Knappt har bläcket torkat på broschyrerna som beskriver kvinnor som ”livmoderbärare” och ”menstruatörer” för att inte kränka före detta män, nu transkvinnor innan debatten om surrogat fick nytt liv genom att Michael Bindefeld felbedömde feministernas raseri och jakt på nästa slagfält och satte sig för att prata om sin surrogatfödda son i SVT.
En rad feminister från höger till vänster som vill förbjuda surrogat helt vädrade morgonluft och hänvisar till ”utsatta fattiga kvinnor”. De kallar det surrogathandel för att befästa att barnen inte betraktas som barn utan som varor, när verkligheten givetvis är långt från dessa slagord.
Debattörerna menar att det framför allt är fattigdomen som tvingar kvinnor att utsätta sig för riskfyllda graviditeter åt ”välbeställda västerlänningar”.
Att USA är ett av världens rikaste västländer och att surrogat är vanligt i USA av amerikaner för amerikaner nämns inte. Så de som använder amerikanska surrogatmödrar kan knappast räknas till att utnyttja fattiga kvinnor i tredje världen.
Men det är ju inte fattigdom som egentligen är problemet för debattörerna, det är därför det blir så här inkonsekvent. För just inkonsekvens är kärnan i hela surrogatdebatten. Vore det fattigdom bara vore ju surrogat mellan västländer och välbeställda inget problem. Bara det inte är någon fattig kvinna inblandad.
För märkligt nog tycker de flesta feminister inte att det är något problem att vi håller på att devalvera kvinnors roll och kroppar genom att sakta låta transaktivismen, som är en del av radikalfeminismen, äta sig in i officiellt språkbruk, normer och inte minst lagstiftning. Det ska vara en rättighet att kalla sig och ha alla rättigheter som kvinnor har utan att ens behöva genomgå en könskorrigering. Vips ett samtal senare ska man få byta om på damernas, basta med kvinnor och sitta på kvinnoanstalter om man är kriminell.
Men drygt 200 barn per år som föds via surrogat utomlands, eftersom det är förbjudet i Sverige, ska man nu nita. Varje år föds i snitt 100 000 barn på svenska sjukhus, lite drygt och siffran ökar ju med invandringen så det är en ofattbart liten andel surrogatbarn i Sverige.
Att en stor andel av föräldrarna till dessa barn med stor sannolikhet är homosexuella män är tydligen helt oviktigt.
Trots att samma debattörer skriker sig blå över HBTQ-anpassning, certifiering, kvotering och diskriminering så fort de har möjlighet struntar märkligt nog samma personer i denna grupps barnlängtan. Som för att de är födda män, precis som transkvinnor, saknar reproduktiva kvinnoorgan och därför inte kan få barn.
Förstår de inte att många homosexuella mäns enda chans att få barn är just via surrogat eftersom adoptera bara existerar på pappret, i verkligheten vägrar givarländer att ge barn till bögpar?
Lesbiska kvinnor däremot kan bara gå till en IVF-klinik, checka ut lite donerade spermier och vips kan de bli gravida, betalt och klart av landstinget till och med. Homosexuellas rätt att bli föräldrar betyder i praktiken lesbiskas rätt.
Detta är upp och ner för mig. Det är inkonsekvent.
Varför har plötsligt inte homosexuella män rätt att bli föräldrar om vilka män som helst med blott ett samtal och en blankett ska ha rätt att bli kvinna med allt vad det innebär? I USA har transkvinnor börjat kritisera sjukvården för att de inte kallas till mammografi, trots att de alltså inte har naturliga kvinnobröst.
Som före detta barnlös saknar jag också andra perspektiv.
När man pratar om att man kan inte hyra andra kroppar glömmer man till exempel att alla som köper andras embryon i embryodonationer på ett sätt hyrt en annan kvinnas kropp och kroppsdelar. Var går egentligen gränsen för utnyttjandet av andras kroppar?
Det är inte utan risk att skjuta i sig en massa hormoner via 2-3 sprutor per dag under 10 dagar för att producera äggblåsor, sedan via endast lokalbedövning ta ut dessa med världens största nål och skapa embryon i ett labb.
Jag har själv gått igenom den processen flera gånger innan vi fick plus på stickan.
