Det blev inget stort drev för folkära Jonas Wahlström på Skansen Akvariet trots DN:s granskning. Och det var väl väntat, hans popularitetssiffror slår bara buttra surgubben GW som cashar in för att sitta och ömsom säga saker han kan och ömsom gissa hej vilt på bästa sändningtid.
Jag hade faktiskt ingen aning om att hans verksamhet på akvariet är helt privat, jag trodde Skansen delägde.
Men han fick hyra det gamla aphuset och byggde därefter upp den framgångsrika verksamheten. Alla som har barn i Stockholm har besökt stället minst en gång, det är ett jättefint ställe. Inget snack om det.
Men det är här granskningen börjar bli intressant på riktigt – hans särskilda tillstånd.
Wahlström har alltså, trots att man egentligen inte får det, ett särskilt tillstånd att ha exotiska och skyddade djur hemma hos sig på sin gård Sjöhagen. Något ingen annan får ha. Men Jonas, han får ha apor och fridlysta papegojor i sitt hus för han är Jonas Wahlström.
Är inte det intressant?
Regler som gäller alla andra gäller inte honom i landet som har störst tilltro till staten i världen och med en befolkning som undertecknar på heder och samvete att man inte ljuger i offentliga dokument. Folk söker snällt bygglov och alla möjliga tillstånd och låter byråkratin och lagar ha sin gång. Men Wahlström, han har egna tillstånd.
Man kan tänka sig hur det gick till ändå.
Han bjöd in dem till gården, de där torra byråkraterna från Länsstyrelsen och vips, hade de en fluffig lemur med randig svans i famnen och en entusiastisk Wahlström kanske lovade att han kunde ta med sig lite gulliga och mindre gulliga djur till Länsstyrelsen en dag och hålla ett föredrag för personalen, helt gratis?
För att öka förståelsen för utrotningshotningshotade djur och Skansen Akvariets behov av att låta honom ägna omsorg över djuren på hemmaplan och föda upp dem i lugnet där?
Jag gissar förstås, jag var inte där men det är lätt att tänka sig att charmiga Wahlström med sin tropikskjorta, pigga ögon och vana att så där självklart småkasta djur på folk i direktsändning använde sin mojo på byråkraterna och vips, hade han ett tillstånd som egentligen är omöjligt att få.
Även chefer och tjänstemän på Jordbruksverket verkar ha drabbats av djurparksmagikern Wahlströms charm och övertalningsförmåga att just han ska ha egna regler.
Naturvårdsverket, som normalt älskar att jaga privatpersoner och bolag med blåslampa, är han privat vän med förra högste chefen.
Inspektörer som charmas av söta apor. Och Wahlströms magnetiska personlighet.
Det verkar helt enkelt vara en libertariansk frizon på Sjöängen.
Det låter ändå rätt underbart, att det i Sverige faktiskt finns ett ställe som är fredat från statens långa arm och där liksom bara nattväktarstaten finns – en liten stat som har våldsmonopol och sköter infrastruktur etc men i övrigt får folk sköta sig själv. Och där får man ha en liten djurpark hemma hos sig själv och föda upp djur. Om man vill.
Gården Sjöhagen kanske är Sveriges friaste plats?
Det verkar också vara ett godtagbart argument att låta honom fortsätta ha Sveriges mest libertarianska tillvaro att uppfödningen och försäljningen av utrotningshotade djur är hans pensionsförsäkring.
För vem vill att en av landets mest älskade publika figurer, som en levande sagofigur alla idag vuxna vuxit upp med och som sett exakt likadan ut sedan vi var barn (mannen åldras heller konstigt nog inte), ska ha en eländig pension?
Inte jag i alla fall. Klart Jonas ska få sälja lite papegojor för att ha råd.
Byråkrater och regler i sin tur verkar vara något Wahlström själv verkligen föraktar, och det kan man ju förstå. De försöker stänga in landets friaste person i en bur av lagar och regler och det gör man såklart inte ostraffat.
Vad beror det på, att han lyckats vara fri där ingen annan lyckats?
Kanske för att Jonas Wahlström har blivit större än Skansen?
Han förkroppsligar något som framför allt genom min egen barndom och ungdom, innan Sverige blev fritt på riktigt, globalt och som alla andra länder, bortom DDR-Sverige, stod ut på riktigt.
En svensk gubbe, ja han var det även då eftersom jag själv då var barn, i safari-utstyrsel i bjärt kontrast till stela TV-kläder och miner, chockade såväl programledare som besökare i studion genom att plötsligt kasta en spindel på dem, lägga en boaorm runt halsen eller ta fram en liten apa från bröstfickan på den beige kortärmade skjortan.
Han var något helt annat på TV än någon annan. Helt unik.
Därför blev det heller ingen offentlig kölhalning 2016 när han erkände öppet att han smugglade hem sitt barn.
Han och hans fru åkte till Sydamerika, där han både skulle köpa djur och hämta ett barn men valde att ta hem två barn. Detta var på 70-talet och adoption var big business så Colombia och Guatemala accepterade adoptionerna. Oklart om Wahlströms informerade dem om att de samtidigt varit i det andra landet och gjort samma sak men med ett annat barn.
Men i Sverige hade de bara tillstånd för ett barn. Så då väljer landets friaste människa att skita i det och ta hem båda barnen ändå. Tullen löste han genom att distrahera med världens minsta apa, den som gjorde Wahlström känd på riktigt – dvärgsilkesapan. Fortfarande Skansens huvudattraktion ihop med halvapan lemur.
Men Socialen ”fick spader” för att paret kom hem med ett barn för mycket. Vilket man verkligen kan förstå.
Så de drogs inför rätta men där löste sig allt helt plötsligt. Utan någon vidare förklaring av Wahlström än att han frågade ”vilket av barnen ska jag skicka tillbaka?”, som om inte Socialen visste vilket av barnen hade hade tillstånd för och vilket han smugglat hem.
Ärendet lades bara ner.
Har ni hört något så osvenskt?
Och har någon annan vid ett enda tillfälle kommit undan med samma sak? Att åka utomlands för att hämta ett barn man enligt svensk lagstiftning fått godkänt att adoptera, på plats bestämma sig för att passa på att ta en till, åka hem, lura tullen genom en avledningsmanöver med apor (oklart om han hade tillstånd för dem) och sedan inte drabbas av en enda repressalie? Inte böter, ingenting. Det är som ett filmmanus hela historien.
Hade en annan person än denna libertarianska guru gjort det hade Socialen hämtat den insmugglade ungen, låtit byråkratiska kvarnar mala och sedan omplacerat barnet till någon annan som stod i kö för adoption.
Man kan inte annat än förundras och fascineras över den byråkratiska och juridiska frizon charmtrollet Wahlström lyckats skapa för sig själv i fyra decennier.
Jag kan inte vara den enda som inte blir upprörd över granskningen utan storögt fascinerad. Det finns ändå lite hopp för Sverige.
