Det var inte vackert. När Ebba Busch förra veckan meddelade att hon inte kan närvara på partiledardebatten för att hon är bortrest med sina barn visade landets vänster verkligen hur rakt igenom empatilösa de är.
En ung ensamstående mamma med ett av de svåraste jobben som finns och som tar oändligt med tid, dygnet runt, behövde resa bort med sina två barn hon givetvis träffar för lite. Hennes exmake har haft hjärtproblem och är kronsikt sjuk i den svåra sjukdomen epilepsi som gör att han inte längre får köra bil. Varför hon plötsligt behövde resa bort vet vi inte men vi kan utgå från att beslutet fattades av nöd, hon måste prioritera sin familj.
Det var dessutom nyss val och det är oändligt med tid till nästa valrörelse, för alla utom för partiernas kampanjorganisationer som redan nu arbetar med valet 2026. Inte ens jag som arbetar med det här orkade se klart partiledardebatten, så ointressant var det.
Det är i de här lägena folk visar sina rätta ansikten. Kan du se bortom din avsky för åsikterna, till och med personen du bara känner publikt och ankra i äkta medmänsklighet? Kan du låta allt de falla för att se människan?
När Annika Strandhäll, en person som jag politiskt föraktar på många sätt eftersom hon inte bara har orimliga åsikter, det har alla i vänstern, utan dessutom framför dem på ett grisigt sätt så ofta, drabbades av den plötsliga och chockerande sorgen i att sambon och pappan till hennes två tonårstjejer valde att ta sitt liv fick hon kondoleanser från alla. Även från Sverigedemokrater. Jag kunde känna med henne och den ofattbara sorgen och deltog givetvis i att skicka värme i sociala medier. För det är anständigt. Det är så man gör som medmänniska.
Även om det gäller mindre saker än död – om en kvinna som är partiledare och minister fattar det svåra beslutet att avstå en direktsänd TV-debatt kan man utgå från att skälen är extraordinära. Och då riktar man medmänsklighet, inte hat mot personen.
Tyvärr är jag övertygad om att många i vänstern inte besitter sådana förmågor. De pratar gärna om medmänsklighet och anständighet men kan själva inte frammana det om de inte gillar personen och då är det inte äkta.
För det är lätt att vara snäll mot de man tycker om.
Magdalena Andersson kan inte bättre än så här. Under debatten visade hon dessutom en annan sida – hon är aggressiv och en översittare, när hon bad Johan Persson att ”hålla tyst” under debatten trots att det alltså var partiledardebatt. Hon upprepade dessutom ”har du inget bättre att säga ska du hålla tyst”.
Twitter fylldes av känslokalla sossar innan debatten i helgen som än en gång riktade sin avsky mot Ebba Busch, detta röda skynke utsedda av inte minst vänsterkvinnor som hin håle själv på jorden. Värre än Jimmie Åkesson.
Det ironiska är att LO samtidigt lanserade den här kampanjen nu precis.
”Oavsett vilket yrke du har så ska du kunna kombinera jobb med att vara förälder”.
Utom om du heter Ebba Busch, borde det stå.
Är det inte intressant att när Gustav Fridolin var föräldraledig och prioriterade barn som partiledare blev han till och med utsedd till Årets Papa?
Annie Lööf var föräldraledig 2015 och ersattes då av Anders W Johnsson i partiledardebatter, utan någon kritik. Stefan Löfven struntade i Almedalen och ersattes av Magdalena Anderson och vänstern skrockade över hur bra det var att han prioriterade vanligt folk i landet istället för eliten i Visby, när han i själva verket framför allt hade semester. Magdalena Andersson ersatte honom
Vänstern talar sig varm om alla ensamstående mammor men har ingen förståelse att en ensamstående mamma som dessutom är partiledare och statsråd ibland verkligen inte får ihop livet. Ett enastående hyckleri ändå. Och en rätt bedrövlig människosyn.
