Granskning myndigheter att lägga ner – del 2

Det här är fortsättningen på min granskning om vilka myndigheter som borde läggas ner eller slås ihop för att minska statsapparaten. Den sväller varje gång en sosse får nycklarna till Rosenbad så högern måste nu kavla upp ärmarna och verken utvärdera noga vilka myndigheter som är meningslösa, vilka som kan slås ihop och vilka som helt kan läggas ner. 

Det finns till exempel en rad inspektioner, vars syfte bland annat att utvärdera försäkringarna, utfärda intyg etc. 

  • Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen – slås ihop
  • Inspektionen för socialförsäkringen -slås ihop
  • Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering – slås ihop

Att utvärdera är inte dåligt och de skapades under förra borgerliga regeringen. Problemet är mängden. På IAF jobbar 75 pers, på ISF 50 personer. Båda har egen GD. 

Varför inte inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och socialförsäkringen skulle kunna slås ihop till en gemensam myndighet är oklart. IFAU gör snarlika saker men är renodlat forskning. Att under en ny myndighet förlägga både inspektionens för arbetslöshetsförsäkringen, IFAU och inspektionens för socialförsäkringen skulle spara både personalkostnader, eftersom man kan effektivisera och ta bort två hela GD-poster. Man kan döpa den nya myndigheten till Institutet för utvärdering av åtgärder inom arbetsmarknad, utbildning och socialförsäkring, t ex. IFAUS. 

 

Institutet för mänskliga rättigheter
– läggas ner

Skapades i januari 2022, bara fräckheten att öppna ny myndighet samma år som valet är gör att jag av det skälet blir misstänksam. Och givetvis är den helt meningslös. Men MP och S älskar allt som har med det finaste man kan säga att man arbetar med (mänskliga rättigheter) trots att alla i Sverige som jobbar nationellt givetvis inte bidrar ett dugg till att stärka dem globalt. Då får man vara på plats i länder där mänskliga rättigheter inte respekteras. 

Men det är fint att få jobba i Stockholm och säga att man gör världen bättre, en ny myndighet för reträtt efter Rosenbad är därför givet. Det låter verkligen jättefint det de säger att de gör men vi har en uppsjö av insatser och organisationer som redan jobbar med det här, inte minst myndigheten Diskrimineringsombudsmannen och de ljusskygga alla Antidiskrimineringsbyråerna. Sverige är ett av de de länderna som globalt respekterar mänskliga rättigheter. Vi behöver inte det här institutet. 

Det kostar sitt första år 50 miljoner redan. Jag har svårt att tro att institutet inte kommer att dela ut en massa bidrag som alla de här ställena gör. 

Och målet är att 40- 60 (!) personer ska jobba med det här drömjobbet för valfri sosse och miljöpartist (och folkpartist). En mandatperiod 

Jämställdhetsmyndigheten
– lägg ner

Kanske den mest meningslösa myndighet som någonsin skapats av sossarna är Jämställdhetsmyndigheten. Den tror jag inte högern blir svårövertalade att lägga ner heller. Startades 1 januari 2018 och har nu svällt till över 100 medarbetare i Angered, Göteborg. 

Som ni kan se gör de ingenting vettigt. Alla myndigheter, landsting etc arbetar redan med målet om jämställdhet i egna organisationer och vi har dessutom den förhatliga jämställdhetsintegreringen som har gjort genus till en slags överrock inom förvaltning. Myndigheten ska göra sådant som alla meningslösa myndigheter gör: ”uppföljning, stöd, samordning”…..och förstås ge bort våra pengar till ambitiösa bidragsentreprenörer. 

Från noll till 100 anställda på fyra år är ändå imponerande. 76 miljoner per år blir en kvarts miljard per mandatperiod. 

Som ni kan se har de inte ens lyckats få varken jämställdhet i styrelse eller ledning. Lena Ag som leder den sedan myndigheten skapades är givetvis dedikerad sosse och var politisk sakkunnig åt Pierre Schori på slutet av 90-talet då han var biståndsminister (1996-1999). Sedan jobbade hon åt Margot Wallström i Europaparlamentet. En ren belöningspost alltså men eftersom Ag fyller 65 nästa år som kommer hon ändå pensioneras så att lägga ner myndigheter resulterar bara i att en ny GD inte får jobb, tyvärr. 

