Världens ska elektrifieras och allra helst ska Sverige gå före, som vi som bekant vet. Vi ska alltid gå före i allt och allra helst när det kommer till miljö.
Nu när allt ska elektrifieras är fokus stort på batterier, vi har våra alldeles egna bidragsentreprenörer i luftslottet Northvolt som redan kostat oss enorma pengar i skattebidrag.
Men är det inte märkligt att det alltid varit så tyst om hur batterierna tillverkas, närmare bestämt hur råvarorna till batterierna tas fram?
För att tillverka litiumjonbatterier, som är de som sitter i elbilar och är en del av frälsningen som kommer, behövs olika slags metaller, som litium, kobolt, nickel och grafit samt övriga material som behövs för elektrolyt. Till de elektriska kontakterna behövs aluminium och koppar. En sak som trots allmän föreställning är sällsynta metaller, de används faktiskt inte i just batterier.
De nya fyndigheterna i Kiruna av sällsynta jordartsmetaller påverkar alltså ingenting när det gäller produktionen av just batterier till bilar, som är i stort fokus i miljödebatten just nu.
Kobolt däremot är en mycket viktig komponent och vilket land har de största fyndigheterna i världen?
Kongo.
För att göra som den globala miljörörelsen krävt, att elektrifiera alla fordonsflottor från flyg till lastbilar och privatbilar krävs enorma mängder råvara för att tillverka alla batterier.
Det är Kongo som idag levererar stora delar av efterfrågan (ca 70 %) men till vilket mänskligt pris?
Lidandet i Kongo är miljörörelsen blinda fläck. En skam de inte pratar om och media inte heller skriver om.
För inte nog med de stora miljömässiga konsekvenserna av att gruvorna växer för varje år och miljoner med träd huggs ner, landskapet förvandlas fort till en enda stor röd, dammig gruva. Utan människorna arbetar, som i alla fattiga länder, i princip som slavar utan rättigheter och skyddsutrustning.
Bilderna är hämtade från den här studien.
Man beräknar att så många som 2 000 per år dör i gruvorna, där fattiga kongoleser lever under slavliknande arbetsförhållanden och har i princip inga moderna verktyg utan de kryper in i instabila hål med hackor och skyfflar. Allt för att världens rika ska få batterier till sina elbilar.
På de här bilderna kan man se hur drastiskt landskapet i Kongo förändrats på grund av efterfrågan på kobolt. När hörde du en svensk miljöpartist senast prata om den pågående miljökatastrofen i Kongo och över det stora mänskliga lidandet i gruvorna senast?
När protesterade klimatrörelsen över kongoleserna och kobolten? Om slaveriet?
Men inga miljö-hjärtan gråter för barnen i Kongo. Man beräknar att minst 100 000 personer arbetar i de farliga dammiga röda gruvorna, varav minst 40 000 är barn.
Beräknad livslängd för folk i Kongo är bara 47 år för män och 51 för kvinnor, det är världens näst fattigaste land. Enligt en studie Amnesty International gjort arbetar så små barn som 7 år i gruvorna, fast för mindre än 2 dollar per barn.
Men vad är väl lite döda afrikanska barn för att miljörörelsen ska få igenom sin vilja, genom hot om att planeten annars går under?
Aldrig har miljörörelsens hyckleri illustrerats tydligare.
