Idag skriver PM Nilsson en text på Timbros sajt Smedjan om den bilfria staden, med rubriken ”Här är den gröna högerns framtid” och en bild på mina kvarter Rörstrandsgatans sommargata, då biltrafiken leds om tillfälligt de månader kvarteret har minst antal bilar.
I frågan om bilism och cyklar har PM Nilsson alltid låtit som en miljöpartist och den här texten är tyvärr ingen skillnad. Tvärtom, den skulle kunna vara klippt och skuren ur Miljöpartiet i Stockholms visionsdokument.
Det är våta drömmar om människor i harmoni och lycka, som sitter på uteserveringar där det tidigare var vägar, där alla cyklar och går till jobbet och bilen försvunnit. Bilden bygger på en uppfattning som progressiva satt att bilen bara skitar ner och att alla avskyr den, den är bullrig och i vägen och ju snabbare vi får bort den desto bättre. Det bygger också på antagandet att fordon inte behövs, eftersom de enbart är för rekreation för en urban medelklass som lika gärna borde cykla överallt och de fina fotona som bifogas till den här typen av gröna visioner är som av en händelse alltid tagna i juni när det är fint väder, växterna gröna och solen skiner. När människor är glada och inte har bråttom.
Nilsson drar också paralleller till den stora urbaniseringstrend som pågått globalt i decennier och tar stora metropoler och turiststäder som exempel. New York, London och Paris figurerar alltid som de fina exemplen när någon cykel-vurmare ska få till detaljerna med de gröna penseldragen.
Skillnaden mellan PM Nilssons text och valfri klimataktivists är bara en sak egentligen – han vill hävda att kräva bilfria städer inte alls är socialism, det är borgerligt.
Det är en slags tesdriven slutsats när han först beskriver allt positivt med att ta bort bilar för att sedan landa i att allt detta positiva är borgerligt. För varför skulle ”en stad för livet självt” vara just borgerlig när det han beskriver är vardag för alla invånare i staden oavsett politisk färg. Allt det finns redan.
Men så kommer en mening som inte hör hemma där – staden som en plats för människan och för hennes frihet.
Och där stannar jag till. För det borgerliga sättet att se på frihet har sedan bilen uppfanns varit bilen. Det är den som ger frihet och nu vill Nilsson påstå att så är det inte längre?
Jag hävdar att han är ute och cyklar.
Bilen gör dig oberoende av andra, och av tid eftersom du kontrollerar avfärd och hemfärd själv. Du kan åka ensam eller med andra och ta dig mycket långt. Saker som en cykel eller tåg inte kan tillfredsställa. Ett tåg går från punkt A till punkt B, en bil kan ta dig långt ut i skogen, det är den du använder för att komma ut i naturen på riktigt. Bilen kommer alltid vara frihet.
Jag slås dock när jag läser texten hur mycket den påminner om en PR-text för en nybyggd stadsdel, en i raden som politiker vill använda för att förverkliga ett i sitt tycke perfekt liv. Tillrättalagt och från ovan planstyrt liv, med alla de rätta värderingar som man vill styra in de boende på. Många i Stockholm minns hur visioner över Norra Djurgårdsstaden med önskvärd tydlighet visade att det är den perfekt formade politiskt styrda människan och familjen man egentligen beskrev, en socialistisk önskedröm om folk som levde helt rätt.
Som älskar återvinning, att byta saker med grannar, inte äga egna saker utan låna i en slags grann-pool och där bilen inte skulle få plats genom minimalt med parkeringsplatser.
I drömmen om den bilfria staden målas alltid en bild av valfri stad upp som det handlar om en stad vid Medelhavet.
Trots att Stockholm, som Nilsson framför allt syftar på i sin text eftersom han själv bor här, i mycket liten utsträckning påminner om en stad vid Medelhavet, inte minst på grund av vädret. Om vi har tur kan man bekvämt sitta på en uteservering, utan hjälp av filtar, jackor och gasvärmare, 3 månader per år. Men inte i sträck, eftersom vädret har en ovana här att vara oförutsägbart och tre veckor i juli kan lika gärna förvandlas till tidig höst/sen vår med kalla vindar, blåst och regn.
Ändå ska vi i den bilfria staden bekymmerslöst strosa runt på de nu bilfria vägarna och njuta av utsikten, ta en kaffe i en av de många trevliga caféer som finns eller sätta oss på en av de oändligt många uteserveringar som nu finns på gatorna. Solen skiner, alla är glada och ingen har bråttom.
I själva verket är det semester han beskriver i sin text. Och turister.
Alla andra i sin vardag har knappast tid att kolla på fåglar på vägen hem eller flanera bekymmerslöst och ta en spontan kaffe utan folk ska hem och till jobbet, hämta barn och lämna på träningar, sitta och vänta på träningar, handla, göra ärenden. Det är tidspassning och mycket liten flexibilitet som präglar de flestas liv som inte är pensionärer. Dagarna är korta, listan på allt som livet kräver långt. Vila får man göra i bästa fall på helgen, om den inte spenderas skjutsandes till olika matcher.
Och att en stor stad kräver många transporter, ambulanser, färdtjänst, lastbilar och annat som har motorer ignoreras som alltid av miljövisionärer som Nilsson.
