Avståndens tid


Det gör något med en. Att inte se folks ansikten. Det skapar en obehaglig distans och så försvinner halva kommunikationen med en människa, du ser inte om personen skämtar, är ironisk eller säger en sak och menar en annan när halva ansiktet är täckt. 

I USA hade alla servitörer på hotellet vi bodde på de sista dagarna munskydd och hälften av gångerna förstod man inte vad de sa trots bra kunskaper i engelska. För att ansiktet var täckt. 

Jag kände mig handikappad. Och vistelsen var inte så trevlig som den hade varit, tack och lov gällde det inte utomhus så folk i poolbaren var otäckta.

Vilket pris ska man betala som människa?

Munskyddens effektivitet är väldigt omstridd och den evidens som finns gäller godkända munskydd som byts var tredje timme. Inte munskydd i tyg men ändå ser man sådana här och där. Munskydd som alltså bevisligen inte gör någon skillnad alls men ändå tar bort en stor del av människan. Gör henne mer otillgänglig. Att prata med folk med munskydd är som att prata med en staty. 

En 10-timmarsresa med SAS hem från Miami nyss inleddes med en av alla deras sura medelålders flygvärdinnor inte sa hej och välkommen utan snipigt påpekade att mitt munskydd tydligen inte var tillräckligt högt upp på näsan. Och det är just nu socialt accepterat att bete sig så. 

Jag har själv tänkt mest att kommunikationen visar sig genom ögonen innan det här med munskydd plötsligt dök upp i livet. Men det är skrämmande hur mycket av det mänskliga som försvinner när mun och näsa och därmed också all mimik i ansiktet försvinner. Kommunikationen blir bara ett sätt att säga A. Inte ett sätt att få kontakt, när den mellanmänskliga kontakten är själva essensen i samtal. 

Med munskydd blir samtal bara information, inte samtal. Det bidrar betydligt sämre till kontakt, till en känsla av värme och samförstånd, skapa relationer blir betydligt svårare. Kontakten uteblir. 

Jag kan bara tänka mig hur det är vården, där folk är rädda och ensamma och där munskydd visserligen varit standard förut men inte för alla. Inte för vanliga USK-or och sjuksköterskor som sköter om vanliga patienter på landets alla olika vårdavdelningar. Hur skapar man värme och omtanke om en ensam rädd och sjuk person när man tvingas täcka halva ansiktet undrar jag. Och vilken vård får man då egentligen? 

När nu Folkhälsomyndigheten och regeringen ägnar dagarna åt att skrämma upp människor över helt vanliga virusinfektioner och säsongsinfluensor undrar jag om acceptansen för avståndet kommer bestå. Avstånd fysiskt blir avstånd mentalt. Det blir ett kallare land i ett redan kallt. 

Kommer 2020-talet blir årtiondet där det mellanmänskliga, den så viktiga kontakten, offras för rädsla? Ska våra barn växa upp i en tid där vuxna människor är rädda för något helt mänskligt, som att bli sjuk i vanliga infektioner? 

Människor som låter sig domineras och ridas av rädslor är alla överens om går miste om fullvärdiga lyckliga liv. För ett liv levt i rädsla skapar olycka. Isolering. Begränsning. Rädda människor är olyckliga människor. Olyckliga människor lever kortare och sämre liv. Men när rädslan just nu är accepterad som livsfilosofi, kommer folk klara av att återgå till ett liv utan rädsla?

Jag vet vad jag väljer. Vad jag valt hela pandemin. Jag har från första rapporterna, från första presskonferensen, valt bort att bli rädd. Istället har jag fortsatt leva som vanligt och tänka som vanligt. När flödet fylldes av en slags masshysteri där folk i medelåldern tragiskt nog nästan dominerade i såväl sociala medier och i media och dödsångesten gjorde folk irrationella trots att själva dödsångesten i sig var irrationell blev jag ännu mer övertygad. 

Vi har ett liv att leva. Det kan ta slut när som helst. Det är inget vi kan göra något åt. Varje gång du sätter dig i en bil riskerar du att dö i en olycka, varje gång du går över gatan, varje dag du vaknar kan vara sista gången. 

Dör du när du är 85 av ett virus ska du dö lycklig. För min vän fick inte fylla 39 år och han hade verkligen velat dö av ett virus som 85-åring istället. Varje dag får friska människor diagnoser och dödsdomar, varje dag dör 249 personer i snitt av massa saker. Olyckor, cancer, hjärt-kärlsjukdomar som infart, stroke. Och i kroniska sjukdomar. Folk dör på cykel, på jobbet, på bussen, av bussen, på motorcykel, när de sportar, när de joggar, när de duschar. Folk dör. 

Jag hoppas innerligt att rädslan försvinner och inte blir ett permanent inslag i våra liv i Sverige såväl som globalt. Vi ska inte vara rädda för covid-19. Det är inte farligt för de allra flesta, det var det inte innan vaccinationer heller. Några promille kvinnor i medelåldern har dött i covid-19, det är större risk att få och dö i bröstcancer. Mycket större. Ändå vaknar få kvinnor i panik varje dag och tänker – idag är kanske dagen jag får bröstcancer. För att det är irrationellt. 

Jag hoppas också att folk som blev så där irrationellt rädda kan inse det och gå vidare i sina liv med ännu större livsglädje och ännu mindre rädsla. Även om min enda rädsla är just att eftersom rädsla säljer kommer den stanna kvar. 

Rädsla säljer nämligen politik. Och rädsla säljer även vissa produkter,. Rädsla kan användas för egna syften. Som rädslan nu utnyttjas av Folkhälsomyndigheten och regeringen för att införa onödiga restriktioner. Och utnyttjas av lärarfacken och vårdfacken för att just deras medlemmar ska få det lättare på jobbet. Det är fackens jobb och de har alltid använt bland annat rädsla men nu är det extra mottagligt. 

När människor fortfarande är rädda att dö kan man övertyga dem om att vården måste skyddas fortsatt trots att det framför allt handlar om inläggningar som är helt normala och att säsongsinfluensan och RS varit extra svår. Man kan övertyga dem att man måste stänga bussarnas dörrar för att facken kräver det för att ”folk hostar”. Trots att folk alltid har hostat och kommer alltid hosta, det är en del av att vara männniska.

Man kan övertyga folk om att barn ska plugga på distans för att det numera ännu mindre farliga viruset covid-19 visserligen beter sig som en säsongsinfluensa gör, den sprids. Men ännu färre blir ens lite sjuka. 

Men vi ska inte låta rädslan styra. Jag tänker i alla fall inte gå med på det. Mina barn ska inte växa upp i ett samhälle där distans mellan människor för att man är rädda för varandra och för mänskliga saker som att bli sjuk är det nya normala. Där munskydd får en slags permanent acceptans trots att det ännu mer gör oss till främlingar och ökar kylan i världen. 

Mina barn ska växa upp i en värld när folk som tycker om varandra kramas när de ses och när de går. När munskydd är något kirurger och tandläkare har för att inte deras eget saliv och bakterier ska hamna i mig. I en värld där distans återigen är det negativa och. närhet är det positiva. 

De ska växa upp i en värld där relationer, människor, kommunikation och kontakt dominerar över rädsla och där allt är möjligt. Kan vi bara fixa så att klimatrörelsen slutar lura dem att jorden kommer gå under vore livet perfekt. 

…..

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Copy link