Centerstrid

 

Jag skrev tidigt om partiledarkandidaterna och redan när Elisabeth Thand Ringqvist (ETR) kandiderade till riksdagen var det lätt att se att hon skulle ge sig in i striden när Lööf meddelat sin avgång, vilket också var väntat.

Hon är ambitiös och med bakgrund i McKinsey var hon med i rekryteringen till ny VD för Svenskt Näringsliv för rätt många år sedan. Hon saknar alltså inte självförtroende, att hon precis kommit in i riksdagen spelar därför ingen roll för henne. 

Jag prickade in två av tre kandidater, förutom henne även Daniel Bäckström. Muharrem Demirok var en bubblare. 

Som jag skrev i det inlägget finns det tre falanger i Centern, som inte kan reduceras till höger-vänster bara. 

  • Folkrörelsecentern/landsbygd
  • Stureplanscentern
  • CUF/Centerstudenter

 

Även om Stureplanscentern fått mest uppmärksamhet senaste åren för att de kramats ihjäl av en progressiv elitiskt vänster i media och storstäder ska man inte förväxla uppmärksamhet med makt internt. Media VILL gärna att det bara är upp till den falangen att avgöra partiledaren. Men partiet är betydligt större än så. 

Bunkern kring Annie Lööf består av just Stureplan, med Martin Ådahl i spetsen. Han kastade in handduken för att han insåg att loppet var kört, han skulle inte lyckas. Han har inte det interna stödet som krävs. 

Valet av partiledare i Centerpartiet är viktigt inte bara för det partiet utan för hela spelplanen, varför sådana som jag intresserar mig för det första gången. Vägvalet detta innebär kommer påverka valet 2026. 

Centerpartiet är framför allt ett folkrörelseparti men tappade var femte väljare 2022. Och man tappade överallt. I stad, på landet och i samtliga 290 kommuner backade man. 

Centern har gjort sitt bästa för att inte prata om det här och i partiledarstriden nämns detta faktum inte – att den som tar över har ett hästjobb framför sig. Det är ett nästan omöjligt jobb. 

 

Partiet styrs alltså inte alls bara av gänget i Stockholm, och bunkern kring Annie Lööf utan tvärtom, makten ligger utspritt fördelat på även de två andra tunga falangerna. Liksom många partier har ungdomsförbundet en viktig roll och många politiker inklusive Lööf själv kommer därifrån. 

CUF-falangen har hela tiden varit tydliga att de är emot vänstersvängen och besattheten av SD och först varnade innan valet och nu efter valet konstaterade att det orsakat en total irrelevans för paetiet. De vill alltså inte ha mer av samma.

Landsbygdscentern vill som bekant inte heller ha detta och de är djupt missnöjda redan från 2018 när man satte sig i Löfvens knä. Efter valet fick de vatten på sin kvarn – att gå till val som ett vänsterstödparti till sossar flög inte. 

Att ingen kandidat här och nu går emot gällande partiledning om SD och annat ska bara ses som taktik i partiledarstriden. Man vill helt enkelt inte ge motståndarna många fördelar. 

Men ni ska inte tro att det på något sätt är givet att medias och nuvarande lednings favorit Elisabeth Thand Ringqvist tar hem det och jag ska förklara varför. 

Daniel Bäckström är kandidaten för alla som hoppas att Centern snart blir sig själv igen.

Med ett mycket starkt stöd hos landsbygd och CUF-falangen är han även min personliga favorit. 

Med honom har Centerpartiet en chans att backa ut ur det röda hörnet med hedern i behåll. 

Men vilka är de andra två?

Jag tänkte att jag skulle göra det ingen i media kommer göra nu eftersom de redan har sin favorit – att granska de andra två kandidaterna då dessa konkurrerar med varandra egentligen om att bli Stureplanscenterns kandidat i partiledarstriden. Bäckströms position är redan fylld så att säga. 

Elisabeth Thand Ringkvist

Hennes bakgrund inom Centern gick jag igenom i förra inlägget så hennes nuvarande läge är mer intressant. 

Strax över 50 år har hon visserligen ett imponerande CV inom näringslivet men allt på den listan vare sig imponerar eller kommer hjälpa henne i själva partiledarstriden. 

