I en text i Aftonbladet Kultur luftas några av de mest obehagliga åsikterna om hur världen och livet borde vara organiserade. Petter Larsson har skrivit en bok han vill marknadsföra, för att han vill sälja många exemplar och tjänar pengar, paradoxalt nog vill även socialister tjäna pengar på marknaden. Boken i sig kallar han Riggad och handlar om orättvisa, ekonomi, utbildning och klass.
Han vill avliva möjligheten till klassresa eftersom det enligt Larsson inte finns några.
Retoriken känns bekant, allt för bekant. Det är samma grund i hans bok som i alla kommunistiska experiment vi historiskt sett – klasserna går inte att utplåna på annat sätt än med hjälp av olika tvångsmetoder ta bort klasserna, någon frivillighet eller klassresa existerar inte och bara genom ”jämlikhet” får alla det lika bra. Marxismens kärna.
Larsson tror inte på reformerna som varit historiskt i Sverige för att underlätta klassresor, han anser att det ändå är omöjligt.
Sedan kommenterar han diskussionen om nepo-babies, en debatt som jag antar kommer ifrån det stora debaclet om kulturen som följde av Forum-gate och krisen för Svenska Akademin.
Vem är det som får tillträde till kulturen egentligen? Jobben alltså. De bästa jobben.
Och den debatten är verkligen välkommen, de fina kulturmänniskorna har så länge jag kan minnas fått låtsas att de inte alls är en elit, en priviligerad klubb dit bara vissa med rätt namn har tillträde utan alla är välkomna. Alla som är duktiga på kultur. Det är högt i tak, talang enda som räknas och annars får alla vara med, låtsas de.
De som passerat nålsögat har från sin upphöjda position sedan ägnat orimligt mycket tid åt politik. Hur många kulturkändisar har inte skrivit upprop, debattartiklar, Facebook-statusar etc när de inte sätter upp pjäser eller sjunger sånger som kritiserar högern och allt borgerligt?
Antar att när man blir känd inom kulturen så känner man också att man är utvald och att ens åsikt betyder lite mer än någon annans? Jag kan inte påminna mig om att särskilt många kändisar från till exempel sporten resonerar så. Fast inte heller ful-kultur när jag tänker efter. Dansband och schlager.
Kulturen ägnar sig sedan 60-talet åt politik men bristen på självkritik har varit ofattbart stor. Men sedan kom skandalen, väl sammanfattad i boken Klubben som rekommenderas varmt, och därefter nepo-babies – barn med kända efternamn som därför får alla stora kultugig.
Utan rätt efternamn är det nämligen betydligt svårare. Detta har tyvärr inte spillt över ännu till en kritik om mediebranschen, och eftersom det är media som skriver kommer det väl aldrig hända även om alla vet att jobbar mamma eller pappa som journalist har du automatiskt tillträde dit. Kolla bara på TV4.
Oändlig många medie nepo-babies jobbar nu med rätt efternamn i media. Alex Schulman och hans fru är klockrena exempel.
Men om talang inte räcker i kulturen räcker rätt utbildning och driv för näringslivet.
Alla har chans att starta eget företag och lyckas. Utbildning eller inte. Det finns oändligt många bevis för det bland landets och världens företagare, många började med ingenting i princip.
Mer än en idé och en besatthet att lyckas.
Det vill dock inte Petter Larssons marxistiska ideal gå med på utan han hävdar att för att högutbildades barn i väldigt stor utsträckning också blir högutbildade är klassresan dödförklarad. Entreprenören existerar inte ens som koncept för sådana som honom.
Att vi är många som kommer från klassresor ter sig ointressant för Larsson. Jag själv till exempel och min historia är inte på något sätt unik, tvärtom. Min pappa var den första som pluggade i vår arbetarsläkt från Västerås. Sedan pluggade jag, och min syster. Jag hoppas mina söner också studerar, de är bara 12 år än så länge. Men än så länge är jag bara andra generationens akademiker.
För att inte alla pluggar är det orättvist och en orättvisa kan med en socialists ögon aldrig ordnas på något annat sätt än med tvång och politisk styrning.
