Att såga en sågning

Idag publicerar Expressen ett av sina långa reportage signerat Anna Gullberg, som bl a var chefredaktör för Gefle Dagblad och själv bott halva livet i Dalarna (red.anm ihop med Jens Runnberg, även han namnkunnig medieperson). Hon är dessutom vice ordförande i Publicist-klubben. Hon är alltså en av medie-Sveriges tyngsta och därmed kan man också inte förvänta sig något annat än den högsta journalistiska kvaliteten på hennes alster. 

Jag har gillat flera av hennes reportage men dagens slappa granskning av min stadsdel Vasastan får mig nu att ifrågasätta hennes övriga faktiskt. För sågningen av Vasastan är monumentalt illa gjord och bygger inte alls på fakta, tvärtom är det en ca 10 000 tecken lång uppvisning i känslosås som inte tar hänsyn till annat. 

Jag brukar inte kommentera saker som inte är politiska men hennes ”granskning” av Vasastan blev politisk i det ögonblick hon la in stycken om skolor. 

Den är som alltid inlåst i Premium men jag ska dela med mig av delar av den för att ni ska hänga med i min sågning av hennes sågning. 

Först min egen bakgrund, bara för att den just i detta sammanhang är relevant. Jag bor i Vasastan, närmare bestämt i den lilla delen Birkastan i Vasastans sydvästra hörn som också markerar var Stockholm slutar och Solna börjar. som hon också lyfter fram. Vi flyttade hit 2005 men jag hängde mycket i området ända från år 2000 då jag flyttade hit eftersom jag hade nära vänner som bodde här. Vi har valt att stanna kvar med våra tvillingar födda 2011 och uppfostra vår familj ända tills de flyttar hemifrån om sisådär 10 år. 

Det har dock inte Anna Gullberg, som visserligen hävdar att hon bor i stadsdelen ”på deltid”. Varför hon vill fullständigt göra ner sin egen stadsdel är svårt att fatta men att hon är ute efter att piska upp en slags klasskamp är tydligt. 

Men som alla vet, rent krasst är det det område man väljer som sin bas för sina barn man lär känna på djupet. Plötsligt ska man ha saker som förskoleplats och skolplats, fritidsaktivitet och tandläkare. Man lär känna folk i området vare sig man vill eller inte eftersom man har barn. Saker som man inte behöver bry sig om som ung vuxen eller äldre utan barn boende här på deltid. 

”Sveriges dyraste stadsdel – ett reserverat för övre medelklassen”

Så inleds reportaget. Ingen tid att förspilla när bilden ska sättas. Sanningsvittnena och de enda Gullberg valt att intervjua om en stadsdel som innehåller 60 000 personer (1934 bodde det över 100 000 här) är en känd litteraturkritiker och en historiker och filmproducent som arbetade decennier åt statliga SVT. Och en bitter speciallärare som bor i en av de eftertraktade hyres-treorna precis vid Odenplan. 

Först ut är läraren, som för 20 år sedan fick tag i en 3:a, som med bruksvärdessystemet kostar någonstans mellan 7500 och 10 000 kronor per månad kan jag gissa även om Alving tyvärr inte berättar vad hyran är. Men hans hyra är ungefär vad en ung nyutbildad tvingas betala för en etta när han eller hon köpt en. Ändå är det på något märkligt sätt synd om ’Alving. 

Han hävdar att han försökt byta till något större. Handen upp alla som tror att insatsen i byteshandel med en 3:a på 80 kvadrat som är hyresreglerad och ligger vid attraktiva Odenplan inte har fungerat i något byte? Men Alving vill förmodligen betala samma summa fast för en större lägenhet och bo kvar exakt där han bor. Inte flytta till en sämre adress eller gud förbjude, en sämre stadsdel. Men Gullberg ifrågasätter inte. 

