Vilka är Extinction Rebellion?

För att kunna svara på den frågan måste jag gå tillbaka lite i historien. Världens samlade vänster har under mycket lång tid använt miljö-frågor som hävstång in i debatten för nå resultat för det egentliga syftet – avskaffa kapitalismen.

Ända sedan 60-talet har vänstern förstått att miljöfrågan kunde samla olika slags vänster under ett paraply, en slags minsta gemensamma nämnare där olika grupper kunde enas som var oeniga om annat. 

En av vänsterns problem har varit att man inte kunnat hålla sams utan delats i fraktioner. Miljöfrågan samlade allt från pacifister och hippies till Vietnamkrigs-motståndare, kommunister, maoister, sossar och anarkister. Dessutom har miljörörelsen erbjudit just det vänstern efterfrågat – en möjlighet att även rent livsmässigt ta avstånd just från kapitalismen. Det var det hela gröna vågen handlade om på 70-talet. Fly staden och konsumtionen och USA:s makt genom att flytta ihop i kollektiv på landet, odla sin egen potatis och isolera sig. 

Från början var miljöfrågan inte så organiserad, det var mer att olika vänstergrupper blandade in den i allt annat. En av de viktigaste förändringarna av det var Romklubben. 

Ironiskt nog har den utvecklingen alltid drivits på av människor som först tjänat en massa pengar på kapitalism för att när de redan gjort sig en förmögenhet totalt ändra kurs och istället arbeta för att begränsa möjligheterna för alla andra. När fan blir gammal blir han religiös, finns ett ordspråk som säger. Jag skulle nog vilja skriva ”när fan blir gammal blir han miljöaktivist”. 

Rom-klubben skapades 1968 i Villa Farnesina i Rom av Aurelio Peccei, som liksom Rockefeller skapat sig en förmögenhet på bland annat industrier, och Alexander King, som var ordförande för vetenskap på OECD vid tidpunkten. Gruppen gav ut boken ”The Limits to Growth” (Tillväxtens gränser) 1972 som blev en internationell bestseller och såldes i 30 miljoner exemplar översatt till 30 språk. 

Boken framför en rad prognoser baserade på simulationer. Kontentan är ett slags ”peak oil” för alla icke förnybara resurser, att de kommer ta slut men först kommer priset stiga oöverskådligt. Lösningen?

”Att jorden går under eller att det ekonomiska systemet designat så att varje individ på jorden får en lika stor möjlighet att realisera sin potential.”

Boken fick givetvis direkt kritik för att den till exempel helt ignorerade alla framtida tekniska utvecklingar och ser man på den utvecklingen sedan 1972 är det inte en försumbar kritik. Idag vet vi att saker inte kommer ta slut eftersom vi bland annat återanvänder så mycket av jordens resurser och ingen pratar längre om peak oil. Men slutsatserna i boken fick ett enormt genomslag hos den globala vänstern. Den mobiliserade dem under en ny paroll. Än idag är tillväxtkritik och krav på ett nytt ekonomiskt system miljörörelsens största krav, idag är klimatrörelsen som är navet. 

1991 följde Rom-klubben upp succén med ”Den första globala revolutionen” och där kan man hitta följande citat:

Demokrati är inte ett universalmedel. Den kan inte ordna allt och den är omedveten om sina egna begränsningar. Detta faktum måste tas itu med utan omvägar. Hur respektlöst det än må låta, är demokratin inte längre väl lämpad för de frågor som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären på många av dagens problem tillåter inte alltid valda representanter att göra kompetenta beslut vid rätt tillfälle.

På engelska kallas det här synsättet ”environmentalism”. Det finns ingen bra svensk motsvarighet men jag lanserar en här: miljöradikalism. För bara en miljöradikal kan hävda att demokratin spelat ut sin roll. 

Dark green, är den mest extrema formen av det här och det är fascism som tar avstamp i skydd av miljön som argumentet nummer ett. 

Tanken bakom Rom-klubben var från början att samla forskare, före detta politiker och företagare för att förankra så brett som möjligt i olika länder och därigenom få ökat stöd för sina idéer. Sedan 2012 är tyvärr en svensk ordförande – mannen som varit såväl folkpartist som moderat, Anders Wijkman. 

