Jag råkade hitta en akademisk uppsats som granskat Arvsfondens verksamhet och det är rena skräckläsningen tyvärr. Som många av er vet har jag skrivit om bidragen Arvsfonden ger under många år och är starkt kritisk till att vi ens har en.
Min önskan är att regeringen gör om Arvsfonden till en Statlig offerfond för att ge brottsoffer men också offer för terror, vanvård som barn och andra försumligheter från staten, kommuner och regioner upprättelse och en rejäl summa pengar. Med 700-800 miljoner kronor per år i bara avkastning skulle människor kunna få livsförändrande plåster på såren istället för att vi sprätter iväg pengarna på rent ut sagt trams. Mycket fusk sker med de där bidragen och de som inte fuskas går till kommuner och t ex studieförbund som redan har enorma egna resurser.
Varje år tillförs dessutom fondens idag 9 miljarder stora kapital 800 miljoner i pengar från avlidna.
Men det är hur Arvsfonden lagt vantar på pengarna som är det oanständiga.
Här är en rad exempel. Som sambon i 42 år inte får behålla ett (1) guldmynt som minne av sin sambo för det kräver staten av henne.
Eller samboparet som bott ihop 40 år och ägde fordon ihop. Staten tyckte inte att de skulle avstå från att avkräva arvet.
Varför Kammarkollegiet, som förvaltar fonden, hatar samboskap är oklart men det verkar de göra. 30 årigt samboskap spelar lika liten roll som 42 utan krävde halva bostaden när sambon dött. Hon fick flytta.
Eller den hemlöse som fick hjälp av en ensam man och bodde sedan i en stuga. Tills staten tog den och sålde den för att ge bort hans pengar till föreningar, som den somaliska föreningar som för flera år sedan totalt sett fick 6 miljoner för att lära somaliska kvinnor odla bin eller kommuner som vill bygga skateboardramp.
Eller vad sägs om killen som först i vuxen ålder upptäckte att han blivit bortadopetad, hittar sin biologiska bror och umgås i 10 år innan han dör, bara för att se staten sedan stjäla arvet med hänvisning till att de inte hade tillräckligt nära relation?
Ett par som planerat att gifta sig men där mannen dog innan tyckte staten också var rätt att roffa åt sig av arvet hos.
Staten slår åt alla håll, som mot samer som ville att ett björnspjut skulle stanna i släkten men tji fick de.
Har ni också hört att släkt kan få ”köpa föremål av affektionsvärde” de egentligen skulle ärvt men där staten tagit sin rätt? Då får man betala marknadspris.
Uppsatsskrivaren har också kolla på ansökningar och konstaterar krasst att Kammarkollegiet inte verkar bry sig nämnvärt om sambor men att däremot främlingar kan få behålla arv. För att de resonerar som så att man förväntas ta hand om sin sambo medan ”samariter” kan förvänta sig att få del av arv, särskilt om de inte fått betalt.
Det där björnspjutet ansågs inte vara samernas släkts föremål med affektionsvärde. Nä, där bestämde staten att björnspjutet istället var ett kulturföremål som bara får överlåtas till juridiska personer (!).
En annan viktig aspekt av det fullständigt omoraliska beteendet av staten via Arvsfonden är att deras beslut inte går att överklaga.
Trodde i att Arvsfonden via Kammarkollegiet stannar vid att bara driva rättsprocesser tror ni fel. De har även rätt att begära in avlidnas patientjournaler (!), vilket till exempel familj är hindrade från att göra, för att bevisa att personer som testamenterat egendom egentligen till exempel var för dementa för att det ska räknas, eller omvänt. Att bevisa att de inte alls ska räknas som för sjuka för att ha ändrat testamentet om det ändrades till Arvsfondens fördel.
Och detta utnyttjas till fullo när staten ska lägga vantar på pengarna.
Här är ett annat exempel på hur Arvsfonden utnyttjar sin position. Som samboparet där han hade barn men inte hon men där hon vill att hans barn ärver henne. Inte om staten får bestämma och väljer att gå till domstol för att få hälften.
Jag skäms faktiskt när jag läser det här.
Det är djupt oanständigt att det här få fortsätta. Det är kanon att personer som inte har några arvingar kan efter sin död donera pengar till något gott men det gör ju inte det.
Arvsfondens bidrag är ett skämt. Det går till otroligt mycket totalt meningslösa och värdelösa saker. Rena hittepå-verksamheter och projekt får mångmiljonstöd. Och det trodde jag tills jag läste den här uppsatsen var det värsta.
Men detta är ju ännu värre.
Att Kammarkollegiet, det vill säga staten, i så hög grad utnyttjar dåligt skrivna lagar och rättigheter man fått för att gång på gång processa när det FINNS arvingar genom att ifrågasätta allt från testamenteten till avlidnas hälsostatus. Man tar hus och hem från mångåriga sambor, snor pengar från sambos barn mot dennes uttryckliga vilja på grund av juridiska krumbukter och går till och med efter samiska släktföremål i sin jakt på pengar
Gör om Arvsfonden till Statliga offerfonden.
Ca 800 miljoner kronor per år som kan delas ut skulle göra enorm nytta, om man gjorde det.
Alla personer som fallit offer för försumlighet av stat, kommun och regioner skulle kunna få finansiell upprättelse. Brottsoffer, eländiga fosterhemsplaceringar, övergrepp på HVB-hem, folk som dött i häkte, offer för terrorbrott. Alla möjliga situationer där personer idag inte får ett korvöre.
När en domstolsprocess är helt över inklusive överklaganden och gärningsmannen dömd borde alla brottsoffer i fall där man tilldömts skadestånd av gärningsmannen också vara berättigad till ett skadestånd av staten från Statliga offerfonden enligt en matris. Det borde räcka att skicka in domen och därefter kunna få X kronor i ersättning som plåster på såren. För statens roll ÄR att skydda dig från brott. Misslyckas man borde man få skälig ersättning och 800 miljoner kronor per år skulle ge väldigt många sådant.
Skriv om lagarna att staten INTE har rätt att processa förutom under vissa särskilda omständigheter.
Man ska som stat ge sig direkt om det finns testamenten och arvingar alldeles oavsett, det får den släkten redan ut själva i så fall.
Döda människors pengar skulle kunna göra nytta på riktigt. Det gör de tyvärr inte alls idag.
