Det har dykt upp en lite ovanlig debatt om ledarsidor som ni kanske missat? En skäggig kulturskribent på SvD ogillar SvD Ledare, vilket är ungefär lika originellt som att socialisten också kommer från Göteborg och har arbetat på arbetarrörelsens lobbygrupp Arena innan han började låtsas vara riktig journalist.
Det urartade såklart till en beef mellan kollegorna, som det brukar när folk skjuter pil från varandra i varsitt elfenbenstorn som traditionell media utgör men jag ska inte fördjupa mig i deras tjafs utan det grundartikeln handlare om. Ledarsidans framtid.
För jag har länge funderat i samma banor.
Ändå sedan PM Nilsson generöst gav mig ett erbjudande att vikariera 5 veckor på DI Ledare i maj-juni 2015 och jag fick inblick i en vanlig ledarskribents vardag har jag tänkt att så här kan man ju inte fortsätta i all tid och evighet. Erfarenheten jag fick var kanon, jag hade fantastiskt kul. Det är inte problemet. Utan att jag under den tiden både skötte min egen blogg och arbetade heltid på Dagens Industri.
Jag tror inte att jag är en särskilt extra begåvad person eller besitter någon slag supereffektiv kraft så att jag kunde hålla min egen sajt vital och flytande och samtidigt jobba heltid som ledarskribent säger något tycker jag. Även om jag som vikarie givetvis slapp vissa saker som ingår i heltidsanställd ledarskribents arbete försvinner inte min bedömning att arbetstempot inte är vad jag som egen är van vid.
Att ha två, tre, fyra heltidsanställda personer som samtliga ska skriva inte ens artikel per dag på en traditionell ledarsida, utöver en politisk redaktör känns ofattbart otidsenligt. Och kulturskägget har rätt i en annan sak – en gång i tiden var vad tidningarna tyckte, via ledarsidan, så opinion skapades i landet. Innan internet, innan den demokratiska revolutionen sociala medier inneburit från de stapplande stegen som togs 2006 när Facebook lanserades i Sverige.
Så är det inte nu, långt ifrån. De kämpar snarare med att överhuvudtaget vara relevanta. Och nå ut. En hel del av de som arbetar på de största redaktionerna har dessutom helt missbedömt sociala medier och är knappt aktiva där. De tycker väl att de är för fina för Twitter, eller så orkar de inte lära sig att kommunicera där men priset betalar tidningarna i långa loppet.
Istället skriver skribenterna sin nittonde artikel om sina favoritämnen som man somnar över redan i ingressen. Ni gissade rätt, jag läser knappt ens borgerliga ledarsidor längre av just den anledningen. De känns gamla. Och är sällan först med något.
Loppet ter sig mer och mer meningslöst för den traditionella ledarsidan.
Idag är det mycket mer så att läsare gillar en särskild skribent och följer denna skribent. Jag har haft relation med många av er läsare sedan jag startade 2014 och det är inte sällan ni som läser bloggen även retweetar mina inlägg på Twitter. Det blir fler och fler fria avsändare dessutom och varumärkena är individer, inte produkter. Det är tack vare ert engagemang och lojalitet jag blev en viktig röst i debatten 2014 och varför jag fortfarande är det 2023. Ni följer mig för att ni tycker att just jag har något intressant att säga varje vecka.
Vad en ledarsida på en tidning i traditionell media tycker om förslag X och Y känns otroligt daterat. Inte minst de anonyma ledartexterna som såväl DN och Expressen fortfarande krampaktigt håller fast vid.
När ska en tidning börja tänka nytt här?
En politisk redaktör som är heltidsanställd och vars främsta jobb inte är att skriva och sedan ett gäng frilansare där vissa skriver varje vecka, vissa kanske bara ett par gånger i månaden. Man kan samla generalister, där jag själv ingår som kan lite om många ämnen, och specialister, som är duktiga på ett par områden och sedan är det den politiska redaktören som beställer texter med kort varsel av folk givet hur debatten går. Ihop med kolumner som många idag redan har som är lite längre sikt.
Då skulle tidningarna komma ifrån det mossiga som blir av heltidsanställda lite proppmätta katter på redaktionerna, som i ärlighetens namn inte är de mest spännande att läsa oavsett tidning.
Och man skulle kunna rekrytera folk som har egna plattformar och egna följarskaror utan konkurrens med de egna heltidsanställda. Samt nya spännande röster, som man kan hjälpa att nå ut och etablera sig. För det måste ändå svida att de fristående kolumnister som ledarsidorna senaste åren börjat ha i viss del förmodligen drar mer trafik än alla de heltidsanställda gör tillsammans.
Visst ska en ledarsida ha en politisk färg och de fyller fortfarande ett slags behov. Även om jag personligen tycker det är för ointressant att läsa ”så här tycker jag om det här förslaget”-texter.
Men jag tror att även om ledarsidor gärna framhäver att de ”tjänar pengar” till sina ägare måste valutan vara något annat. Påverkan. Riktig påverkan. Om värdet bara vore finansiellt skulle utrymmet i tidningen förmodligen ge ännu bättre avkastning av att fyllas av till exempel sport.
Idag sätter tyvärr sällan en ledartext någon som helst agenda i debatten. Den tiden är över, för ganska länge sedan.
Det är såklart inte så kul och inget ledarsidor skulle erkänna men de är dåtidens makthavare. Faktiskt.
Den tidningschef som någon gång vågar riva ner ledarsidan och bygga upp den igen har mycket att vinna, tror jag.