 

 

Konstnärsnämnden, Statens konstråd, Statens kulturråd
(slås ihop)

Vi har en rad med olika myndigheter som på olika sätt ska främja konst och kultur. Varför vi har så många kan ni räkna ut själva. Men behöver vi det? Varför har vi inte en gemensam myndighet som sköter allt? Med en GD? Den myndigheten har sedan givetvis olika avdelningar där de som är experter på vardera kulturområde jobbar, precis som de gör idag. 

Jag tycker att alla dessa ska slås ihop till Kulturstödsmyndigheten. 

Konstnärsnämnden kostar 24 miljoner kronor per år och deras huvudsakliga verksamhet är att ge bidrag och bidrag kallade stipendier (för Konstnärsnämnden är ingen stiftelse så skillnaden mellan bidrag och stipendie är oklar) till alla slags konstnärer exklusive de som skriver. 

Som myndigheten skriver själv på sin hemsida ska de ”främja nyskapande kultur”. Inte kultur som har hög kvalitet utan den måste skapa något nytt. Luktar politisk styrning av innehåll tycker jag personligen. För vad betyder nyskapande? Ja, inte klassiskt i alla fall. En klassisk skulptör är knappast nyskapande. Alltså är nyskapande framför allt modern konst och sysslar man med klassisk konst måste det vara nytolkningar, alltså en modern variant. 

Konstnärsnämnden ger alltså enskilda konstnärer pengar på olika sätt. Statens konstråd däremot, de köper konstverk av konstnärer. Men inte heller de är fria från politisk styrning utan även de köper bara in ”nyskapande”. Även här kan jag tycka att det ju inte är ett objektivt begrepp. Istället borde även Statens konstråd inrikta sig i på att köpa konst av hög kvalitet snarare än att lägga sig i vad det föreställer. 

Statens konstråd kostar nästan 68 miljoner kronor per år. Myndigheten har en direktör som utsågs 2022, heter Mika Romanus. Dotter till Gabriel Romanus, folkpartistisk före detta riksdagsledamot och före detta statsråd. 

Vi har nämligen sedan 1937 den märkliga lagen att 1 procent av budgeten vid om-ny och tillbyggnad ska gå till offentlig konst och ingen verkar någonsin har ifrågasatt det här. Jag ser givetvis ett värde i att det finns gratis och tillgänglig konst utanför museum men att man MÅSTE lägga en procent av budgeten ställer jag mig kritisk till. Det innebär ju i förlängningen ett slöseri med skatt eftersom man kan hitta jättefin konst som inte är svindyr. Är dyrt alltid förenat med bäst?

Patrik Mamsellen är chef för Statens konstråd och har titeln direktör. Han kommer från konstvärlden och verkar inte vara politisk. 

Kulturrådet är den största myndigheten inom det här gänget och har därför en generaldirektör. 120 personer jobbar på Kulturrådet och de omsätter 73 miljoner kronor per år. GD heter Kajsa Ravin. Hon utsågs 2019.

Dessa tre kulturfrämjande myndigheter omsätter ihop nästan 100 miljoner kronor per år och har varsin direktör, varav en GD. 

De kan lika gärna tillhöra samma myndighet och vara delar av samma. Man kan därmed effektivisera bort en hel del tjänster förutom direktörerna. De sitter på olika ställen men eftersom detta är en organisatorisk effekt av att minska antalet myndigheter och chefer kan de om det är praktiskt fortsätta att sitta där de sitter. Det är inte alltid kostnadseffektiv att byta lokaler. Att slå ihop myndigheter innebär visserligen att man politiskt får något svårare att styra eftersom regleringsbreven är per myndighet men det kan man lösa genom att helt enkelt skriva dem lite mer detaljerat. 

Jag fortsätter granskningen i ett nytt inlägg. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!