Grön fattigdom

 

Vår tids stora socialistiska rörelse är klimatrörelsen. Socialister har alltid genom tiderna, ända sedan 60-talet, använt miljöfrågan som hävstång in i politiken med egentliga syftet att attackera USA och kapitalism. Det är ingen slump att samma tankegångar återfinns i dagens klimatrörelse. 

Men det sker i ett läge när kommunism och socialism är på dekis sedan decennier. Sista stora framgången för marknadshatande socialister som drömmer om revolution var Attac-rörelsen från sent 90-tal till ca 2004, som sedan blev olika stora autonoma våldsamma grupperingar. Attac handlade om en global skatt på transfereringar och var i grunden inte våldsam men de som söker sig till våld tenderar att infiltrera och ta över icke våldsamma gruppers frågor och event. 

Kravallerna 2001 i Göteborg speglar en tid då ”Usch för Bush” skanderades i olika demonstrationer som protest mot den dåvarande amerikanske republikanska presidenten George W Bush, när en av de våldsamma autonoma svenska grupperna ”Reclaim the streets” kastade sten på polisen regelbundet i svenska storstäder och vänstern såg ett uppsving i många andra västländer. 

Sedan tappade man styrfart och medierna svalnade. Att vara vänster var inte lika coolt, det fanns inga riktiga konflikter när USA plötsligt styrdes av en svart man och de värsta och mest våldsamma svenska grupperna la till slut ner. 

Trots att klistret antirasism fungerat att lappa och laga ett sjunkande engagemang och dålig nyrekrytering av unga i ljuset av SD:s framgångar från 2010 och framåt har vänsterrörelsen i EU inte haft sista bästa dagar senaste 15 åren eller så. 

Det visar också att man tappat de unga, årets val visade att unga idag inte alls är vänster utan tvärtom vinner MUF, KDU och Ungsvenskarna stort. 

Framtidens väljare är höger och betydligt mer konservativa. Så klimatrörelsen, som började ta mark 2014 men verkligen fick ett genombrott valet 2018, har varit det bästa som hänt vänstern i västländerna på mycket länge. Sedan början på 2000-talet, när man kunde samlas mot Irak-kriget, kolonialism och ett USA som fortsatt då tog stort ansvar för världens säkerhet. 

Det är inte så hippt generellt att vara vänster idag helt enkelt. Unga är inte så vänster, arbetarna är inte heller så vänster längre utan röstar mer och mer på bland annat SD och sossarna växer bland proppmätt rik medelklass istället. 

Men klimatfrågan har ambitionerna att bli som Vietnam-krigsfrågan var på 60- och 70-talet. När en fråga utanför ideologiska tydliga ramar och partipolitik lyckades ena ena hel ungdomsgeneration. 

Det som hände då var nämligen att en skicklig ung ganska ny partiledare för Socialdemokraterna, Olof Palme, själv jätteintresserad av internationellt samarbete och möjligheten att resa och bygga nätverk med andra unga sossar, såg kraften i Vietnamkrigs-protesterna i Sverige. Han insåg att här finns en fråga som samlar en massa unga som inte hållit på med politik innan. I en fråga som på ytan inte är vänster eller höger, inte tydligt socialistisk eller ens socialdemokratisk. 

Kärnan i de svenska protesterna kom givetvis från vänstern och de som organiserade, de som drev. Vänstervågen svepte över väst när de som föddes under andra världskriget blev historiens första tonåringar. 

Men rörelsen drog till sig många andra också. De kunde man effektivt rekrytera in i vänstern, tänkte Palme, och startade en egen förening mot Vitenamkriget som fick direkta kontanta stöd från Socialdemokraterna. Det var en ren socialdemokratisk organisation (Svenska kommittén för Vietnam).

Klimatfrågan domineras av samma sorts vänster, en vänster som framför allt vill avskaffa kapitalism och marknadsekonomi. 

Arkitekten bakom Paris-avtalet erkände redan 2015 att det var målet med allting. Att avskaffa och förstöra kapitalismen. 

 

Det är därför kraven på ”klimaträttvisa” nu förs in i debatten. Från början handlade klimatdebatten och de unga men inte minst de medelålders som sittstrejkat för klimatet just om klimatmålen, klimatmötena och upprepningar om att ”vi gör för lite”. 

I år har ”klimaträttvisa” plötsligt dominerat och på COP27 var också detta den fråga som fick mest uppmärksamhet. – att rika länder ska tvingas att betala in stora belopp till en rättvisefond som sedan fattiga länder ska få. Länder som idag spyr ut betydligt mer skit i atmosfären men har rätt att göra det för att de är fattiga ska ha ännu mer. Det verkliga syftet visar sitt fula tryne – socialism och antikapitalism.

Hela stämningen mot staten som en förening av ungdomar nu knåpat ihop handlar också om det, om en påstådd orättvisa. Pengar. Att Sverige ska betala. 

Debatten har skiftat från att rädda världen till att föra över pengar från rika länder till fattiga länder, från rika människor till fattiga. 

Nu pratar den gröna rörelsen betydligt mer om att omfördela, om klimaträttvisa som handlar om finansiella transfereringar än om att försöka stoppa uppvärmningen. En uppvärmning som har såväl naturliga förklaringar som att människan till del påverkat. Men att försöka stoppa det kommer inte att gå, det kanske är förklaringen varför fler och fler i klimatorkestern nu övergått till att fokusera på effekterna? 

Kravet på att stoppa tillväxten finns i bakgrunden. Som få om några i rörelsen och i klimatdebatten har lust eller kunskap om att debattera på riktigt. 

För enda sättet att göra en fattig rik är att den fattiga tjänar mer pengar. Allmosor är tillfälliga stöd, det som krävs är att fattiga länder skaffar sig permanenta högre inkomster. Detta innebär att ekonomin måste växa. Tillväxt. 

Men att bitarna inte passar i pusslet i slutändan har aldrig hindrat vänstern, i själva verket har man alltid kunnat räkna lite ”hitan och ditan” som socialist, för att citera Gudrun Schyman. 

Klimatrörelsen avslöjar dock nu sina egentliga syften. Att det inte handlar om miljön, utan att det framför allt handlar om socialism. Om att stoppa kapitalismen, marknadsekonomi och införa en socialistisk rättvisa där rika länder ger bort sitt välstånd, där rika människors intjänade tillgångar ska fördelas. 

Den gröna fattigdomen. 

När fattiga länder ska få gratis pengar men fortsätta göra som de vill i sina länder och rika människors ekonomier permanent förstöras. Genom elsystem som förstörts av politiker som vill ha ryggdunkningar på internationella möten av andra politiker, genom miljöskatter som förstör företagens marginaler och möjlighet att tjäna pengar, genom krav på noll tillväxt. 

Problemet är att alla blir fattigare med socialism, röd som grön. Det har testats och testats i olika länder sedan man hittade på det på 1800-talet och med samma hemska resultat. En liten elit med enorma tillgångar och en stor svältande befolkning utan något. 

Vi måste se upp. 

I den gröna koftan gömmer sig samma gamla vanliga socialister som bakvägen vill förstöra ekonomiska system, en åtgärd i taget. En lag i taget. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!