I kölvattnet av att mannens roll först ha ifrågasatts och sedan nedmonterats av feminismen har något annat pågått parallellt. Efter att följts av att även kvinnan och biologiskt kön, som nu av progressiva vänsterrörelsen ska ersättas av ord som ”livmoderbärare” och ”menstruatör”, eller ”förälder som fött barnet”.
Först skulle marxisterna på 60- och 70-talet utplåna kärnfamiljen och kärleken skulle vara ”fri”, som vi idag vet tyvärr även innebar att gränser gentemot barn luckrades upp. För alla institutioner starkare än politiken, än socialismen, måste bort. Först religionen, sedan relationen.
Idag håller en långsam relativisering av nyttan ens med relationer genom debatten och en språklig förskjutning på att ta över.
Detta här är ett urval av rubriker som på olika sätt visar den här rörelsen.
Den kvinnliga frigörelsens första fokus var att frigöra kvinnor ekonomiskt och statusmässigt från mannen och den kampen var viktig, den ligger till grund för det långa segertåg som kvinnor senaste 4-5 decennierna varit på.
Idag är det få kvinnor som låter bli att skilja sig för att man inte har råd eller för att man förlorar i status. Mannens historiskt största roll som familjens försörjare och överhuvud försvann.
Men med den segern i bagaget är det nu relationen som sådan man ger sig på, allra helst den livslånga. Det är det emotionella och inte det ekonomiska som den här gången är i fokus. Avsändaren av de tre budskapen i artiklarna ovan är nämligen som ofta i den här debatten kvinnor.
Nåde den man som skulle säga att det är väl inte hela världen att vara lite otrogen? Allra helst med en yngre kvinna, ålder är ju bara en siffra på ett papper? Det måste vara lättare att skilja sig.
Är målet att kvinnan ska stå ekonomiskt och socialt oberoende av mannen, helt själv genom livet för att relationer och löften, att ge sig hän på djupet av sin själ, tynger ner henne?
Är verkligen emotionell och själslig ensamhet ett rimligt mål?
Ekonomiskt fri men själsligt utfattig
För skillnaden mellan en djup relation och en tillfällig är just den själsliga kontakten, den känslomässiga bindningen som uppstår och som är det som är klistret.
Sanningen är ju att vi är födda pardjur, vi lever med en partner livet ut, som svanar. Det är så mänskligheten klarat alla motgångar, det är i vårt DNA. Nu kan man invända att till exempel härskande klasser genom historien alltid hållit sig med älskarinnor, att männen alltid sått sin vildhavre lite här och där och att det väl ändå är en efterhandskonstruktion att människan är monogam?
Men den livslånga relationen som institution har ändå alltid varit i centrum, det vinnande konceptet och det som av många religioner som styrt människans liv så länge vi kan minnas haft som ett av sina stora fokus på.
Människor vill ha en partner. Även de som inte tyngs ner av religiösa, historiska eller kulturella krav vill ändå ha en partner, vissa söker hela livet utan framgång.
Det är det hela incel-kulturen går ut på. De som ingen vill ha, de som blev över sluter sig samman i sorg över det faktum att de också valts bort av det andra könet.
Så mitt i allt detta progressiva fokus på att kvinnor allra helst ska frigöra sig även från den djupa relationer, att isolera och alliera kvinnor från allt, så att de visserligen står starka men starka helt ensamma i livet, pågår utanför detta lilla extrema majoritetens suktan efter livslånga relationer.
Det finns något absolut heligt i den relation som är lång och djup, bortom yta och fnittrande förälskelse, där alla lager långsamt skalats av, när två människor investerat allt och lite till.
Rustningar och bagage har till slut tvingats av in till bara huden.
Två människor har gett sitt innersta jag till varandra.
Kvar finns en mogen urkraft av samhörighet och kärlek, som förädlats från den första förälskelsen och slipats och sammanfogat två personer genom tusentals förlåt, egna vassa kanter som nu är runda och små, gamla sanningar som kastats, ett jag och ett du som fortfarande är ett jag och ett du i ett vi.
Såväl dåtid som nutid och framtid delas.
När man lägger sig, sina djupaste känslor och innersta inre i någon annans händer, händer något. I risken och blottandet detta alltid innebär, risken att slitas itu av sorg när man lämnat strupen bar, den risken är också nödvändig för att kunna ta emot verklig livslång mogen kärlek och den som vågar vinner.
Men har man uppfattningen att man lättare ska skilja sig, att det är ju inte så himla farligt att bli kär i någon annan, ligga med någon annan, då har man samtidigt uppfattningen att en livslång relation inte längre är viktig. Det är inget att önska eller kämpa för.
Det finns inget eget värde i en relation som går djupare än korta ligg, för kommer något grönare gräs förbi är det bara att kasta iväg som en tillknycklad pappersbit med de första raderna av en inledning nedskrivet. Rätt ner i papperskorgen bara. Det är inte så farligt. Kasta bort bara.
En relativisering av en djup och lång relation.
När verkligheten är att den känsla en människa får av att stötas, blötas och krama samma person år efter år är ouppnåelig utan tid, gemensamma minnen och investerade känslor. Det kastar man inte bort lättvindigt och bara en person som aldrig upplevt det, kan skriva så där tror jag. Att lite otrohet inte är så farligt.
Den sämsta partner jag kan tänka mig är just den som skulle kunna kasta bort allt det vi byggt upp för något så patetiskt enfaldigt som ett ligg.