Därför kan man läsa Petter Larssons obehagliga socialistiska slutsats som att då framgång inte kan styras, ty det beror på både socialt och genetiskt lotteri, ska man ”urvattna betydelsen”.
Det är inte fattiga som ska lyftas, det är rika som ska avskaffas. Eftersom inte alla kan bli rika ska vi ta bort möjligheten för samtliga personer att bli det.
Och det ska göras liksom i Sovjetunionen genom att avskaffa allt som leder till skillnader. Han vågar inte skriva rakt ut exakt hur detta ska gå till men det kan vi som kan vår marxistiska historia, och det finns ju tyvärr många exempel att ösa ur, allt från Mao till Pol Pot och Sovjet, berätta – alla personer ska tjäna lika mycket oavsett utbildning. Förbud mot fri lönesättning, städaren och läkaren ska ha exakt samma lön.
Att ingen då skulle ha råd med bra livsvillkor, stora hus, semestrar och annat som bra inkomst kan ge är ointressant för socialister, att skicka folk direkt ner i fattigdom har alltid varit det önskvärda medlet för att uppnå utopin om en absolut jämlikhet. Jaga rika. Jaga flit. Jaga framgång.
Jaga allt som skiljer människan åt från sin granne, utplåna allt som är individuella egenskaper.
Och med noll möjlighet att tjäna pengar, varifrån tror Larsson varor som mat, möbler, toapapper etc ska komma från? Staten förmodligen. Och ransonering, så att alla får exakt lika mycket.
Men att detta samhälle även utplånar frihet och personers själar, är något Larsson ignorerar. För en människa som inte är fri tappar sig själv. När individuella egenskaper som i Larssons rätt hotfulla text utmålas som ett problem, det som skapar ojämlikhet, är slutsatsen att dessa ska bekämpas.
Det han skriver där kan nämligen inte uppnås på annat sätt än just så. Ett bekämpande av människors personliga egenskaper, drivkrafter, vilja, talang. Allt ska vara meningslöst, inget ska finnas för tillåter man det att existera kommer skillnader uppstå.
Han tror ändå att det kommer att leda till att människor gör exakt som idag. Även om att bli läkare, som tar oändligt pluggande hela gymnasiet för att få högsta betyg och sedan 7 års studier, inte innebär högre lön än en städare kommer folk vilja bli det. Och det gäller alla yrken. Inget kommer alltså hända om man avskaffar alla möjligheter att tjäna pengar och alla skillnader mellan yrken. Mer än att alla blir lyckligare för att ingen är rik.
Hur kan han då landa där i sin slutsats?
För att han som socialist inte är intresserad av annat än kollektivet, några ägg måste knäckas för att uppnå drömmen om det klasslösa samhället.
Att människor har olika inkomst och liv förklaras hos övertygade socialister med att man fötts med privilegier, inte att individerna själva skapat sitt eget liv.
Hur har då Larsson själv hamnat i eliten på kultursidorna om inget är talang och driv utan bara privilegier?
Och om ens förklaringsmodell är att det inte är på grund av flit, talang, uppoffringar, hårt jobb och sociala förmågor som förmögenheter uppstår utan bara på grund av ärvda privilegier finns givetvis inga personliga egenskaper att de facto bekämpa, de ser sig bara bekämpa det ärvda. Ingen har blivit rik på annat sätt än ärvda tillgångar, må så vara monetära eller genetiska.
Detta är varför ondska uppstår gång på gång när kommunismen fått ta makten historiskt.
Exakt det tankegods som Petter Larsson ger uttryck för mellan raderna, och även bokstavligt – genom att inte ens erkänna betydelsen av individers olika egenskaper och talanger för framgång utan helt och hållet reducera det till att man fått något gratis och därmed orättfärdigt blir i ett slag också individen ointressant.
Om alla människor i grunden är exakt samma och skillnaden mellan dig och grannen bara handlar om att grannen orättfärdigt har de bättre genom arv, antingen av ärvda pengar och tillgångar eller ärvda privilegier som i sin tur automatiskt leder till framgång, är det enkelt att skaffa sig det klasslösa helt jämlika och därmed helt rättvisa samhället – man tar ifrån dem allt som skiljer.
