Det som pågår i Sverige går inte att beskriva på annat sätt och det finns egentligen bara en orsak – att Sverige inte längre är samma Sverige.
Att andra folkgrupper tagit sig in i Sverige och inte bara bosatt sig här utan att grupper av dem på olika sätt, långsamt men målmedvetet, aktivt arbetat för att lösa upp normerna vi levt med i urminnes tider.
Grupperna är olika och har olika motiv men samma mål – att upplösa svenska värderingar och normer. Och det har lyckats bit för bit för att de tidigt insett Sveriges i denna aspekt stora svaghet – vår godtrogenhet.
Fredrik Reinfeldt talade om tillit, Stefan Löfven om att inte bygga murar, Forum för levande historia om att vi inte har någon svensk kultur.
Men hur kan vi ha tillit när klistret mellan oss människor, det som behövs för att okända människor ändå ska kunna leva i samförstånd och konfliktfritt sakta tunnas ut?
Tillit förtjänas och här har vi grupper av utlandsfödda individer som inte tänkt foga sig till svenska normer. Som inte är intresserade av annat än att införa nya.
Vi har ungdomar födda i Sverige i isolerade enklaver där få svenskar finns som tillsammans med andra av utländsk bakgrund och utlandsfödda skapat egna normer, byggda på delvis egenpåhittade, dels kultur och religion. Och staten har låtit detta ske utan att göra något.
Normupplösningen visar sig varje gång en elev hotar och slår en lärare i skolan. När misstänkta i en rättsprocess i domstol svär åt domare, när folk som kommit och lyssnat skriker okvädningsord i salen. Den visar sig när vuxna män drar av 11-åringar badkläderna i simhallar och när småbarnsföräldrar blir nerslagna utanför simhallar för att de ringde polisen.
Varje gång socialsekreterare och deras familjer hotas, varje gång vittnen skräms till tystnad, varje gång en unge blir rånad på sin jacka.
Kittet i Sverige, tilliten och förtroendet mellan människor, försvinner när någon klär ut sig till bud och hotar familjer med pistol för att stjäla bilen eller klockan, när anhöriga till poliser får hembesök av kriminella, när äldre luras på pengar genom bedrägerier. Varje gång vi läser om gruppvåldtäkter som filmats, om pojkar som våldtagits, om gäng som förnedringsrånar barn och kissar på dem går något sönder i Sverige.
När mammor kastar sten på polisen visar det att normer och värderingar har försvunnit och ersatts av något annat.
Jag förstår att Sverige är extra oskyddat för det här. För vår kulturs största uttryck är rädslan för konflikter, inte jantelagen. Det är konsensus, som tidigare tjänat oss väl, som nu hugger oss i ryggen när landet lagom är extremt. Väldigt länge, faktiskt forfarande, bygger stora delar av vår enorma välfärdsapparat på att man försäkrar på heder och samvete, på att den identitet man uppger stämmer, och att man talar sanning. För vi har inga kontroller att tala om. Och vi har samtidigt frihet från förtryck av staten och religion. Stor frihet och trygg demokrati skapar också stort handlingsutrymme.
Men tillhör man inte svensk kultur utan kommer från länder utanför Europa kan vårt sätt att se på detta uppfattas som ofattbart naivt, och som ett smörgåsbord av möjligheter att skaffa sig egna fördelar.
Vi är i grunden ett samhälle som byggt på tillit och förtroende mellan individer och mellan individ och stat. Och vi som folk har historiskt haft mycket stor tilltro till just staten.
Krocken med kulturer som inte alls har det har blivit enorm. Klankulturer. Deras barn växer upp i gränslandet där de plockat de värderingar de känner för, och skapat egna i den anti-sociala kriminella kultur som växt upp i de isolerade förorter som tjänat som skåp fungerar när man städar – man trycker in allt man inte vill se där och stänger dörren och glömmer bort.
Syns det inte finns det inte. Tills det exploderar och det är det som hänt nu.
Hur lagar man ett samhälle vars normer och värderingar är i upplösning är den brinnande frågan. När motståndet mot konflikt är så kulturellt stor.
Vi har alldeles för länge accepterat ett språkbruk i skolan, i rättssamhället och i samhället i stort från vissa grupper till exempel. Istället borde man ha börjat där med nolltolerans från individer som kallar elever och lärare för saker, för alla vet att normupplösningen börjar i det lilla. Med ord. Med gränser som flyttar lite lite grann, ett ord i taget.
Folk som hotar socialsekreterare borde omedelbart få indraget socialbidrag, anmälas till polisen och dömas till fängelse. Åtalade som säger oförskämdheter i rättssalen borde åtalas för det och få strängare straff. Kriminella som hotar poliser få fängelse bara för det.
I Sverige gäller svensk lag men även svenska normer och värderingar. Det måste vara politikens övergripande mål framöver, för glidningen är farligt. Tillåter vi dessa andra värderingar och normer att dominera ännu mer finns bara en dyster framtid.