Sedan får Alving via att han analyserar vilka bilmodeller som parkeras i området dra slutsatsen att det är ”rätt rika människor som bor här”. Och den anekdotiska bevisföringen fortsätter när han ”snackar med andra pappor i skolan så märker specialläraren att det är en annan klass”. 

Hur märker han det? Och vilken annan klass?

 

Barnens vänner är också utomlands varenda semester, tydligen. Sedan blir Alving ännu mer deppig eftersom hans barn ”har dåliga odds att bo här”. Hur vet han det? Och jag kan garantera honom att med en förälder, som själv är lärare, som redan har så låga förväntningar på alla tre barn att han inte tror att de kommer kunna plugga och göra karriär eller starta ett eget företag och nå framgång eller spara och gneta för att ha råd att köpa en lägenhet i sitt hemma-område när de är vuxna, är oddsen betydligt lägre. 

Ytterligare bevis på ”den andra klassen” som nu finns i Vasastan är att kassörskorna på Ica är för snygga (!). Om han behöver lampaffärer kan jag däremot rekommendera Alving en promenad från älskade Odenplan ca 600 meter på Karlbergsvägen mot Sankt Eriksplan och sedan svänga vänster. Där ligger Norrmalms El sedan många decennier, den låg där innan han själv flyttade till Odenplan och är ett familjeföretag. Eller lika långt åt andra hållet över Sveavägen. I hörnet Odengatan/Birger Jarlsgatan ligger också en lampaffär. 

Sanningsvittne nummer två är kultureliten Bergman som krasst konstaterar att för att han hör och ser att folk renoverar så ”vill de bo i sekelskifteshus men inte i sekelskifteslägenheter”. Och att folk slänger ut ett år gamla diskmaskiner. Han kallar dem föraktfullt för noveau riche – ingen hyfs, ingen kultur, ingen bildning. 

Alla som flyttar in i Vasastan är enligt Bergman just så. Äckliga nyrika utan bildning.

Men han nöjer sig inte. Dessa nyrika bildningsfattiga har ”inget tryggt förhållande till sin egen klasstillhörighet”. Där kom det ordet igen. Det som speciallärare Alving också pratade om. Klass. En annan klass än han själv. Intressant nog lyckas producent Bergman både att måla ut sig själv som någon slags gammal underklass (till skillnad från nyrika) och som en överklass, fast kulturellt. Läsaren ska förstå att han är någon slags ursprungs-Vasastaden. Till skillnad från alla som flyttade in efter honom. 

Bergman kallar också alla gymmen för 30-talet. Originellt ändå. Men hans egna politiska preferenser anas i slutklämmen – man kan inte bygga en folkrörelse på människor i innerstaden. Socialismen får alltså vänta. Tack och lov. 

Sedan undrar jag var alla gymmen ligger? SATS ligger vid Odenplan, det är det minst gentrifierade stället i Vasastan då många med brokig bakgrund tränar där. Ett annat SATS öppnade på andra sidan St Eriksbron för ett 10 år sedan. Alltså på Kungsholmen. Faktum är att inte minst Birkastan är otroligt lite kedjor. Inga snabbmatskedjor, bara korvkioskar. Espresso House öppnade och stängde. Joe and the Juice likaså. Inga Primo Ciao Ciao, Vapiano eller Texas Longhorn. Eller O’Learys. Eller klädmärken i kedja. Allt i Birkastan är unika små butiker, barer och restauranger. Skivaffärer, klädaffärer, vi har t o m en cigarraffär. 

Man väntar och väntar på lite fakta i alla känslor man tvingas simma runt i och det kommer. I en faktaruta. Att samma fakta gäller en massa andra områden nämns inte. Som Täby, Danderyd, Östermalm eller varför inte Örgryte och Vasastaden i Göteborg? Västra Hamnen i Malmö är ett annat. Friskare, rikare och mer välutbildade. Och kaka söker maka, alltid. Folk har alltid velat bo i områden med människor som liknar en själv och har liknande värderingar. Det är inget nytt 2021, tvärtom. 

