Kletiga Klenell


Jag vet inte vad det är med lite tragiska vänstermän som inte längre är unga, fortfarande kallar sig progressiva och hankar sig från än den ena, än den andra lilla vänstertidningen, med en ouppnåelig dröm att någon gång betraktas som en riktig journalist och få jobb på DN eller SVT. Varför de är orimligt upptagna med vad jag håller på med trots att jag ignorerat dem i åratal. 

En i raden av dessa är Johannes Klenell. 

Han ägnar fascinerande mycket tid åt mig faktiskt. När han inte gör det skriver han om någon annan på sin hyfsat korta hatarlista till höger där Bali och Arpi också står, ty sådana som Klenell har varken talang eller vilja att skriva om något vettigt. Små människor tenderar att vara besatta av att ge igen i livet, och hittar måltavlorna genom att projicera egna känslor på fiender. 

För det är ju skillnad på sådana som honom och mig. Jag ägnar min tid åt att granska företeelser, organisationer, media, rapporter, politik. Verkliga saker. Han ägnar sig uteslutande åt att paketera personangrepp till i ett för honom, Beavis och Butthead skojigt kåseri. 

Det här är ett axplock, jag länkar inte utan ni får nöja er med skärmdump. 

Det här är hans senaste försök till lite hånflabb från de andra misslyckande medelålders sossemännen som också älskar att hata bland annat mig. Den är inte ens kul skriven, bara en trött liten kall soppa på ytterligare en ”granskning” som inte är en granskning, till skillnad från den smaskiga smörgåstårta jag tydligen serverade honom. 

Men sådana är vi i högern. Generösa. 

Han är denna gång i ordningen arg på att jag påminde läsarna om att Hedi Fried inte alls sagt att Kristersson lovat henne att inte regera med SD och länkat till en SvD-artikel där Fried säger exakt detta – Kristersson har rätt, han lovade inte det. 

Han citerar en annan av dessa besatta vänstermän, en Max på ETC som jag givetvis inte läser men som då och då dristar sig till att maila mig olika frågor han inte får svar på. Gissningsvis har han tråkigt på jobbet. 

Klenell skyndar sig förbi det texten handlar om. Såklart. Eftersom det är bevisat att Fried alltså inte sagt att Ulf Kristersson lovat henne det Klenell och andra vänstertomtar gapat om i två-tre år, eller längre.

Sanningen är så tråkig, dags att skynda till en bisats jag kan hänga upp mig på, tänkte Klenell och skriver det bevingade ordet – smörgåstårta. Med stor bokstav och punkt. Så viktig är den att den får stå i ensamt majestät, där i den kalla soppan. 

 

 

Visst får man intrycket att Klenell nu kommer ägna resten av texten åt just smörgåstårtan?

Men nej, i vänsterblaskorna följer man sin egen version av logik så han ägnar sig direkt åt att citera den där Max som också såklart är jätte jättearg för att jag påmint läsarna om att Hedi Fried dementerat den lögn han själv spred i valrörelsen. 

Jag har ”rökt stark tobak”. Imponeras av det inte alls slitna uttrycket i den meningen. Han är en riktig ordkonstnär, den där Max.

Han är ETC:s allra starkaste lysande stjärna, vilket säger lite om svårigheterna att rekrytera till en tidning som bara syftar till att maximera Johan Ehrenbergs bidrag från staten. Ingen hade heller hört talas om honom innan han landade detta verkliga guldjobb som skitkastare på en tidning som gjort det till sitt signum att fuska med presstöd och kalla sig media fast man är en ren opinionssajt. Som ett Nya Tider för vänstern. 

 

 

Snabba kast från smörgåstårtan via jazztobak till….nazism.

Såklart, i vänsterns parallella universum kan det bo en Herr Flick i varje icke nerklottrad port, bakom varje buske kan man plötsligt skymta läderrocken och ridstövlarna. En liten hänvisning till nazism förgyller varje vänstertext utan egentligt innehåll. 