Det är något som reducerar inte minst kvinnan till att återigen bli ett objekt, ett medel för tillfällig tillfredställelse av ego eller kropp eller både ock. I sin strävan att utmåla kvinnan som stark har en rad kvinnor, inte minst de senaste månaderna, skrivit texter om just kvinnors otrohet. Som om det skulle skilja sig från historiens alla män som skaffat sig älskarinnor.
Otrohet är inte fint bara för att det är kvinna som ligger. Varifrån kommer den konstiga föreställningen att om avsändaren bara har x-kromosomer är det något annat, något renare och vitare och dit skammen och skulden och ansvaret inte når?
Vem som helst kan ligga runt. Men det krävs något annat av den som har en lång och djup kärleksrelation med en livspartner. När man valt en gång för alla och investerat allt man har, precis allt, i det. För de som en gång satsat och sedan varje dag satsar lite till i sin relation år efter år finns en av livets stora gåvor att hämta. Att älskas i ett liv av samma person.
Hur kan man inte vilja ha det?
Och sanningen är att de allra flesta vill det.
Vi bor över 8 miljarder människor på planeten och i alla kulturer och religioner är det just det man söker. En partner för livet.
Om det sedan går sönder av olika anledningar så gör det tyvärr det, saker går ibland sönder och det går inte att laga. Det är fantastiskt för både män och kvinnor att det är lättare och lättare att då skilja sig och gå vidare i det korta liv vi ändå har på jorden men det är något annat än att idolisera ensamheten, som man ju gör när man nedvärderar relationen.
Det som pågår nu är en medveten politisk förskjutning av språket och en degradering av både relationen men också av att barn är resultatet av kärlek mellan två personer. Samma progressiva vänster vill inte bara avveckla relationen utan även kopplingen mellan ett barn och kärlek mellan två personer.
Som i den här PR-artikeln för det här sättet att se på familjer och relationer. Den är fullproppad med just det här.
Där Cal, Mina och Zafira har ett barn ihop alla tre.
Cal är alltså en tjej, Mina är en kille och Zafira är en tjej. Alla kallas hen. Men både Cal och Mina ser ut som killar. Nu får folk såklart se ut som de vill och vara ihop med vem de vill, det jag vänder mig emot är att artikeln oförblommat vill ifrågasätta barn som ett resultat av kärlek.
De ville ha barn utan att ”förstöra vår relation”, som Cal beskriver det.
Barn utan förstörelse, bara förströelse möjligtvis.
Zafira har ingen relation och ville inte ha barn som ett resultat av kärlek, hon heller och det passar ju perfekt för två personer som tycker att barn vore kul men inte om vi måste offra något.
Och ur egosimen föddes således det i artikeln medvetet icke könade barnet Rio, som växer upp med tre föräldrar av oklara kön och där killen i familjen alltså är ihop med båda tjejerna men de verkar inte vara ihop med varandra så någon polyamorös historia är det inte.
Barnet Rio föddes för att tre föräldrar inte ville skaffa barn ur kärlek och inte vara förälder heltid utan få barn utan att offra något.
Har samtidens narcissism illustrerats bättre?
Artikeln pryds också av filosofen Kalle Grill som kritiserar att ”normen är att barn ska komma ur romantisk kärlek”, som om detta vore det konstiga. Han vill hävda att barn som föds som Rio i själva verket har större odds att få bra föräldrar, och så är det ju så praktiskt. Ekonomiskt.
Han tycker att ”många missar fördelarna flerföräldraskap” har.
Som om skälet varför nästan alla barn föds av en mamma och en pappa som älskar varandra, åtminstone just då, inte finns utan det sker bara på grund av att man alltid gjort så. På grund av normer.
Men ”något annat” kan vara bättre, som att tre vuxna , varav två av dem är biologiska föräldrar för naturen sätter ju den tråkiga gränsen genetiskt, skaffar barn för att slippa offra relationen, det är praktiskt för ekonomin och man behöver bara spendera två dagar i veckan med ungen.
Mannen som kallar sig Mina tycker att han är så ”normativ att han blir uttråkad av sig själv” när han tänker efter. För att han är 40 år, har fast jobb och barn. Målet kan man läsa mellan raderna är att vara lite mer crazy än att ha barn med två andra.
Jag blir provocerad.
Inte av deras relation, de får göra som de vill. Utan att media omhuldar det här så mycket, det skrivs och upplåts spaltmeter efter spaltmeter av just det här. Av attacker och försök att ”upplösa normen” om en livslång partner och att barn kommer till av kärlek, mellan två personer.
Att få barn är en gåva, ett resultat av just kärlek, som finns till för helt sin egen skull. Det är ingen sak eller objekt man ”offrar tid på” utan en människa som man vill sno åt sig alla minuter man kan av, alla kramar man kan, alla snus i nacken man kan stjäla innan man är en för pinsam mamma som får stå bakom en stängd dörr.
Det går blixtsnabbt när man väl är ute ur overallmaraton och motorvägen av nattvak, nappar och vabb. När dagis är över blinkar man och det går i sexan.
Kärlek är normen. Var stod det i artiklen?
Det glömmer nämligen alla så besatta av att leva ut allt i sitt inre att de glömmer att i relationer, inte minst med ett barn, kan man inte det. Man får offra, jämka och kompromissa men i offret byggs fortet, stålet som härdas, motståndskraften mot allt livet kastar på en.
Jag unnar alla människor det djup livet får av att ha en livslång kärleksrelation. Och det borde vara alla människors längtan.