Om politiken bara smygs in i början, eller smygs och smygs. Det är tydligt att artikeln inte alls handlar om Vasastan utan Vasastan fungerar bara som en kuliss i det klasskrig Gullberg redan innan bestämt att hon vill bevisa finns. Det var väl en perfekt kuliss eftersom Östermalm och Södermalm är lite utjatade och färre människor utanför Stockholm har någon riktigt bild av min stadsdel. 

Men förspelet klass leder sedan direkt i ett politisk debattmässigt getingbo – skoldebatten. Nu när två synbart bittra vänstermän fått anekdotiskt bevisa klasskriget genom berättelser om bilmärken och bytta diskmaskiner går Gullberg direkt in på att ”det för att föräldrarna är välutbildade finns en press från start att ge sina barn optimala förutsättningar”. 

Nu vet jag inte riktigt varför hon utgår från att bara välutbildade vill det men skit samma. Vi kan utgå från det. Eftersom slutsatsen därför är, via en Facebookgrupp, att just föräldrar i Vasastan ställer sina barn i kö till Franska skolan redan på BB.

För att upplysa läsaren om Franska skolan lite mer och fakta Gullberg väljer att ignorera är att Franska för det första ligger långt bort från de allra flesta i Vasastan. I själva verket ligger Franska nästan i City. Ser ni? Lika nära Östermalm som Vasastan faktiskt. Och Gamla stan. Franska ligger faktiskt så mycket mitt i smeten man kan. 

För det andra – vem som helst i hela Sverige faktiskt kan ställa sitt barn i kö till Franska. Det är det fina med friskolor. Och för att den är så populär har skolan blivit en av få skolor där just ställa på kö redan på BB blivit resultatet. Carlssons skola och den skolan Nooshi Dadgostar gick i Göteborg är några andra. Men nu går inte det. Från 1 januari 2022 så måste barnet vara 3 år. Fel i sak dessutom alltså. 

Men där lämnar Gullberg läsaren. Man ska således tro att så här är det för alla föräldrar. Vi ställer alla våra barn i kö till friskolor, framför allt Franska, på BB. 

Det var nog detta som gjorde mig mest förbannad. 

För Anna Gullberg har ingen aning men struntar i det eftersom bilden ska sättas. 

Jag har bott i Vasastan som ung vuxen och som nykär. Som par utan barn, som par som ville få barn, som par som inte fick några barn. Som ett par som till slut lyckades och blev gravida. Som ett par med nyfödda tvillingar. Med tvillingar på förskola. Och jag bor här som förälder till barn som nyss gått ut lågstadiet, bytt skola och nu går i mellanstadiet. Jag känner massor av just föräldrar i just Vasastan, i Birkastan. 

Alla barn här går i kommunala skolor i princip. 

Vet ni varför jag vet det?

För att det knappt finns friskolor här. Det finns en verkligt engelskspråkig långt borta vid KTH/Roslagstull. Och en liten liten Montessori-skola, vilket jag aldrig skulle välja för mina barn. That´s it. 

I själva verket finns dessutom väldigt många kommunala förskolor. Så mina egna barn gick givetvis i kommunal förskola, sedan i kommunal F-3-skola och nu i en kommunal F-9. Det har varit brist på skolplatser i 10 år innan stadsdelen äntligen byggde ut Röda Bergsskolan och nu Vasa Real, klart till hösten, så att våra barn ens kan få plats i en kommunal skola hyfsat nära. En del av barnens vänner får pendla ända bort till Johannes vid Roslagstull. 

Att nästan alla barn går i kommunala skolor där man inte ens själv får välja, det finns inga köer och beslutet tas av stadsdelen efter tre önskningar man får fylla i är väl om jag inte missminner mig själva drömsamhället för alla som hatar överklassen och friskolesystemet? 

Våra barn har i princip väldigt lite av den valfriheten men eftersom vi valt att bo här har vi accepterat det och många av skolorna är bra. Just för att de flesta lärarna vill jobba i en skola i innerstaden. Marknaden styr alltså ändå. 

