Vad händer i Centerpartiet?

Annie Lööf valdes till ny partiledare i september 2011 och det gick direkt dåligt. Faktum är att hon nådde gång på gång rekordlåga siffror och det såg mörkt ut inför valet 2014. Det första valet hon skulle testas som partiledare i. Julen 2013 blev det känt att Centerpartiets idéprogram innehöll förslag som slopat skolplikt, fri invandring och platt skatt och Lööf tvingades krishantera och avbryta en privat semester i Thailand. 

I februari 2014 fick hon bottennoteringen på 2,8 % och Aftonbladet Ledare skrev att ett huvudmål måste vara att få ut Centern från riksdagen. De såg sin chans att så splittra Alliansen. Lite visste de hur lätt det skulle bli att göra det men inte genom att Centern åkte ut. 

Men de gjorde en stark upphämtning och landade på dryga 6 %, något under valresultatet 2010 men fullt godkänt för den nya partiledaren som kunde andas ut. 

Sedan hade Centern även tur – det stora partiet Moderaterna krisade. Partiledaren övergav dem på valnatten och en lång och plågsam mandatperiod började när man tvingades retirera i en massa frågor då det visade sig att projektet Nya M inte var hållbart. Anna Kinberg  Batra hamnade mitt i identitetskrisen, man var varken ny eller gammal. Till slut var hon så sårbar att hon höggs i ryggen av ett känt gäng internt. Under hela den här tiden från vintern 2015 till att Ulf Kristersson valdes i augusti 2017 stod Annie Lööf och sög åt sig uppmärksamheten. 

Hon ville vara den starka kvinnliga ledaren och media fjäskade. Hon byggdes upp som något modernt, en ung stark liberal med siktet på makten. Stylades i vackra aftonklänningar och retuscherade foton på glammiga omslag, frotterade sig med kändisar och gick på fest. Personkulten växte och även Lööfs eget självförtroende. 

Hon tänkte inte spela andrafiolen i valet 2018. Då gick Alliansen till val ihop för allra sista gången, som ett dysfunktionellt äktenskap som höll ihop för barnen stod de i TV våren 2018 och låtsades att allt var bra när alla kunde se att det inte fungerade. Ett av skälen var det hemliga egna avtal Björklund och Lööf hade, att om Alliansen inte tog makten så skulle de rösta på Socialdemokraternas statsministerkandidat för att isolera SD. 

Ett enda mandat skiljde blocken åt. Lööf gjorde ett kanonval även om hon och hennes gäng av främst män verkligen trodde att de skulle bli tredje största parti med siffror på 12-13 %, kanske 15 %. De fick nästan 9 %. Lööf och Björklund dödade Alliansen. 

Så varför har nu Centern halverat sitt stöd på ett enda år?

Ett skäl är det jag började skriva om – media. Det media bygger upp vill media vid någon tidpunkt riva ner, så fungerar den blodtörstiga medielogiken. 

Början på nedgången var nog skandalerna kring hennes bästa kompis Fredrick Federly, som briserade hösten 2020 när det blev känt att han levde ihop med en dömd pedofil. Hans politiska karriär var över, Lööf räddade honom inte. 

Men tystnaden från media kring Lööf började innan. Först hyllades hon konstant. Sedan skrev media ingenting om henne som person längre, bara om politiken. Tystnad. Ett klassiskt mönster. Därefter följde perioden vi är inne i nu, nerrivningen. 

I höstas skrev man om att ett 15-tal lämnade och om en havererad arbetsmiljö med tystnadskultur och personkult kring Annie Lööf, och om en bunkermentalitet som inte låter andra åsikter finnas. Arbetsmiljöverket kallades in. 

Det verkligen skälet är dock inte media utan det lilla ordet ”triangulering”. Det betyder att försöka hitta en position mellan sina höger och vänster-väljare för att kunna locka mitten. Minsta gemensamma nämnare kan man säga. 

Nya Moderaterna är ett skolboksexempel. Man ville skaka av sig den historiska rollen som högerspöke och myten om de rikas parti så man sminkade om partiet. Men i praktiken betydde det att man också struntade i kärnfrågor, som försvaret, rättspolitiken och invandringen. Man pratade inte om dem. Man förbjöd folk att prata om dem delvis. Kärnväljarna hade ju ingenstans att gå, resonerade man. De kommer stanna ändå. 

Projektets crescendo var valnatten 2010 då man fick 30 %. 

Tyvärr sammanföll detta med början till slutet också. För efter valet 2010 började väljartappet. Man hade lyckats locka nya väljare, från LO. Men de nya väljarna är lättflyktiga, de proteströstar, testar något nytt och är på väg. De är lätt att övertala tillbaka. Kärnväljarna som hade tålamodet en mandatperiod lämnade, för SD. Men de nya väljarna från LO lämnade också, en del till SD och en del gick tillbaka till S. 

