som media senaste decennierna.
En sak vi kan vara överens om, jag och Klenell är just det – att fokus aldrig är på rätt sorts entreprenörer utan bara de som just nu är trendiga och som alla vill fotografera sig med. Eller det är ju inte det han tycker eftersom han avskyr samtliga.
”Men ingen tycks veta hur man skapar verksamheter som bär sig själva”, skriver han, ännu en vänsterskribent som drömmer om att andra betraktar honom som en riktig kulturjournalist och inte som en sossebulldozer i spalterna, vars enda syfte är att göra Socialdemokraterna till makthavare igen.
Att det bakom varje framgångsrik företagare oavsett bransch, som lyckats bygga stora välkända företag, finns en uppsjö av olika misslyckanden förstår inte sådana som Klenell. De misslyckade han själv hånskrattar åt i artikeln kanske kommer bygga ett imperium av om ett decennium.
För alla framgångsrika företagare, de som lyckas på riktigt, har en enda sak gemensamt – stark egen drivkraft i kombination med frihetslängtan. Ingen startar egna företag för att det är enkelt utan för att det trots att det är svårt erbjuder det svårslagna att man får bestämma själv och förverkliga idéer. Sällan handlar det om pengar. Det handlar om frihet och tjänar man mer än sitt uppehälle är det en bonus.
Det som Socialdemokratin och andra socialister aldrig någonsin kommer att förstå – att vara någons anställd inte är det som bygger välstånd utan att de som verkligen skapar det välstånd socialismen sedan låtsas är sitt eget att fördela och köpa sig makt för har i själva verket byggts av entreprenörer.
Men också att den stora bulken är hårt arbetande småföretagare med noll eller ett par anställda som framför allt vill jobba åt sig själva. De vill ha frihet, bestämma själva och tar därför risker och avsäger sig alla rättigheter, som semester, lediga helger, övertidsersättning, reglerad arbetstid och annat som anställda får.
En del av dem var tidigare med i LO, men äger nu sina egna hantverkarföretag av olika slag. Och en hel del LO-medlemmar drömmer om att göra samma resa – starta sitt eget lilla företag.
Dessa företagare är en viktig stomme i landets ekonomi, de som själva skapar först sitt eget arbete och sedan andras men som inte bygger ett imperium utan tvärtom fortsatt är mindre eller medelstora.
Sedan har vi de sällsynta enhörningarna, giganterna, de som blir otroligt stora och kända. Men dessa personer har ofta haft än den ena, än den andra kassa affärsidén genom livet tills de slutligen hittade rätt och det sammanföll med att de träffade rätt personer för att lyfta idén till företag till globalt bolag.
Socialdemokratins grepp om människorna i Sverige från vaggan till graven dog på 80-talet redan och deras förmåga att både ha egna idéer om framtiden och genomföra dem med det. Men bestående är tyvärr det totala föraktet för landets ryggrad företagarna.
