Jultidningar. Alla vi födda för 4-5 decennier sedan kommer ihåg när de landade i brevlådan och man kunde drömma sig bort om allt man skulle kunna köpa om man bara sålde. Många testade ett år, de flesta tjänade någon tjugolapp och sedan började tidningarna kastas oftare och oftare.
För att det är orimligt dålig utdelning på mycket jobb och att sälja dörr till dörr är svårt för en vuxen. Även om barn har fördelen av att vara söta och det är ju så konceptet ser ut.
Ställ en gullig unge utanför dörren istället för Lennart 45 år och du ökar chanserna markant för att sälja.
Men det här var innan internet. Ingen unge ser de där tidningarna längre, trodde jag. Några som utan problem kapitaliserar på direktförsäljningen är WWF. Som har en panda som logga, varför de döpt sin jultidning till Pandakatalogen.
För några år sedan damp den här ner, den har faktiskt inte kommit sedan jag skrev om det så jag antar att de raderade min adress ur registret då 🙂
Fina bilder på premier. Som inga barn fattar i princip är ouppnåeliga. Pandakatalogen, som den idag heter, drivs i samarbete med Pandaförsäljningen AB. Som i sin tur ägs av Bonnier, såklart.
Men ingen försäljning är öppen. Bonnier har gömt samtliga uppgifter i sin koncernstruktur genom att ge Pandaförsäljningen kommission att bedriva försäljning åt Bonnier Holding och på så sätt behöver de inte redovisa intäkter eller kostnader i Pandaförsäljningen AB. Smart om man vill dölja hur mycket man tjänar på barnarbete åt Världsnaturfonden.
Missförstå inte, jag är för att barn lär sig värdet av pengar. Men inte 7-åringar och inte genom att stora mediebolag betalar barn låga provisioner för direktförsäljning vid dörr, något som idag inte ens är särskilt säkert med tanke på det ökande våldet i samhället. Utan det lär man först barnen själv hemma, sedan via klasskassor och när de är tonåringar kan de börja jobba om de vill. Få anställer yngre än 13-14 år idag helt enkelt för att man inte är mogen för det ännu.
Man skulle kunna tro att jultidningarna dog med internet men nej då. Vilket visar att det fortfarande är en lukrativ verksamhet. Varför Bonnier gömmer intäkterna talar sitt tydliga språk.
WWF tycker att 6 år är en lämplig ålder att börja (!).
Ca 8 miljoner gav försäljningen till WWF förra året, från barnen arbete direkt ner i WWF:s stora kassakista. Hur mycket Bonnier tjänade är som sagt hemligt.
Av bidraget går 30 % till ”fokusdjuret”, och 70 % slinker ner i det allmänna. Som opinionsbildning mot regeringen till exempel, som WWF idag sysslar med.
Men det viktigaste är kanske den här meningen:
”…..viktigt att samarbetet leder till att fler barn får upp ögonen för frågor om djur, natur och miljö. Pandaförsäljningen når ut till tusentals barn varje år som engagerar sig för att samla in pengar till djuren samtidigt som barnen själva kan tjäna en slant och få nyttiga erfarenheter”.
Viktigt att indoktrinera barnen i WWF:s värdegrund tidigt, med andra ord. Gärna börja redan vid 6 år.
Så här skrev WWF om regeringen t ex.
Här i TV4.
Men så leds också styrelsen av en av svensk vindkrafts allra största lobbyister – Anna Helker Lundström som också varit VD för deras branschorganisation Svensk Vindenergi.
Ja, och en liten slant är det ju verkligen. För aktuella provisionsnivåer vill man såklart inte vara särskilt tydliga med.
Bland det finstilta kan man dock läsa att ingen unge får en enda spänn om de inte hostar in 299 kr till pandalobbyisterna.
Vad ger då det barnet? Ingenting faktiskt. Men 50 kronor cashar WWF in.
Är det ens tillåtet att inte betala ut lön undrar jag? Hur kan 50 kronor till välgörenhet anses vara lön? Pengarna som alltså går till arrangören av pyramidspelet.
Intressant nog går det inte längre att räkna ut provisionerna. WWF gillade inte kritiken och hänvisar till ”säljarinfo sid 3” som inte finns på sajten. Förmodligen för att hindra sådana som mig att granska dem enkelt.
Varför är inte WWF öppna med vad de betalar barnen och varför är inte Bonnier öppna med vad de tjänar på att 6-åringar knackar dörr i november och december?
Kanske för att det inte rimmar så bra med resten av deras värdegrund tänker jag men jag jobbar ju inte på WWF.
Kvar ligger i alla fall en lite unken bismak att WWF använder ett uråldrigt sätt att mer eller mindre lura barn med fina bilder på dyra premier att sälja deras krims krams för att de tror att de har en chans att få en speldator. Som kräver 21 000 poäng i ett system de inte ens vill redovisa öppet för oss vuxna att granska.