Kommunister har alltid ideologiskt och sedan bokstavligt avskaffat individen.
Det är där man börjar förtryck. Individen ska inte ha rättigheter eller friheter på bekostnad av kollektivet och eftersom individens rätt alltid hotar kollektivet avskaffas det. Individen avskaffas.
När man inte längre ser individer utan bara ser delar av ett kollektiv är det sedan en enkel sak att förtrycka samtliga, genom att representanter för kollektivet blir en ny härskarklass. Och där har vi alla kommunistiska svarta hål i historien sammanfattade.
För den som vill veta mer rekommenderar jag min poddserie om kommunism – Radio Kamrat. Den finns där poddar finns.
Innan valet utvecklade Larsson de här tankarna, om de orättvisa skillnaderna som han förklarar hela världen med.
Där förtydligar han faktiskt att han tycker så här. Han för där ett resonemang att socialisterna i Sverige i politiken, både de demokratiska och de i Vänsterpartiet, som finansierades av Sovjet till 1989, inte vågar ta en fajt med de rika för att ”inte uppröra medelklassen.”
Han tar fastighetsskatten som exempel, som var en djupt orättvis skatt som drev en massa helt vanliga människor från släkthus och gårdar och där en vanlig villa i en förort till någon av våra stora städer, som idag kostar 9 miljoner kronor, hade kostat 90 000 kronor extra i skatt. Förutom höga räntor och idag skyhöga elräkningar.
Men det var fel att avskaffa för att man också samtidigt gav miljardärer sänkt skatt – partierna använde ”medelklassen som sköld” mot de rikaste.
Aldrig har väl en svensk vänsterdebattör illustrerat ”man måste krossa några ägg för att göra en omelett” tydligare. Vad är väl några tiotusentals förlorade släkthus mot att få beskatta en handfull miljardärer, vars förmögenhet inte påverkas överhuvud taget av ens fastighetsskatten? Men som trots enormt skattetryck ändå valt att bo kvar.
Alla som Larsson och Cervenka, som blivit socialistekonomi-megafonen nummer ett sedan han slutade låtsas vara journalist och kom ut som vänster-lobbyist, älskar att dra fram kapitalinkomster och så gör även Larsson.
För att de vet att ingen synar bluffen att SCB:s kapitalinkomster varje år inkluderar pensionssparande och försäljningar av bostäder. Varje person som sålt en bostad kommer det året få jättehöga kapitalinkomster, även om samma personer givetvis köpt en ny bostad. Inte sällan för samma pengar. Inga pengar tjänades, de bytte bara bostad och investerades i något nytt.
Kapitalinkomst är inte alltid en inkomst men vad är väl verkligheten för socialistmegafoner på jakt efter rikedom och det marxistiska paradiset?
Att några har stora verkliga kapitalinkomster för att de är rika och förmögenheten därför placerad i värdepapper, inte sällan innehav i de företag de startat och äger, gör inte andra personer automatiskt fattiga men i socialismens värld är det ändå så.
För lika lite som individer betyder något lika mycket är ekonomi alltid ett nollsummespel. I Larssons och Cervenkas värld finns det X pengar bara och de kan man därför omfördela. Att nya pengar uppstår, nya värden och att en persons framgång inte betyder att grannen inte kan nå framgång ignoreras helt.
Ser man framgång som ett nollsummespel, där bara vissa kan vinna, blir det logiskt att avskaffa hela systemet.
Men i verkligheten leder din grannes framgång inte alls till att du har mindre chans att lyckas, tvärtom kan du få jobb hos grannen och sedan bygga din framgång därifrån. Eller lära av grannen och själv starta ett bolag.
Kombinera Larssons slutsats att ekonomi är ett nollsummespel med avskaffande av alla personliga egenskaper hos individer som leder till framgång, att det bara handlar om ärvda privilegier och du ser direkt vilket samhälle han önskar.
Och det samhället är ett samhälle som börjar med fina ord om verklighet jämlikhet och klasslöshet. Och slutar med avskaffande av fri- och rättigheter, förtryck och omskolningsläger. Tack och lov lyssnar mycket få på sådana som Petter Larsson idag.