Sedan svarar han heller inte på frågan ”hur” medvetet. För då blir ju texten inte så borgerlig längre. Att skapa drömsamhället utan bilar kräver nämligen politiska beslut och tvång. Förbud. Och saker som miljövänner länge drömt om, som geofencing. Som är något så obehagligt som att politiker vill tvinga alla bilar att innehålla övervakningsutrustning som sedan de i kommuner, eller staten, kan kontrollera.
Din bil skulle inte längre styras av dig utan av en politiker, genom teknologin.
Det är ännu inte verklighet och i den är det inte så enkelt som att bara införa, det kräver nya bilar och det kräver att många lagar ändras eftersom det är otroligt integritetskränkande men viljan politiskt finns där hos politiker som delar Nilssons önskan om bilfritt – de socialistiska.
En annan sak som saker i PM Nilssons text är att den blandar svenska städer och världsmetropoler, rika städer och mindre rika städer.
Visst pågår en inflyttning till städer från landsbygd men framför allt i fattigaste delen av världen. I den rika delen har majoriteten redan flyttat till städer, om man ska hårdra det. Ja, urbanisering finns även här men jag pratar den stora massan inflyttning till städer. Den sker från fattiga på landsbygden till fattiga i städer, det som hände i Sverige på 1700-talet och framåt när industrialiseringen drev människor från fattiga bönder till fabriker.
Stockholm är Sveriges enda storstad och den är liten, i själva staden bor det knappat 1 miljon invånare. I regionen, där kranskommunerna inräknas, bor det 2,5 miljoner.
Men vi har ingen inflyttning alls att tala om eftersom nettoutflyttningen pågått i flera år. Mellan 7 och 10 000 personer lämnar stor-Stockholm varje år för andra kommuner. Mindre kommuner. Framför allt flyttar barnfamiljer, de som använder bilen allra mest. Det säger något tycker jag. Stadens befolkning ökar bara av invandring och födslar.
Och de lämnar stan för ett enklare liv i mindre städer, vilket både stödjer Nilssons teori om bilen men också motsätter sig den. För paradoxalt är det just i små städer det fungerar att på vissa ställen helt stänga av biltrafiken men också i små städer, där de flesta inte bor i själva stadskärnan utan i hus utanför eller i direkt anslutning till, som i princip alla är just bilberoende. Det finns få personer som bor i mindre städer som inte ens har tillgång till en bil, mer än samma personer som inte har det i större städer – unga människor och pensionärer.
Folk flyttar inte från stan för att det är så mycket bilar här, tvärtom. Det är i den tiden i livet då väldigt många köper bil som de flyttar. Och de lämnar Stockholm av flera skäl, inte minst för att bostäderna är så dyra. Och tryggheten blir sämre för varje år. Dessutom är det svårt att få vardagslivet att fungera, för att det är långt till saker. Man vill kunna ha nära, med både bil och cykel och det kan inte en stor stad någonsin erbjuda.
Vi som bor i innerstaden lever i själva verket till mycket stor del våra liv i våra kvarter.
Många man diskuterar bilen kontra cykeln med bor heller inte, som PM Nilsson i innerstaden och de gissar bara hur livet här BORDE vara, inte utgår från hur det är. Jag bor med barn i innerstaden sedan de föddes för 12 år sedan. Vi har bil, det har vi haft sedan innan deras födsel.
Som de flesta av deras kompisars familjer har, eftersom även vi måste skjutsa barn till fotbollsträningar och cuper runt om i länet, uträtta ärenden och många har som vi sommarstugor att åka till. Alla arbetar inte i innerstan som bor här utan i något kontorskomplex utanför, som min vän på Kungsholmen som varje dag pendlar till Frösunda. Hon kan inte gå till jobbet.
Varför tror PM Nilsson att just vi som valt att bo kvar här och inte flyttat till en lummig villamatta i förorten har helt andra behov än de har? Än folk i mindre städer? Vardagen är komplicerad, många problem löser man med bil. Även om vi till exempel kan handla saker som mat på nätet, och de transporteras också med bilar, lastbilar.
De enkla svaren på våra komplicerade livspussel ges konstigt nog alltid av företrädesvis cyklande män som inte ens bor i innerstaden. Som PM Nilsson.
I mitt hus bor det ett flertal välmående pensionärer. De har också bil de allra flesta. Trots att de inte har jobb att gå och cykla till och kan promenera till Rörstrandsgatan för att dricka kaffe, precis som på visionsbilden.
På gatan står mycket ofta hantverkarbilar och det ligger till och med en målarfirma i huset snett tvärsöver vägen. De har ett flertal firmabilar. Hur ska den bilfria staden fungerar för alla oss som inte bara, som cyklisterna vill låtsas, hittar på att vi behöver en bil i våra liv?
Den bilfria staden är inte alls borgerlig, den är socialistisk. För den bygger precis som alltid på tvång, på att politiker ska bestämma hur andra ska leva sina liv och på en besatthet över styrning.
Den bilfria staden bygger på en idé om att individuella behov ska stå tillbaka för det kollektiva, som i sin tur representeras av politiken.
En idé blir inte borgerlig bara för att man kallar den borgerlig och det borde PM Nilsson veta bättre än att hävda. Högern är inte grön. Den är blå.