En sociolog får sedan påstå att vi har ”exklusiva butiker” i Vasastan. Vilka då? Menar hon klädbutiken Plagg kanske? Som har hipster-kläder. Tankarna ska dock förmodligen gå till Gucci och sådant. Något exempel tvingas hon inte ge, hon heller. 

Men sedan får damen påstå att Rörstrands-gatan på något sätt nyligen blev en restaurang-gata, varför förstår jag inte. När sanningen är att restauranger på just Rörstrands-gatan har legat där väldigt länge. 

Många av krogarna som idag ligger där har legat där 20 år minst. Raw, Mellow, Capri Due ett kvarter upp. En bowlinghall på Birkagatan och de krogar som öppnat senare har öppnat i lokaler där det legat andra krogar. Faktum är att när Karlbergs station stängde så förlorade gatan intäkter vilket bekymrade många. Det var då sommargataorna dök upp. Och delvis garanterat räddade en del av dem. Noll och inget om det i artikeln för läsaren ska inte få en verklig bild av Birkastan utan bilden att alla förstört stadsdelen med nyrika smaklösa onödiga renoveringar, för dyra bilar och för många gym. 

Men de konstanterna känner man ju inte till om man inte bor här. Då känner man bara till givna saker, som Tennstopet. Och Günthers, känd från film och TV. Som ligger på min egen gata ett stenkast bort för övrigt. 

Musslan och Wasahof på andra sidan vägen, den lilla leksaksaffären på hörnet och köksbutiken ett kvarter ner är ingenting som Gullberg heller känner till är gamla institutioner i Vasastan. Eftersom hon inte är intresserad av det utan av att måla upp en bild, tillfrågad av en kulturelit som kan bekräfta den redan uppställda tesen om en rikemansstadsdel. 

Hon återvänder till kulturelitens make. 

Som killgissar. Alla flyttar till villa när de fått barn. Jag vet inte när deras egna barn bodde i Vasastan, kanske har de inga. Men som förälder i Vasastan vet jag hur det egentligen ligger till. Allt fler par med barn vill bo kvar. Det är därför priserna på de få stora lägenheterna har rusat. Vasastan, framför allt Birkastan är nämligen en gammal arbetarstadsdel. Atlas Copco och Rörstrandsfabriken låg här och många små lägenheter för arbetarna byggdes. Paradvåningarnas stadsdel är Östermalm. Där finns många stora lägenheter. Men i Birkastan är lägenheterna över 3:or svåra att hitta jämförelsevis. 

Därför är stora 3:or att bygga om och 4:or och 5:or mycket attraktiva och har blivit mycket dyra. Mot bakgrund också av den stora bristen på både förskoleplatser och skolplatser kan vi som har barn och därför känner till detta dra den av fakta baserade slutsatsen att fler och fler barnfamiljer bosätter sig i Vasastan. Tvärt emot vad kulturparet gissade alltså. 

Det är bara att googla protester mot skolplaceringar och brist på skolplatser så till den grad att hela skoklasser med barn inte ens fått en plats på de tre skolor man önskat. Mina barn tvingades söka ny skolplats för ett år sedan då deras Karlbergsskolan bara är en F-3. Vi fick första handsvalet men skolkompisar till dem blev placerade lite här och där, vissa så långt bort som Johannes som ligger vid Roslagstull och alltså så långt bort man kan komma i Vasastan om man bor i Birkastan. Det går dessutom inga bussar, man får byta 2-3 gånger. 

Igen, samtliga skolor är alltså kommunala. Nästan ingen går i friskolor för att de friskolor som finns i innerstaden nästan bara är gymnasier. 

Men så kommer äntligen ett stycke som faktiskt är sant. Kulturparet säger det jag redan i texten sagt – Vasastan består av små lägenheter. 

