Tondöva

Vill man vinna valet 2022?

Ibland tvivlar jag på om Moderaterna verkligen vill det faktiskt. Det finns inget landet behöver så mycket som ett maktskifte, ändå håller det statsbärande partiet på att spela bort den möjligheten efter det ena taktiska misstaget efter det andra. 

Partiet lider fortfarande av Decemberöverenskommelsen, av det sedan 2014 växande missnöjet med Fredrik Reinfeldts politiska ledning som skapade Migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet, massnerläggningar av försvaret och märkliga uttalanden som partiet fortfarande är förknippade med och av en väljarkår som man till viss del ignorerade stora delar av under lång tid. Av någon slags maktarrogans. Kärnväljarna kommer alltid ändå finnas kvar, anades vara strategin. 

Många väljare litar därför inte på partiet och är misstänksamma. Det är känsligt. Att rasera ett förtroende går fort, att bygga upp det långsamt, det trodde jag alla visste men när man ser partiets ledning fatta det ena tondöva beslutet efter det andra undrar jag. 

Dels i de små sakerna men som trycker på besvikna väljares politiska blåmärken. Som att Moderaterna gick ut i sociala medier för att avtäcka den traditionella partiledarmålningen varje partiledare får upphängd på partikansliet, motiv Fredrik Reinfeldt. De hade kunnat göra det utan kommunikation. Eller väntat till efter valet, jag tror att Fredrik Reinfeldt hade haft förståelse för det. Men det irriterade många redan irriterade. Man behöver inte gilla hatet mot Reinfeldt för att acceptera det. Det verkar en del av partiet tyvärr inte gjort. 

Eller som att gå ut med en gemensam debattartikel med det för många i högern röda skynket Annie Lööf. Jag är för att prata med alla partier. Men efter valet. Tills det är avklarat borde partiet förstå bättre än att ens i viktiga frågor som försvaret kroka arm med numera vänsterpartiet C. 

Dels i de stora sakerna. Som att partiet begått det ena taktiska misstaget efter det andra under pandemin nu snart två år långa period. 

Jag tillhör som ni vet den lilla skara verkligt frihetsälskande som kritiserat restriktioner från start. Jag har verkligen varit i minoritet. De allra flesta väljarna oavsett parti har istället velat ha strängare restriktioner och Hanif Bali och Peter Wolodarski tävlade på samma sida ett tag om vem som kunde ta i mest. I det läget,  när opinionen var för lock downs och stängda skolor och Folkhälsomyndigheten framstod som resonabla, vilket de inte gör längre, hade M kunnat ta ledartröjan. Eftersom deras egna väljare och resten ville ha auktoritära restriktioner skulle man från börjat tagit till vara den opinionen och lagt egna förslag i riksdagen innan pandemilagen ens fanns. 

Men lika mycket som de borde kapitaliserat på väljaropinionen för hårdare restriktioner lika lite borde de röstat för pandemilagen i september. Då hade de under hösten kunnat fånga upp trenden i opinionen att fler och fler röster är emot restriktioner. Och med friheten som ledstjärna och argument svängt. Det som var rimligt 2020 är inte rimligt 2021, hade man kunnat hävda. Eftersom det är sant. 

Det hade gått utmärkt. För just i saker som pandemier är det inte konstigt att radikalt ändra åsikt när läget ändras. Då skulle Moderaterna hållit sig nära sina ideologiska rötter och med örat mot marken och fast hand lett opinionen. för ökad frihet och färre restriktioner, för mer faktabaserade beslut och utvärderingar innan fler förslag får införas. Hade pandemilagen varit avskaffad hade regeringen under hela hösten tvingats gå till riksdagen med varje restriktion. 

Det var tydligt för mig att det var hit det barkade redan i oktober. För som fri skribent är det en del av jobbet att just ha örat mot marken. Men strategerna på det moderata partihögkvarteret verkar återigen missat trenden. 

Istället har partiet återigen stått i total medieskugga hela hösten och frivilligt låtit maktpartiet få dominera. Och nu går det fort i opinionen. 

Nu är det inte bara vanliga väljare som kritiserar restriktioner. Nu kommer varje dag nya experter i media, som läkare och forskare, och kritiserar saker som restriktioner på krogen, vaccinpass, karantän för familjer, testning etc. Senaste igår stod det i DN att läkare på flera stora sjukhus inte tycker att familjer ska isoleras som inte har symptom, att ingen ska testa sig utan symptom och att PCR-test bara borde tas av vårdpersonal. 

Nästa vecka och kommande veckor kommer garanterat ännu högre och ännu fler röster emot fler och fler restriktioner och krav på att vi också ska klassa Covid-19 som en vanlig sjukdom, som Spanien. Att den muterat till en nivå där den inte är samhällsfarlig längre är solklart. Och därför finns inte något motiv att ha en enda restriktion. 

Varför Moderaterna lyckas tappa även den här bollen är oklart. Varför KD och SD tappar samma boll är ännu mer oklart. 

Den enade oppositionen har lyckats med konststycket att inte vara någon opposition vare sig för hårdare restriktioner eller nu för avskaffandet. 

Tondövhet vinner inga val. Det är allvar nu. 

Än finns tid att ändra sig. Pandemilagen är inte klubbad ännu. Ge inte bort media och makt ännu en gång. Det är valår nu. Det är uppenbart att oppositionen har allt att vinna på att som Liberalerna säga nej. Socialdemokraterna behöver inte 100 % makt att låsa in landet. Ni håller på att missa ännu ett tåg genom att kombinera feghet med saktfärdighet. 

You snooze you lose. 

………………………

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!