Annie Lööf – nästa miljöminister?

Centern har äntligen klivit ur den röda garderoben och tar nu steget fullt ut in i den socialistiska familjen, trots att deras politik i grunden är borgerlig. 

De röda linjerna i sanden blev rött från topp till tå. Att Lööf nu säger att ”hon kan tänka sig ingå” i en Socialdemokratisk regering innebär i praktiken att om vänstern vinner igen kommer hon kräva det. Att S och C bildar en egen regering, utan MP och V. För vad ska de rösta på? Ulf Kristersson?

Nooshi Dadgostar har efter en kort period som upprorsmakare snällt lagt sig framför dörren igen, den plats Jonas Sjöstedt integritetslöst och med mjuk ryggrad värmde upp alla sina år som partiledare när Vänsterpartiet fick smulor av Löfven.

Som höger är jag dock tacksam för att charaden är över, att Lööf ska kunna komma undan frågor om hur de tänkt göra och att hon nu kastar in handduken inför valrörelsens sista slutskede från den teaterscen hon hittills spelat pjäsen ”vi står mellan blocken”. Har ni noterat att hon slutat säga ”den breda mitten”? Tror inte ens hon säger mitten längre. De har väl insett äntligen att det är meningslöst, särskilt när Johan Pehrsson dödade begreppet med att kalla sig själv ”den långa mitten”. 

Det politiska landskapet började att ritas om 2010, när Sverigedemokraterna fick över 5 % och kom in i riksdagen mestadels bestående av missnöjda före detta sossarna och en och annan före detta moderat. Mellan 2010 och 2014 växte grupper före detta moderater och partiet började ändra sin politik till höger. Idag är man mycket närmare Moderaterna och Kristdemokraterna än några andra partiet, även man har kvar en del sossigt.

Men förändringen har fortsatt sedan dess. Den inför valet 2014 nästan uträknade Annie Lööf, de låg under spärren, tog revansch under Alliansens sista skälvande år. Kapten Reinfeldt lämnade det sjunkande skeppet och hon såg sin chans. Media gullade, självförtroendet växte. Inför valet 2018 hade Lööf och Björklund redan bestämt sig. Om Alliansen inte lyckades vinna och få egen majoritet utan SD skulle de såga av grenen Moderaterna och Kristdemokraterna satt på. Och förhandla med Löfven och rösta rött. 

Den metamorfos Centerpartiet gått igenom den här mandatperiod avslutades i och med beskedet att Centerpartiet kommer att kräva att sitta i regering med Magdalena Andersson som statsminister. Allt prat inför valet 2018 om att Annie Lööf var den givna statsministern eftersom hon ”stod i mitten och tog ansvar och kunde ena höger och vänster” försöker ingen i hennes bunker-stab låtsas om. Det är väl för pinsamt. 

Nu talar Lööf om Andersson som ”den enda statsministerkandidaten”. 

Med tanke på att de riktat in sig på Miljöpartiets väljare senaste fyra åren, den urbana medelklassen i storstäder med klimatångest och cykelpendling, är den logiska fortsättningen att Annie Lööfs plan nu är att kräva miljöministerposten. För att rikta in dödsstöten mot Miljöpartiet. De försöker påskina att SD är någon slags huvudfiende men i själva verket vet de mycket väl att vad gäller varifrån väljarna kommer är SD helt ointressant eftersom i princip ingen byter mellan C och SD. Istället kommer Centerpartiets nya väljare från vänster, inte minst från MP. 

Eftersom målsättningen idag verkar vara att bli det nya Miljöpartiet vill de ta så många väljare från partiet som möjligt logiskt sätt. När Maud Olofsson var partiledare och Alliansen vann var det självklart att C skulle ha Näringsdepartementet eftersom deras stora fråga var småföretagandet. Lööf har knappt pratat företagande på fyra år. Istället har hon ägnat sig åt profileringsfrågor som feminism och kriget mot ”rasismen”. 

Hon kommer inte kräva att bli näringsminister utan kräva Miljödepartementet och posten som Miljö-och klimatminister åt sig själv. Frågan är alltså inte om Centerpartiet kommer bli Socialdemokraternas nästa regeringspartner utan det är numera redan fastlagt. 

Men med halverade siffror på ett år från strax under 10 % till idag knappt över 6 % kommer de ha svårt att hävda sig i förhandlingarna om hur många statsrådsposter de har rätt till. Gissningsvis kommer de få samma antal som Miljöpartiet hade som när de avgick hade Kulturminister, Miljöminister, Biståndsminister, Finansmarknadsminister och Jämställdhets- och bostadsminister. 

Lööf kommer givetvis också kräva att hon ska vara vice statsminister, något Isabella Lövin var men visade sig bara ha titel som medan ställföreträdande statsminister vid hans frånfälle inte alls var Lövin utan Morgan Johansson. 

Om vänstern däremot förlorar står Centerpartiet ensamma. De kommer inte få förhandla budget med M, KD, SD och L, det har högern redan sagt nej till. Då återstår bara två saker – börja prata om den breda mitten igen och nöja sig med sakfrågor där man ibland tycker lika för att kunna ge sina väljare några enstaka segrar. Eller att genomgå ytterligare en metamorfos när Annie Lööf meddelar sin avgång och den förtryckta interna högern, landsbygd-centerpartister som nu fått hålla klaffen och sitta i båten i fyra år, begår myteri i det raseri som de fått trycka undan på grund av tystnadskultur och den obehagliga personkulten kring Lööf. 

Och givetvis är Centern välkomna när de vill tillbaka till högern, om de byter partiledare och slutar fixera vid SD. 

Tills dess är Centern tyvärr lika röda som resten av vänstern. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!