Leva för att jobba eller jobba för att leva?

 

GP Ledare tog idag upp ett ämne som diskuteras mer och mer – att jobba mindre för att leva mer. Inte på något sätt en radikal tanke, snarare något som vänstern pratat om sedan 60-talet. Enda skillnaden är att den nuvarande debatten inte är ideologisk, än. 

Karin Pihl skriver så här: ”Sedan när blev medelmåttighet synonymt med uselhet?”

Dagens inte-jobba-debatt tar sig framför allt ut från den välutbildade medelklassens syn på livet, att man hellre tar mindre lön och en lägre karriärsambition för att hinna leva och njuta av livet, inte sällan har man ett yrke som redan ger en hög inkomst och därför ger 75 % en fullgod lön. 

Jag håller helt med om att livets mening inte måste gå ut på att jobba så mycket som möjligt och göra karriär, det i sig är okontroversiellt och även vänstern kan skriva upp på det. 

Så länge man jobbar, försörjer sig och inte gnäller får du jobba så lite som du vill. Tycker jag. 

Det intressanta är att den här debatten inte alls är något som liberaler brukar gilla. För när den förs på planhalvan mammor är det tvärstopp. Då är det verkligen inte okej att jobba mindre. ”Quiet quitting”-fenomenet gäller som bekant unga människor, utan barn. Folk i början av sina karriärer.

Att i den delen av livet, när de flesta tidigare generationer verkligen satsat på sina karriärer, kliva av innan det börjat är visserligen en rätt ny tanke men om inte jobba är livets mening borde väl det gälla alla människor i alla stadier av livet?

Men så fort man säger exakt samma sak som mamma med små barn – då tar det hus i helvetet och samma människor, vänster som liberaler men även högröstade feministiska moderater, tar sats och gapar om kvinnofällor. Har ni tänkt på det? 

Det finns nästan inget mer kontroversiellt som mamma än att högt säga att man vill jobba mindre när barnen är små. 

För en mamma som inte vill ha sina barn på dagis utan är hemma tills de börjar skolan och jobbar lite eller inget alls målas ut som ett hot mot alla feministiska vinster sedan 1920-talet. Man ska minsann hålla tyst, vara tacksam och gå till jobbet heltid så fort man kan så att vi inte skickar hela kvinnokollektivet till perioden innan rösträtt. 

Gud förbjude att en kvinna frivilligt jobbar 75 % för att hon, när hon blev mamma efter åratal av att kanske jaga karriär, status och högre lön, insett att det är inte så kul och att hon hellre vill gå ner i tid för att tiden med små barn inte kommer tillbaka. 

Eller att som kvinna tacka nej till chefsjobb för att man vill vara mer med sina barn. 

Samma fråga som är bensin på brasan kan i en helt annan kontext vara helt ofarlig och ses som något nytt och fräscht, och är inte det intressant ändå?

Men man kan inte vara för att jobba för att leva är grejen och inte leva för att jobba om man inte är det för alla människor, även kvinnor. Det kan inte vara fräscht och självklart för unga människor medan man ska kölhalas som mamma av samma personer. 

Den svenska feministiska debatten har i åratal fokuserat på skyldigheten för kvinnor att jobba så mycket som möjligt.

Kvinnor som snabbt går tillbaka till jobbet hyllas som förebilder och ännu mer om hon inte vabbar. Föräldraledigheten ska tas ifrån familjerna mer och mer för att bli instrument för staten att bestämma vem som ska vara hemma, av omsorg över kvinnans ekonomi och karriär framför allt.

Hon ska inte arbeta 75 % för det är en kvinnofälla och myten om låg pension kastas som molotov cocktails för att skrämma varje mamma att ens överväga det. Hämta tidigt på förskolan stressar alla mammor som inte kan hämta tidigt så det ska man också låta bli och förresten är det ändå bäst om staten uppfostrar barnen 40 timmar per vecka så att de verkligen bli genusmedvetna klimataktivister i så stor utsträckning som skolplanen i förskolan kan reglera. 

Jag ser fram emot en nyvaknad feministisk debatt där ”quiet quitting” hyllas och där även mammor som hoppar av karriärhetsen och är nöjda med sina jobb också kan hyllas för att vara så nytänkande och progressiva som vill jobba mindre för att ha mer tid, med sina barn.

När kvinnor som blir mammor och därför vill sakta ner jobblivet sluta målas upp som hemmafruar på 50-talet. De borde istället hyllas för att de istället fokuserar på livet. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!