Homosexuella ska alltså ha rätt att gifta sig, bilda familj och adoptera men inte adoptera egna barn de via seriösa kliniker och frivilliga kvinnor fått via surrogat. Barn som kostar upp till en miljon kronor styck, genom alla avgifter och resor samt flera hundra tusen kronor till kvinnorna i ersättning. Man ska ge sig på de blott 200 familjer som lyckats tagit sig igenom nålsögat barnlöshet.
Det andra konstiga är att man vill förbjuda saker i andra länder som är tillåtet där. Trots att det är samma sak som att kräva straff för folk som rökt gräs i Amsterdam, kört 200 km/h på Autobahn eller kört med mer än 0,2 promille i USA. Saker som följer deras lagar men är förbjudet i Sverige.
Varför ska det vara tillåtet att göra någonting alls i andra länder som är förbjudet i Sverige undrar jag, varför begränsa sig till barn?
Inga barn har fötts i Sverige eftersom det är förbjudet här. Barnen har fötts utomlands, och bara i länder där det är tillåtet med surrogat.
Att donera en njure till sin son, som prins Daniels pappa gjorde till honom, är tillåtet i Sverige om det sker utan finansiell ersättning. Det är ett stort ingrepp och en risk för givaren då man sövs och riskerar att dö. Detta har samma personer inga som helst problem med trots att det är en slags handel med kroppsdelar, dock utan finansiell valuta utan bara emotionell och moralisk.
Men homosexuella mäns barnlängtan är likställs med övergrepp (!) på kvinnor.
Jag kan inte fatta det här faktiskt. Hur kan människors mest naturliga längtan, som gör ondare än mycket annat man kan uppleva, provocera de här feministerna så? Är det kanske svårare att acceptera att även män kan känna stor meningslöshet i livet utan barn, att hela kroppen skriker efter att bli någons förälder?
Det finns dock fullt av andra inkonsekvenser, som att debattörerna hänvisar till att barn kan må dåligt av att skiljas från sin födelsemamma men de är samtidigt för adoptioner som är exakt samma sak i den kontexten.
Barn är således enbart en handelsvara om de fötts via surrogat och inte via adoptioner, märkligt nog.
Alla som får barn via surrogat är inte homosexuella män och hur stor andel vet man inte eftersom få eller ingen registrering på sådant ännu sker. Tyvärr, det vore en bättre för alla om de få personer som varje år får barn via surrogat registreras på samma sätt andra föräldrar görs.
Jag råkar känna ett par, ett heterosexuellt som använt surrogat. Hon höll på att dö under sin första förlossning och skulle inte kunna få fler barn. Andra saknar livmodern sedan födsel eller sjukdom och IVF är därför inget alternativ.
Jag känner dessutom två familjer som består av ett homosexuellt par av två män och som fått två barn var via surrogat.
De har gått igenom otroligt mycket och offrat massor för att få sina mycket efterlängtade barn och är otroligt bra föräldrar. Kvinnorna var i båda fallen amerikanska religiösa flerbarnsmödrar som framför allt ville vara surrogat för att göra en god gärning, även om amerikansk lag innebär att man också få ersättning. Inga utnyttjade fattiga kvinnor och det var just därför de valde USA, för att trots betydligt högre avgifter försäkra sig om att kvinnorna inte var utsatta.
En av dem en djupt troende 5-barns mamma som verkligen ville hjälpa gärna ett homosexuellt par att få barn. Jag vet att det är svårt att få ihop den här bilden av kvinnor som med glädje ger andra människor den största gåvan trots riskerna för hälsan för feministerna bakom uppropet men ren och sann medmänsklighet existerar också i den här världen, oavsett att ersättning också utgår. Det är mycket lättare att bortse från detta och istället måla upp bilden av fattiga utsatta kvinnor i tredje världen.
Men även där är det inte svart eller vitt. Om en kvinna efter en surrogat, som en dokumentär jag såg visade från Indien när detta var tillåtet där, med pengarna kunde köpa en rickshaw som hennes man kunde börja tjäna pengar med och därmed lyfta familjen från svält i slummen, är det verkligen en dålig sak?
Hetsjakt på en handfull familjer i Sverige som själva bekostar jättehöga räkningar och tar stora risker även om dessa inte är kroppsliga (det finns ingen garanti) för att äntligen få livets gåva att bli någons förälder är ovärdig och jag förstår den helt enkelt inte.
Istället borde vi rikta in oss på debatten om kvinnors rättigheter i Sverige att slippa byta om i omklädningsrum med män som just nu känner att de vill vara kvinnor men kroppsligt är helt vanliga män.