För kan man ingenting om politik så kan man ju alltid skriva spretiga känslotexter där man hittar på lite allt eftersom och kombinera stycken som om man kastat upp dem i luften på fyllan bara. 

Men eftersom Klenell inte jobbar på en riktig tidning utan LO:s medlemsblad de numera kallar Arbetet, den hette mer tydligare LO-tidningen tidigare men nu lajvar man alltså riktig tidning och då bytte man namn, ställs mycket låga krav på verkshöjd. Allt går fint att publicera.

Arbetet finansieras som alla medlemsblad av dem själva och man behöver inte vara journalist för att skriva där, det räcker om man kommer från LO eller deras nätverk. Klenell har varit stjärna på tidningen Elektrikern. 

Och Klenell jobbade länge på det lilla rätt meningslösa förlaget Galago, som är mest kända för att ge ut jätteskojiga saker som Ivar Arpi som nazist. Haha. Inte alls slitet. 

Han är förstås inte heller journalist, någon egentlig utbildning har han själv inte angivit på LinkedIN men i en artikel jag hittat från 2012 ramgår det att han började på en kulturproducentutbildning. 

Men innan dess åkte han till London efter gymnasiet och jobbade i skivbutik som alla killar på landet som ville vara coola men allra mest ville komma bort, det var där han började jobba med att sälja serier. 

Han tänkte att han skulle bli en av de tolv på dussinet vänsterskägg som är ”kulturarbetare” och sökte in till Linköpings Universitet. 

Sitt första jobb på Galago var ”med den utåtriktade verksamheten” som alla eventansvariga kallar sina mindre glamorösa jobb. 

Vad han gjorde innan 2008 är höljt i dunkel, liksom utbildning är det inget han vill vara öppen med. 

Men den eventansvariga blev till slut vikarierande redaktör och sedan chefredaktör. Eller förläggare, som man också kan kalla sig när man ger ut serier och en och annan bok. Han var givetvis inte förläggare 9 år men man får skriva vad man vill på LinkedIN. 

Under sin tid på Galago gjorde han stort nummer av att arbeta så hårt med jämställdheten.  Alla vänsterdudes är förstås feminister både på utsidan och innerst inne. Han ”brottades med jämställdheten” under flera år. 

 

Notera när han slutade. Hösten 2017. Kommer ni ihåg vad som hände den hösten? Metoo. Och Klenell brottades med jämställdhet alla år fram tills 2017 då han plötsligt och oväntat försvann. Kanske brottades han så mycket att han fick samma vikinga-sjuka som Eskil Erlandsson?

Vips, så var han borta från sitt eget imperium fortare än någon kunde säga ”hashtag metoo” och hopp, så dök han istället upp på Vänsterpartiet. Som blev av med honom bara fyra månader senare. 

Och nu slafsar han ihop texter med samma finess som The Swedish Chef. När han inte påstår att han är så otroligt drabbad av en massa hat och att en massa folk han ”känner” i vänstern inte ”orkar” mer.

Men alla i vänstern har inte Klenell som favorit. En riktig tillbaka-kaka från de egna fick han av Ida Ölmedal nyligen. 

Även hon har noterat Klenell konstanta klagande över saker, när han inte ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt ännu ett höhö-ig kåseri med personangrepp på valfri högerskribent. Men jag unnar honom den livsglädjen i hans liv, jag gör det. Folk som har det tråkigt och deppigt brukar hantera tillvaron så, att störa sig på andra och hetsa upp sig. 

Gissar han nu också blev glad att äntligen fått lite uppmärksamhet så det bjuder jag också på. Vi är generösa i högern. 

Den där smörgåstårtan då?

Det bidde ingen, han tvingades konstatera att jag bara ställt en fråga om vem som betalade alla dessa smörgåstårtor. Som ofta i hans granskningar var detta inte heller en granskning, knappt en text man kan kalla krönika ens. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!