Jag tror heller inte jag läst en artikel som drypit av så mycket förakt som denna, förutom Björn af Kleens samtliga alster förstås. Man hör hur äcklad Annina Rabe och hennes lika fina kulturmake är över alla som de inte tycker passar. Alla äckliga nyrika. Alla. 

Gissningar, fördomar och påhitt blandas i en röra som Anna Gullberg sedan trycker ut som sanning över en fin mysig stadsdel som förfallit i klorna på kulturfattiga rika på jakt efter status och perfektion. 

Jag har nog aldrig blivit så personligt förolämpad av en artikel någonsin tror jag, en som inte ens handlar om mig. 

En rytande känsla av lojalitet och ”vad fan skriver hon” bubblade på ett även för mig oväntat sätt när jag läste stycke efter stycke av rena fantasier som Gullberg försöker prångla ut som sanning. 

Det är kort och gott en saga det hon berättar. 

Gudarna ska veta att jag är en mamma som verkligen inte gillar den sociala mamma-biten, att man förväntas bonda och småprata med en massa människor man inte har ett jota gemensamt med förutom att ens barn råkar vara födda samma år och vi bor i samma stadsdel.

Jag har inte varit en del av något enda mamma-sammanhang. Varken bäbismammagrupper, dagismammagrupper eller skolmammagrupper. Min man är en utmärkt bonda-med-föräldrar-pappa så jag har sluppit. Jag är otroligt social och otroligt grinig när jag förväntas vara social i grupper jag inte valt och mamma i någon slags gemenskap är kanske det jag hatar näst mest, utöver att buntas ihop som kvinna i kvinnokollektivet som alltid ska försvaras  av feminister jag heller inte valt som företrädare. 

Men även jag tvingas ju har kontakt med folk även på en minimal nivå och jag bor i en stadsdel där EN unge i skolan sedan mina söner började ettan flyttat. Hon flyttade till Göteborg. Anekdotisk bevisföring, jag vet men det är ju tydligen samma sak som journalistik numera. Med Gullbergs nu etablerade standard menar jag. 

När man går i området träffar man otroligt ofta antingen föräldrar till fd dagiskompisar, föräldrar till lågstadiet, föräldrar till kompisar de har kvar, nya föräldrar hälsar på barnen för att de varit där och lekt och vi inte vet vilka de är, lärare på förskolan de gick, lärare på förra skolan eller fritidspersonal säger hej. Man sitter på en uteservering och det slår aldrig fel – någon hejar. Det är som en småstad. 

Och jakt på status i form av märkeskläder har jag personligen aldrig sett, tvärtom. Till skillnad från barnen i Humlegården där barnen klädda i enfärgat från små butiker lekte sida vid sida med våra barn i tröjor från HM så har barnen våra barn gått i förskola, lågstadiet och mellanstadiet med nästan alla haft kläder från kedjorna och ”märken” i fråga om Nike, Vans och Adidas. Det vill säga märken som även Anna Gullbergs barn garanterat haft i Dalarna. 

I vårt område finns många unga. Många studenter, många unga, många unga par. Det märks att lägenheterna är små. Folk tränar på gym och går i träningskläder och har hästsvans. Men de familjer som bor här bor inte sällan kvar här för att man blev förälskad i stämningen i området. Innan man fick barn. 

En pappa på dagis är uppvuxen här. Han berättade att när han växte upp på 80-talet var det här ”mysiga” folk i artikeln pratade om också bilvrak, hus som revs, kriminella som gjorde knarkaffärer och ungdomar i gäng som slogs.  Innan den så kallade gentrifieringen var området ruffigt, men de som nostalgiskt pratar om skivaffärer som bevis för det gamla Vasastaden vet antagligen inte om det. 

Eftersom de själva bott här för kort tid. 

Och fattar inte att när litteraturkritiker och fina kulturmänniskor flyttade in i området var det DE som startade gentrifieringen. De är själva en del av det problem de vill måla upp finns utan att vilja inse det. 

…………..

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!