Men låt oss börja med varför hon, trots att hon kom in riksdagen för några veckor sedan, redan är Lena Melins och resten av medias favorit. Det är givetvis ingen slump. 

  1. Hon har väldigt bra personer runt omkring sig som kan PR och vet hur man säljer in henne. Inte minst Fredrik Andersson, Prime PR:s gamla spinndoktor och roséminglets uppfinnare. Feffe är en av hennes närmaste vänner och kan spela media som en konsertpianist. Hon tar inget för givet och har förberett sig i åratal på det här. Hon har ett stort kontaktnät som hjälper henne på olika sätt. 

  2. Media älskar chansen att få en ny Annie Lööf och de har inte bara utseendet lika utan ETR är Annie Lööf 2 i åsikter. Med en grundmurad personlig avsky mot SD kommer Centern under hennes ledning att fortsätta fokusera på bidrag till elbilar, öppna dörrar mot världens alla flyktingar och SD-tourettes. Det är mer av samma och det visar sig också i intervjuer att det är svårt att se någon förändring alls mot det Lööf har sagt i flera år.

  3. Givet vad jag hört hittills verkar hennes strategi vara att nischa sig mot gamla Maud Olofsson-linjen och fokusera på att prata om företag, men samtidigt driva samma frågor gamla gänget gjort. Med henne får Centerpartiet mer av samma linje alltså. Den som förlorade årets val. 


Hennes erfarenhet som VD för Företagarna understiger vida hennes mer nutida arbete med den populäraste av alla branscher – riskkapitalet. 

2015 valdes hon till ordförande för Svenska Riskkapitalföreningen, i den rollen opinionsbildade hon för riskkapitalets syfte och fördelar för näringslivet och Sverige.

Nu gillar jag som bekant riskkapital och har skrivit en del för att försvara denna utskällda och missförstådda bransch men tyvärr avskyr jättemånga väljare dem eftersom vänstern lyckats demonisera dem. Hon satt till 2019. Jag har svårt att se att detta inte är något annat än en nackdel för henne i partiledarstriden. 

Hon sitter just nu enligt Alla bolag i 8 bolagsstyrelser men eftersom hon sedan 2015 varit verksam som aktiv riskkapitalist så innebär det att hon som investerare också sitter i bolag hon investerat i. 

Rätt mycket att göra alltså för en person som inte bara nu jobbar heltid som riksdagsledamot utan dessutom ska åka runt i Sverige för att övertyga folk om att hon ska ta över efter Lööf. 

Marsnen AB verkar vara hennes huvudsakliga egna bolag genom vilken hon kör intäkter. 

 

 

Hon har ett stort upparbetat fritt eget kapital som gör att hon trots nästan obefintliga intäkter 2020 och 2021 ända kunnat ta ut en bra lön. Vilka hon arbetat för som konsult vet bara hon. 

 

Hon äger även E14 Invest som investerar i bolag kring E14 och som därmed är ett slags lokalt riskkapitalbolag i norr. I det bolaget, som ETR är ägare till, finns 11 Mkr. Vilka andra som äger är oklart. 

 

 

Jag är helt för att folk går från näringsliv till politik och tillbaka, det är vitaliserande för demokratin. Men det är ganska oklart vilka intressen ETR fram tills nyligen företrätt ändå. 

Ändå hörs inga krav ännu på transparens, inga karantänkrav, ingen kritik mot hennes bakgrund inom riskkapital och okända och därmed hemliga både affärspartners och bolag som hon via E14 Invest äger. 

Vilka är de andra 37 personerna som hon samäger med?

Här kan man läsa deras innehav.  Jag kan direkt se ett antal som i allra högsta grad är i politiskt utsatta branschen, som påverkas av politiska beslut och inte minst politikernas gunst för subventioner, skatterabatter och andra så kallade stöd som alltid snedvrider marknadens konkurrensmekanismer. 

 


Så Centerns kanske framtida partiledare har alltså ekonomiska intressen i en rad politiskt utsatta branscher, som idag är högst beroende av politikens subventioner och hjälp. 

Kommer hon från sin position från riksdagen prata om vikten av batterier och fossilfritt stål blir det svårt att avgöra vilken hatt hon har på sig. 

Jag tror dock att en sådan här granskning aldrig kommer se dagens ljus i media eftersom vi som bekant vet att de inte är så intresserade av att granska folk de sympatiserar med. Hon är helt oprövad men bilden i media är ändå märkligt nog nästan redan satt. 

