Det är inte synd om er

 

Det är inte brist på integration främst som har orsakat det haveri vi lever i med med högst antal skjutningar i EU, bostadshus som sprängs och en massa svenskfödda barn som knappt kan svenska. 

Det är brist på krav. 

Integration bygger man nämligen inte bara av fri vilja. Det är ju resultatet av den slappa inställningen vi sett resultatet av nu. 

Vi har beviljat 1,4 miljoner uppehållstillstånd bara sedan 2009.

Hur många av dessa som fortfarande finns i landet vet inte jag och heller inte myndigheterna som det verkar. Men eftersom vi var 7,5 miljoner invånare när jag växte upp på 80/90-talet och plötsligt är vi nu 10,5 miljoner så gissar jag att majoriteten är kvar. 

De som kommer hit lär sig snabbt av de som redan är här, av landsmännen de söker sig till i förorterna de valt själva. Hur man söker bidrag, hur man fixar bostad, hur man ordnar tolk, vilka rättigheter man har. Men några skyldigheter kan de inte informera om för det finns knappt. 

Som Thomas Gür alla år upprepat – den svenska integrationen i offentliga dokument bygger på den slappa inställningen att svenskar ska göra anpassningen framför allt. 

Hur ska vi få invandrare som är fungerande i det här landet när vi aldrig någonsin ställt några krav på dem? Nej, att vänta på uppehållstillstånd är ingen räkmacka. Det är väl det enda i systemet som fungerar ungefär som det ska. Att folk som kommer hit bor kollektivt i anläggningar och få mycket låg ersättning per dag. Det är rimligt. 

Men sedan, när det så globalt attraktiva svenska uppehållstillståndet sitter i handen, då börjar rättigheterna ticka in. Man har rätt till allt. Till bidrag, till skola, till studier, till tolk, till bostad, till gratis tandvård, gratis sjukvård, till att ta hit sina släktingar. Som ni vet. 

Skyldighet? Nolla. 

Vi tvingar inte ens folk att lära sig svenska genom att avskaffa rätt till gratis tolk efter etableringsperioden. Förrän nu. Kanske, vi får hoppas det. 

Folk som bott i Sverige som inte kan svenska efter ens 20 år för att de klarat sig utan. Det är skandalöst. 

Ändå sitter folk, inte minst deras svenskfödda barn, och klagar i TV och media i övrigt på att de ”inte får samma chanser”. Olika personer från skattetuggande ”civilsamhället” (läs – vuxna som startar en förening istället för bolag för att få gratis pengar i form av skattebidrag) hävdar på riktigt att det är orättvist, att barn i olika förorter ”inte får samma chans” och att det är mer pengar och bidrag som är lösningen. 

Svenskfödda förortskids som knappt kan prata ren svenska förnedringsrånar svenska killar för att de vill hämnas, för att de anser sig själva vara utsatta för en oförrätt av svenskar för att de i deras syn inte har det vi har. 

Det är inte synd om er. 

Trots att vänsteretablissemanget tutat i er i åratal att det är det. Ni har samma chanser. Ni har också helt avgiftsfri skola där man inte ens får be föräldrarna att skicka med mat. Det är vad ni gör av den chansen som är rättvisan, inte var man börjar för välja familj, det gör ingen. Och det finns skitfamiljer även hos de ni tror har allt. 

Alla människor har eget ansvar och det handlar om att göra det bästa av situationen och de chanser man faktiskt får. 

Men en sak är sann – det är synd att vi inte ställde rimliga krav på era föräldrar för då hade de både pratar svenska och jobbat idag. Inte levt på bidrag i 20 år och levt i enklaver av landsmän utan kontakt med svenskar. 

Integration finns inte om vi inte först börjar med att ställa krav på de som kommer hit. Eftersom inga andra regeringar gjort detta förrän nu är det självklart att folk protesterar men tough love som det heter. 

Det är för invandrarnas eget bästa som vi ska ställa hårda krav. Och för deras barn så att de verkligen har mycket bättre chanser att lyckas. Det börjar med att mamma och pappa pratar svenska, går till jobbet och lär känna Sverige. Att de med glädje tittar på luciatåg och låter barnen vara med i det, att det låter sina nu svenskfödda barn också få rättigheter som svenska barn får. 

Vill man inte det finns det en mycket enkelt väg. Flytta hem till hemlandet igen. Det är det många som gjort redan, inte minst utan att berätta det för myndigheterna. Som den irakiske ministern som fortfarande fick bidrag i Sverige eller som alla de barnbidrag som man upptäckt gått till barn som emigrerat tillbaka. 

Men de som vill integrera sig, de som faktiskt vill bo i Sverige och känna sig delvis eller helt som svenskar, finns det alla chanser till det för det finns få svenskar i världens minst rasistiska land som har ett enda problem med utlandsfödda som integreras frivilligt.

Det är de som undviker det aktivt och låter bli som skapar klyftorna i samhället. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!