En av AntiFa:s grundare i Sverige (AFA) heter Mathias Wågh och hans aktivism inleddes just i en miljöradikal grupp som ägnade sig åt att förstöra vägmaskiner när föregångaren till Förbifart Stockholm började byggas i början av 1990-talet. Den andra stora vågen av lyckad mobilisering kom i slutet av 90-talet genom Attac-rörelsen. Och 2010-talets mobilisering har kanaliserats via klimatrörelsen. 

Ur detta har nutidens miljöradikala nav fötts – Extinction Rebellion. 

De drivs av en total övertygelse om en förestående apokalyps, varför det snarare är att jämföra med en slags religiöst narrativ. En undergångssekt. Och tror man att jorden ska gå under förstår man lite bättre deras irrationella beteende och att de inte tycker att lagar gäller dem. 

För att förstå detta lite bättre rekommenderar jag er att kolla på den här 21-åringen som ansvarar för XR Sveriges massmobilisering och därför är en nyckelperson bakom alla de aktioner där folk limmat fast sig på vägar i städer i Sverige under våren. 

Han är alltså bara 21 år, kallar FN-chefen ”den fria världens ledare” och tror tyvärr på allvar att jorden kommer att gå under. 

Han har redan blivit intervjuad av statlig media när han demonstrerade vid klimattoppmötet i Glasgow.  Han har trots unga år redan ett straffregister och kan tänka sig att även sitta i fängelse eftersom han anser att sabotage och andra icke-våldsbrott är rimliga för att uppnå sina mål. Som sagt, demokratin är inte gällande i de här grupperingarna. Man tror helt enkelt inte på den i likhet med andra extrema grupper i världen. 

De vill inte att Sverige ska styras av en riksdag utan de kräver att regeringen måste lyda ett Medborgarråd som i sin tur representerar befolkningen och väljs slumpmässigt. 

En fråga som direkt uppstår är – har XR tänkt på att det här slumpmässiga urvalet alltså kommer att leda till att ett antal personer hamnar i Medborgarrådet som inte alls tycker som XR och inte alls ser behovet av ett klimatnödläge?

Att de personerna kanske tycker helt motsatt om precis allt gruppen tycker?

Som till exempel en person som tycker som jag. Jag tvivlar på det. Men tanken om att ett land styrs av experter och inte demokratin är som jag beskrivit något miljöradikalerna byggt sin ideologi på allt sedan Rom-klubben grundades. Det är därför den är farlig. 

Globalt grundades Extinction Rebellion (XR) precis som dagens många miljögrupperingar inte av någon i Elvin Landeus ålder utan tvärtom, grundaren Roger Hallam är född 1966. Mellan 2017 och 2019 doktorerade han i London om just hur man åstadkommer förändring genom civil olydnad, dvs lagbrott. Han attackerade sitt eget college Kings college 2017 då han sprayade ”Divest from Oil and gas!” på fasaden. 

I oktober 2018 grundande han och några andra lika medelålders aktivister XR, två månader efter att Greta Thunberg inledde sin strejk utanför riksdagshuset. 

Han hamnande i blåsväder när han relativiserade Förintelsen i Tyskland. 

I Sverige består XR också av äldre personer snarare än yngre. 

Kristina Ros är närmare 60 år. Jessica Lovell är 36 år. Ola Gabrielsson är närmre 70 år. Paula Richter är 54 år. Ragnhild Larsson är över 60 år. Inga ungdomar som synes således. 

Jag har inte hittat något bra svar på varför just klimatradikalerna är så gamla. Varför folk i min egen ålder och äldre utgör kärnan av aktivister just inom klimat. 

Är det människor som behövt hitta någon slags ny mening med sina liv när barnen blir större kanske? Miljöfrågan är annars en fråga som engagerar fler unga än äldre. Kanaliserades deras egen nyfunna aktivism genom att deras numera unga vuxna barn engagerat sig i miljö och de hakade på för att de helt enkelt behövde ett nytt syfte?

Och så blev det personer som inte ser något konstigt med att limma fast sig på trottoarer plötsligt, trots att de närmar sig pensionsåldern. 

XR är liksom AntiFa ett nätverk utan riktig hierarki och det är olika personer som frontar. Men att de ligger bakom och är navet i alla olagliga aktioner och det växande demokratiföraktet inom miljörörelsen, där det nu är socialt acceptabelt att ifrågasätta demokratin. Vilket man också gör rent fysiskt genom alla de olagliga aktioner som går under namnet ”civil olydnad”. 

Det finns mycket mer att gräva kring här och granskningen fortsätter i ett nytt inlägg som publiceras inom kort. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!