Jag vet inte om fler noterat att det pågår en kampanj mot klädföretag sedan några år och att kampanjen i år även fått med sig media. Attacker mot företag och arbetsvillkor i andra länder kommer regelbundet, det är globala fackförbund som lanserar dem men miljörörelsen kan numera alltid räknas hoppa på tåget.
Framför allt är det fabriker i Bangladesh som nu attackeras.
Tidigare låg textilfabrikerna i andra länder, då var Bangladesh så fattiga att man inte ens hade fabriker. Nu har Bangladesh övertagit rollen som världens största textilexportör efter Kina och står för hela 80 % av landets export
Detta är givetvis en positiv sak, ändå drevas det i svensk media mot just detta. Det beror på att det i media är så tacksamt att utan kontext lyfta fram låga löner i fattiga länder för att läsarna direkt jämför med sina egna levnadskostnader. Populistiskt javisst, men det fungerar tyvärr varje gång.
Gekås har till exempel kritiserats för att de tillverkar kläder i just Bangladesh.
Kampanjen har hållit på ett tag, här är en artikel från 2019. 4,50 kronor låter ju absurt. Vilket de vet, i själva verket får arbetarna lagstadgade minimilöner, givetvis. Inga svenska företag skulle bryta mot någon lag om de vill betraktas som seriösa.
Kampanjen kommer bland annat från den här organisationen, som är som LO i tredje världen.
Man vill ha ”en annan form av globalisering och en ny ekonomisk och social modell” som sätter människor först baserat på demokrati och social rättvisa. Eller socialism som vi kallar det.
Som jag skrev har dock den globala fackrörelsen, som brukar ligga bakom de här attackerna, senaste decenniet fått hjälp av miljörörelsen som tycker samma sak men av andra skäl. Byggt på en socialistisk idé om anti-tillväxt, anti- USA och ett ”nytt ekonomiskt system” vill klimat- och miljörörelsen också förhindra att stora företag kan köpa billiga produkter från fabriker i låglöneländer.
Så kampanjen heter också Good clothes fair pay, i Sverige är det blanda annat LO-ägda Faritrade som givetvis har ett finger även i denna syltburk. . De kallar sig ett ”medborgarinitiativ i EU” men styrs och finansieras av en rad ”rättviseorgisnationer” där Fairtrade från olika länder är centrala. Tillsammans med olika ”gröna” organisationer.
Fackliga kampanjorginsationer har förenat sig med klimatgrupper mot textilindustrin för att ytterst attackera marknadsekonomin.
Fairtrade har sedan lyckats engagera influencern Anitha Clemence, som hon själv säger helt utan betalning, att driva deras frågor genom ett köpstopp på 3 månader som hon dokumenterar. Ihop med lite sådana här uppdatering i kampanjformat.
Jag ställde såklart lite frågor till henne eftersom jag är nyfiken och näsvis och fick först ärliga svar från henne, sedan ett kampanjmeddelande som jag tror att hon klistrat in från något mail för som ni kan se är språket helt annorlunda i det sista svaret. Jag klandrar inte henne för att inte ha koll, tyvärr avkrävs alldeles för få i offentligheten svar på rimliga frågor utan de får ostört babbla på om saker de inte har koll på eller vet varför de tycker eftersom de bara läst det någonstans.
Det jag intresserar mig för är kampanjmetoden från Fairtrade och deras projekt mot textilindustrin.
Ser ni?
”Målsättningen är att komplettera och bygga vidare på EU:s ramverk för hållbar företagsstyrning och EU:s direkt om tillräckliga minimilöner kräva att företagen identifierar, förebygger och mildrar negativa effekter av föreningsfriheten, rätten till kollektiva förhandlingar och den mänskliga rättigheten till en lön som går att leva på minska fattigdomen i EU och i världen…….”
Men inte ens detta är korrekt eftersom EU inte reglerar minimilöner i Bangladesh och Kina utan det handlar givetvis om lägstalöner inom EU.
Kampanjen bygger på att man helt enkelt vill att EU lagstadgar att alla företag som tillverkar produkter även utanför EU ska betala minimilöner som EU bestämmer, inte länderna själva där produktionen ligger.
Något sådant är såklart inte möjligt, EU kan inte diktera länders lönenivåer som inte ens är med i EU men projektet syftar då till att förbjuda företag inom EU att på olika sätt förlägga produktionen där eller sälja varorna inom EU, är tanken. En slags omvänd lagstiftning om enskilda länders löner med andra ord.
