De ignorerade pojkarna

 

Trots att feminismen för länge sedan vunnit alla stora slag och strider sätts flickor och kvinnors behov och liv fortfarande i den absoluta centern medan pojkarnas perspektiv lyser med sin frånvaro. Hur många generationer pojkar ska vi ignorera egentligen?

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner och feminismens stora baksida är att i en välmenande strävan att kön inte ska spela någon roll resulterat sedan länge i att det slagit över till att kön spelar mer och mer roll. 

Fördelar ges medvetet till flickor och kvinnor medan ojämlikhet åt andra hållet ignoreras. Allra bästa exemplet på detta är väl att Jämställdhetsmyndigheten är statens mest ojämställda myndighet eftersom där nästan bara arbetar kvinnor. 

Vi pratar bara om pojkar och män när det är något negativt idag medan kvinnor och flickor lyfts fram ideligen. 

Detta har gjort att vi missar en massa viktiga saker och pojkar som idag växer upp gör det i ett slags vakuum där de vänjer sig med att deras situation inte är intressant för någon. Inget de upplever. Eftersom de är pojkar är de ointressanta.

En form av misshandel är den psykiska, en form av mobbing är utfrysning men vad kallas det när en hel samtid, som inkluderar allt från politik och media till den allmänna debatten helt ignorerar dig?

En annan fråga är vad detta redan kostar. 

Om man vill exemplifiera kan man ta den uppenbara kostnaden pojkar redan betalar och det är skolan. Trenden har varit tydlig i 30 år och det går fortare och fortare – pojkar presterar sämre och sämre i skolan. Ändå – ingen debatt. Ingen är intresserad. 

Det är dyster läsning i Skolverkets rapport om resultat i grundskolan när det gäller pojkarna. 

Flickor har i varje ämne bättre betyg, trots att de faktiskt är fler till antalet. 52 % pojkar och 48 % flickor i skolan. 

 

Pojkars genomsnittliga meritvärde är otroligt mycket lägre än flickornas, i snitt på 17 ämnen ligger det på 218 mot 244. 

Var är krigsrubrikerna i jämställdhetens Mecka Sverige undrar jag, tills jag kommer ihåg att i Sverige, där bryr sig ingen om killars rättigheter. Men hur kan vi vara nöjda när det är så här? Hade det varit omvänt hade det varit krigsrubriker. 

 

Kanske det beror på att gängse förklaring till att pojkar lyckas sämre och sämre i skolan är att det är deras eget fel?

Den enda forskaren jag hittat som intresserat sig för detta är Fredrik Zimmermann. Som ifrågasätter bortklaringen att pojkar, de misslyckas för att det finns en macho-kultur, en antipluggkultur. Det är deras eget fel. 

 

En annan förklaring kan vara att skolan mer och mer designats efter flickor behov. Inte minst betygssystemet. 

För vi vet att pojkar är senare utvecklade och mognar senare än flickor. Alla föräldrar ser det, alla vi som vuxit upp vet det, alla vet det. Pojkar mognar senare än flickor. Vi vet också att deras pubertet, när pojkar som har likadana kroppar som flickor i puberteten plötsligt mirakulöst förvandlas till män. De växer 15-30 cm, blir breda, muskulösa, får basröst och hår överallt. Enorma fysiska påfrestningar som gör att många tonårspojkar under högstadiet just äter och sover. Det är ungefär det, om vi ska generaliserar vad de lägger mest tid på under dygnet. 

Varför är ingen forskare intresserad av att studera hur skillnaderna i både psykisk mognad och påfrestningar av puberteten rent fysiskt påverkar resultaten i skolan?

Det har genomgående varit kritik mot betygssystemet där samtliga kurser eleverna tar och får betyg på ska räknas likvärdigt oavsett om det var i sjuan eller sista terminen i nian.

Nu ändras systemet äntligen så att lärarna får mer makt över betyget som ska sättas i slutbetyg, det blir en sammantagen bedömning. Givetvis mer subjektiv men kunskap är subjektivt, också. Det är det som är så lurigt med betyg. Att det är kombination av krassa poäng på prov och subjektiv bedömning om hur man utvecklats, svarar på muntliga frågor etc. 

 

 

Det vore intressant om det om några år visar sig att pojkars resultat höjts bara av det här, vilket skulle stödja min teori.

Som pojkmamma är jag kanske extra tacksam över det här för mina söner är bara 11 år ännu. Att de nu slipper dömas lika hårt på hur de presterar som omogna 13-åringar mitt i pubertet kontra när de vuxit ikapp flickorna psykiskt och deras värsta tillväxtperiod är över i nian. 

Jag skulle vilja se att regeringen intresserar sig för den här frågan, att man från politiskt håll lyfter pojkars rättigheter och liv i jämställdhetens namn. 

Vi kan inte fortsätta ha ett Sverige där pojkar ignoreras och betraktas som andra klassens medborgare med helt andra rättigheter än flickor har. Till exempel rätten att få en skola som även passar dem. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!