Sök
Stäng denna sökruta.

Identitetspolitikens död blev vissas bröd

 

Det är lätt att glömma hur annorlunda svensk politik var nyligen. 2014, när jag inledde min nu långa karriär som heltidsopinionsbildare pratade vi om helt andra saker än vi gör 2023. Det var inte bara så att Feministiskt Initiativ gjorde segertåg på väg på en, till synes, nästan säker riksdagsplats det valet. Och feminism var på allas läppar. Den rosa revolutionen skulle ledas av en grupp kvinnor som visade sig inte ens kunde hålla sams inom partiet. 

Utan hudfärg och ”vitt förtryck” kom för första gången in i svensk debatt. Det var olika separatistiska arrangemang där vita helt enkelt förbjöds att medverka för att ”skydda svarta kroppar från vita kroppars förtryck”. Detta tankegods kapitaliserade för övrigt även Feministiskt Initiativ på hela vägen fram till 3,1 % i valet och deras historia var därmed skriven. Idag existerar knappt partiet längre, de tappade all finansiering 2022 då de för andra valet i rad fick under 2,4 %. 

Det var ett gäng tjejer som framför allt var förgrundsgestalter i det här nya. Alla unga, alla arga och alla kallade de sig ratificerade skapades de en sajt de döpte till Rummet. Dit fick inga vita människor komma. Hudfärgs-exkludering deluxe .

Bakom sajten stod Judith Kiros, Valerie Kyeune Backström, Mireya Echevarria Quezada och Camila Astorga Diaz.  

De banade också vet för fler mångfalds och hudfärgsapologeter som tjänat fina pengar på att säga sig representera minoriteter och föreläsa om hudfärgsmångfaldens nödvändighet. Allt handlade i grunden om att kräva representation, det vill säga kvotering. 

Sajten lanserades med en debattartikel på Aftonbladet Debatt den 19 januari 2014. 

Grundarna var såklart väl medvetna om att tajmningen var perfekt och valåret gav dem en potential till stor uppmärksamhet. Vilket de omedelbart fick. 

De man helst ville kvotera in var givetvis sig själva. 

Projektet omfamnades och kramades ihjäl av media och de prenuemrade på debattplatser i SVT, SR och på andra ställen. Alice Teodorescu passade på och byggde sin karriär, som en utlandsfödd kvinna som sa emot i alla debatter som handlade om representation, vithet och annat dumt. 

Man kan säga att hela Rummet-debatten och rasifieringshysterin byggde samtligas karriärer faktiskt. 

Rummet finns sedan många år inte längre. Såklart. Det var aldrig tänkt att leva länge, det var snarare så att det var en stor jobbsökarannons för grundarna och när de gått vidare till fina karriärer inom kultursektorn släckte sajten inte många år efter den startats. 

Ska vi kolla hur det gick för dem?

De pratar för övrigt idag väldigt lite om representation och svarta kroppar, åtminstone i media. Det beror väl på att de fått så fina karriärer och de vill inte gå tillbaka att vara simpla hudfärgsaktivister. 

Judith Kiros är till exempel en nu hyllad poet och hennes andra bok har fått jättefina recensioner i bland annat DN nyligen. Det är svårt att bli utgiven, ännu svårare som poet men är du en svart arg tjej som media lyft upp är det såklart enklare när man skickar in manus. På det sättet lyckades ju gruppen med kvoteringen som de krävde, den saken är klar.

För så här blir det ju. Har man en gång väl krävt kvotering på grund av hudfärg går det inte att komma ifrån känslan av att det är just detta som hänt, även om hennes dikter kanske är jättebra. Vad vet jag. 

 

Valeri Kyeyne Backström har valt en annan väg – kulturskribent. Hon lyckades kvotera in sig själv på Expressen redan samma år Rummet lanserades. Hon har sedan dess kunnat försörja sig på att skriva, innan Rummet var hon en av alla okända aspirerande skribenter så grattis till framgång PR-kampanj för dig själv. Hon skriver idag inte ofta om hudfärg och representation som jag märkt utan om just kultur, vilket väl förmodligen var målet hela tiden. 

 

Mireya Echevarria Quezada har också en framgångsrik karriär som kultur- och opinionsskribent. Hon har arbetat för statliga Utbildningsradion och är numera chefredaktör för Kontext. 

 

Den sista i hudfärgskvarttetten ”bland bruna kroppar i Rummet” är Camilla Astorga Diaz. Hon gick direkt från att kräva separatism och kräva kvotering till först Nöjesguiden bara månader efter lanseringen av Rummet. 9 månader efter lanseringen landade hon programledarjobb i statlig radio. Hon fick egen vinjett till och med, eftersom hon ju vid det här laget var kändis efter så många debatter och artiklar som skrivits om Rummet. 

 

Men allas mål i media verkar vara SVT och där hamnade till slut även Astorga Diaz, sedan sex år tillbaka. Och nu är hon redaktör ”med digital spets” där.  I statlig media har hon arbetat sedan året hon startade rummet, snart 10 år. 

 

För så här är det ju att alla mångfaldspredikanter har ett enda mål – främja sina egna karriärer. 

Det illustreras allra bäst med Rummet-tjejerna tycker jag. Som inte alls är aktivister längre, de var det bara så länge det tog innan jobberbjudandena trillade ner, 

Något att ha i åtanke nästa gång sådana här budskap om kvotering och representation kommer – det är egentligen sofistikerade jobbsökarannonser för dem själva. Gruppen och andra människor de säger sig representera skiter de såklart i, egentligen. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!