2014 förlorade Moderaterna makten, trianguleringen avslutades och partiledaren lämnade partiet i sticken på valnatten. Kvar stod ett förvirrat identitetslöst parti utan riktning och ledare att städa upp i experimentet som gick snett. Det visade sig att det bara går att vinna kortsiktigt på att förändras för snabbt istället för hållbart och i takt med tiden och väljarna. Förändras måste alla partiet alltid men triangulering är chockterapi. 

Det är exakt det här Centerpartiet hållit på med senaste mandatperioden. 

De stod bredvid Moderaterna och såg exakt de misstag de gjorde, ändå gör de samma sak själva. Det är fascinerande. 

Centerpartiets triangulering att locka till sig ”urbana progressiva i städer” visade sig leda till att man tappar sina kärnväljare på landsbygden. Och de sosseväljare man tagit för att Löfven var så historiskt dålig och unga personer kände att feministen Lööf och det nya vänsterspråket passade dem har gått tillbaka till Socialdemokraterna när de nu har en medelålders kvinna från Nacka istället som känns mer tidsenligt än en gammal fackpamp från Norrland. 

Det är inget drev som orsakat Centerns tapp, det är konsekvensen av trianguleringen. 

Den varar bara en dryg mandatperiod, som vi kan konstatera gång på gång. Och tappar man kärnväljare och de blir besvikna är de svåra att locka tillbaka, det krävs mycket ansträngning. Idag röstar fler bönder på SD än C. 

Dåliga valresultat leder oundvikligen till förändringar. Och missnöje när många blir av med lukrativa uppdrag och sina jobb som tjänstemän.

Den stora frågan är därför – när avgår Annie Lööf?

Jag trodde ärligt att hon skulle kasta in handduken efter sitt personliga trauma men hon ville köra på ett val till. Jag gissar att planen är att avisera avgång efter jul så att partiet i god tid kan hitta en ersättare. Som Göran Hägglund gjorde. Att hon skulle sitta i 15 år som partiledare känns osannolikt. Det är ett jobb som sliter oerhört på det privata, inte minst den egna familjen och barnen. 

Vem tar över?

Ja, alla vet vi vem som allra helst vill. Det är Martin Ådahl. Det har varit hans önskan sedan han kom in i riksdagen, att bli partiledare. Få det finaste jobbet. I andra hand utrikesminister, det har han drömt om sedan dagarna på privatskolan i Partis. Han hade nog aldrig en rimlig chans men efter meme-gate är hans chanser obefintliga. Federley hade garanterat velat göra ett försök men han rök 2020. 

Trots detta skulle jag inte bli förvånad om Ådahl ändå försöker, hans arrogans brukar fatta beslut åt honom. Men som vid alla partiledarbyten gissar jag att den interna konflikten mellan höger och vänster bubblar upp. Den trycks nu med nästan våld undan, det är ju därför folk lämnat. Människor som inte står ut med att stå i TV och försvara Socialdemokrater. Personer som Emil Källström. 

Han är garanterat en mycket stark kandidat, för erfarenheten visar att via ett triangulerings-fiasko går man tillbaka till rötterna igen för att åtminstone få tillbaka stabila gamla kärnväljare. 

Jag har ett till namn. Ett ni inte känner igen kanske eftersom hon inte sitter i riksdagen. Ännu. Men hon är på väg in med en garanterad plats på Stockholmslistan – Elisabeth Thand Ringqvist. Känt namn inom. näringslivet då hennes främsta merit är som VD på Företagarna, som hon var i många år. Innan dess arbetade hon dock som politisk sakkunnig åt Maud Olofsson och hennes bakgrund är från någon slags Center-adel i Östersund, där de har ett mycket starkt fäste historiskt. 

Som gammal McKinsey-konsult och examen från Handels är hon ambitiös och tar sin karriär på stort allvar. Jag skulle inte förvånas om hon trots ny i riksdagen ger sig in i partiledarstriden nästa år, om den kommer. Annie Lööf hade suttit en mandatperiod men var otroligt ung. Thand Ringqvist är över 50 år och har ett gediget CV av att leda och av organisationer såväl som näringslivet. I dagsläget arbetar hon med riskkapital.

Hon är i grunden höger men har å andra sidan skrivit brinnande artiklar om hur hemska SD är och att man absolut inte kan samarbeta med dem. Är motståndet verkligen genuint representerar hon samma del av Centern som Lööf och någon förnyelse från trianguleringen på den fronten i alla fall är inte att vänta. Men är hon mer pragmatisk i den inställningen, eller den rent av också präglats av ambitioner, skulle jag inte placera henne och Emil Källström så långt ifrån varandra ideologiskt, inom rätt många områden.

Vad händer i Centern, var frågan. Jag tror inte det här scenariet är osannolikt i alla fall. 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!