Återigen vill jag betona att jag alltid tyckt att den skreva debatten om karantän är märklig eftersom det är svängdörrar mellan facket och politiken sedan alltid och de har kunnat köpa sig makt.

Men ska man spela efter gällande regler borde ETR:s stora bolagsportfölj, nätverk av hemliga investerare och ekonomiska intressen i en handfull politiska branscher som skogen, vården, batterier och solkraft generera mer intresse hos både de som ska välja partiledare nu och av media. 

 

Muharrem Demirok

Han är född i Huddinge kommun som Muharrem Daniel Demirok och föräldrarna är ursprungligen från Turkiet, från Konyaregionen. De flydde som vänsterradikala men själv blev han centerpartist.

Uppväxten var i den idag utsatta förorten Vårby.  Han var den första i släkten som pluggade på universitetet, efter bland annat svartjobb i krogbranschen. Det var så han hamnade i Linköping. Ett år tog det enligt honom att landa i vilket parti han skulle engagera sig i runt 2002. Han hade aldrig träffat en centerpartist under sin uppväxt, han träffade Maud Olofsson under ett föredrag hon höll i Linköping. 

Han beskriver sin familj som väldigt vänster, där Vänsterpartiet beskrevs som borgarbrackor. Teoretiskt lät det bra men praktiskt trodde han på något annat. Öppenheten är centralt för hans engagemang. 

Han började plugga naturgeografi, där väcktes han intresse för miljö och klimat. Sedan pluggade han statsvetenskap och han har examen och utlandsstudier. 

 

 

Han har bott i Linköping sedan 1998 och var kommunalråd där från 2009. Han kandiderade även 2018 men förlorade mot Magnus Ek (fd ordförande för CUF), som redan detta val hoppade av. 

Han hamnade för några år sedan i blåsväder för några identitetspolitiska tweets, som han snabbt raderade och skrev att han postat i affekt. En av dem var detta, en annan om att alla som inte vill att en moské ska byggas är emot religionsfrihet. 

 

 

Som praktiserande muslim har han inget emot böneutrop, när detta diskuterade apropå moskén i Växjö. Vilket givetvis är bra sakupplysning även om det inför det valet inte handlade om Linköping, där Demirok tills valet var kommunalråd. Det finns gott om muslimer i Sverige som tar avstånd från böneutrop nämligen.

 

Eftersom han till skillnad från ETR varit politiker i en halv evighet har han inga bolag och de han sitter i är enbart i uppdraget som politiker. 

Det jag kan hitta om honom är rätt basic centerpolitik, varken åt ena eller andra hållet extremt. Han vill till exempel kriminalisera deltagande i kriminella förortsgäng, gillade hösthastighetstågen och pratar gärna om liberalism. 

Han skrev 2014 avtal med en moskéstiftelse i Linköping men 2019 löpte avtalet ut.  Han som kommunalråd tänkte inte förnya det.

 

På det hela taget är inte Demirok så kontroversiell på något sätt men står heller inte ut. Han är erfaren i kommunen men inte i riksdagen och det är svårt att se att han har en verklig chans ärligt talat, trots att han verkar vara en genuint trevlig person.  Han verkar väldigt glad att han får kandidera och jag gissar att det slutar med det också. Positionen som Lööf nr 2 är redan upptagen av ETR. 

Striden står mellan Daniel Bäckström och Elisabeth Thand Ringqvist. 

Sammanfattningsvis finns det mycket som talar emot att hon tar hem det här. 

Hon är en tydlig röst mer av samma, den strategin som alltså nått vägs ände och som gjorde att mängder med centerpartister förlorade sina uppdrag och jobb nu inklusive Linda Modig som satt i partistyrelsen och åkte ut från Kiruna. Hon har även två av tre falanger emot sig genom detta och sitt grundmurade nej till SD. 

Hon kommer inte kunna övertyga någon i vare sig landsbygds-falangen eller CUF att hon erbjuder den nystart som partiet nu behöver. Hennes pitch är att hon är en ny Annie Lööf och även om media älskar det har jag svårt att se att en majoritet av distrikten kommer välja det nu när alternativet är en person som är klassisk center och landsbygd. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!