Man behöver inte ens grundläggande kunskaper i ekonomi för att se att förslaget är socialism och skulle utplåna EU:s hela konkurrenskraft globalt.
Om just våra bolag inte får tillverka produkter utanför EU till de kostnader som de länderna erbjuder skulle ekonomin inom EU implodera, till förmån för bland annat Kina och Ryssland som skulle jubla. Och USA.
Förstår man inte hur det hänger ihop har jag en pedagogisk förklaring till er och Anitha Clemence här.
Hela den globala marknaden av alla varor bygger på att tillverkare av varor kan förlägga sin produktion vart som helst i världen, och fördelaktigast pris får man om man placerar fabrikerna i låglöneländer.
De företag som inte konkurrerar med pris utan med något annat väljer placering av andra skäl men de företag som konkurrerar med pris gör just så här sedan världen blev internationell efter andra världskriget och framåt.
NIC-länder kallas dessa länder – Newly Industrialised Countries. Under 80-talet och 90-talet var dessa länder framför allt Sydkorea, Kina, Indien och Japan, som fick svenska företags investeringar.
Länders ekonomi delas ofta upp i U-land, NIC och I-land, där NIC är länder som fortfarande har utbredd fattigdom men har gått från ett utpräglad jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle, dock med fortsatt mycket låg levnadsstandard och låga löner. Det är de låga lönerna som drar till sig investeringar då producera produkter i EU och väst blev dyrt redan på 80-talet.
Att förlägga produktion i ett NIC-land ger en klassisk win-win.
Investerarlandets företag kan producera billiga produkter och konkurrera på världsmarknaden trots att löneläget i bland annat Sverige är skyhögt, även för enkla jobb på fabrik. Och producentlandet får viktiga utländska investeringar och människor som inte har vare sig utbildning eller resurser kan få jobb på en fabrik. Visserligen till låga löner men alternativet är ju ingen lön och svält.
Länderna som för några decennier sig bara var NIC är idag växande ekonomier och ingen skulle beskriva vare sig Japan, Kina, Indien eller Sydkorea som det idag. De är istället länder som lyft sig själva och sin befolkning ur utbredd fattigdom.
Bara Indiens utveckling har mellan 2005 och 2015 lyft 415 miljoner människor ur fattigdom, tack vare att de först drog till sig kapital genom fabriker.
Nu sedan länge konkurrerar Indien med annat, som kvalificerad personal inte minst inom IT av olika slag. De är inte längre ett land där man bara förlägger fabriker för att tillverka billiga kläder och saker.
Textilarbetare i fabriker som fått ordrar från företag i väst just för att kostnaderna är låga har byggt många länders ekonomier och lyft dem från fattigdom. Det är en väg ut och upp. Det är det inte vänstern och den media de alltid lyckas få med sig i sina kampanjer förstår.
Idag arbetar 60 miljoner människor inom textilindustrin, som är en jättemarknad. Covid slog hårt mot dessa de allra fattigaste och miljoner människor blev av med jobbet. Efter Covid har bolagen pressats hårt av förluster på totalt 50 miljarder.
Faktum är att även om 7 kronor i timmen eller 1000 dollar i månaden låter otroligt lite följer våra stora klädföretag alla lagar och regler som Bangladesh har.
Pengar räcker till något helt annat där än samma summa räcker till i Sverige och det man glömmer bort är att det är de allra fattigaste personerna i Bangladesh, som tidigare svalt, levde på mycket litet jordbruk eller annan självhushållning, är de som arbetar i fabrikerna. Som i alla länder som börjat sin ekonomiska resa med just textilfabriker.
Deras alternativ är inte något välbetalt arbete någon annanstans. De har mycket låg utbildning och låg produktivitet och deras förädlingsvärde är lågt. Att arbeta i fabrik är trots minimilön en lön som de inte hade innan. Så ser livet ut för de allra fattigaste runt om i världen. De har inga alternativ men ska lönerna höjas i deras länder är det något som de länderna själva måste skapa.
Som alla kampanjer mot globala företag i olika branscher är även denna kontraproduktiv och dess mål skulle inte hjälpa de fattigaste utan göra både dem och landet ännu fattigare om de lyckades.
