Ingen är tystad, Wolodarski

Jag skrev den första kritiska artikeln av Björn af Kleens intervju med Hans och Barbara Bergström här på bloggen lördagen den 11 december.

Ni kan läsa den här, jag kallade vad det är – karaktärsmord. Det är hans modus operandi, hans journalistiska mål. Han har gjort det om och om igen. 

Efter att jag publicerat började andra kritisera honom på Twitter, folk han försökt att få intervjuer med som sagt nej och hans mess och mail lades ut offentligt. Min man gick ut först, jag visste givetvis när jag skrev inlägget att han var en av flera som kontaktas i samma syfte. Per-Ola Olsson, som kallar sig Snyggbonde på Twitter är en annan som kontaktats. Och Johan Ingerö som arbetar åt Kristdemokraterna. 

Så hans nya artikel hjälpte jag också till att steka: en om banjo-högern.

Af Kleen har kontaktat  en handfull människor ur högern jag känner nämligen. Och det är lätt att se vad den skulle handla om – en svensk översättning av mannen i bisonmössan som stormade Capitolium, om proud boys, om en landsbygdshöger där raseriet kokar och som därför skulle kunna kanalisera en liknande vrede som vi ser i USA. 

Problemet är bara att det inte finns någon sådan.

Men verkligheten står som bekant inte i vägen för den här sortens journalister och därför var det angeläget om att den här artikeln med just den avsändaren i syfte att både karaktärsmörda de som skulle ställt upp och måla upp en bild av högern som är påhitt skulle ha svårt att skrivas. 

 På måndagen kom både en kritisk krönika av SvD Ledare och en artikel i Fokus av Johan Hakelius som hade samma tema som mitt, om lustmord. Kritik kom även från Aftonbladet Kultur. Det alla kritiker var överens om är just brister på seriositet när journalisten, som påstår sig vara intresserad av att skilda verkligheten, istället målar upp en nidbild han i förväg bestämt sig för. 

Att det är det som hänt bevisas av just den här journalistens tidigare stora intervjuer och reportage. 

Hans arbetsmetod bekräftades till och med oavsiktligen av Aftonbladet Kulturs Karin Pettersson. Men den här gången kommer förhoppningsvis inte någon glömma hur han arbetar. 

Jag lyckades alltså på ett blogginlägg skapa en rätt stor debatt om det här. Så stor att af Kleens chefredaktör på tisdagen kände sig nödgad att delta. 

Det är allvarligt att en av landets största tidningars chefredaktörer vill få det att inte handla om att en grupp människor som är höger protesterar mot en enskild journalists arbetsmetoder utan om en allmän bojkott av media. 

För så fult försöker Wolodarski spela här. Ingen har någonsin uppmanat folk att inte svara när media ringer, eller ens när Dagens Nyheter ringer. Utan vi har tröttnat på den arbetsmetoden af Kleen tillämpar, att med vän uppsyn och ofarligt dalmål nästla sig in i folks liv bara för att de ska fläta repet åt honom som han tänkt hänga dem med i en av landets största tidningar. 

”Ge sig på en enskild medarbetare” kallar Wolodarski att jag och sedan andra uppmanat folk att om af Kleen ringer eller messar vänlig avböja. 

Är det inte märkligt att journalister inte sällan blandar ihop det här? Kritik mot dem som kritik mot media? Mot demokratin? Och är det inte märkligt att samma journalister själva inte alls ställer upp på intervjuer när de avkrävs?

Det brukar nämligen också låta att när en journalist ringer han man något slags ansvar att säga ja. Man är skyldig att säga ja. Annars hotar man media och då hotar man demokratin. 

Att sedan sådana personer själva praktiserar sin egen valfrihet och tackar nej är inte ett hot mot demokratin. 

Jag tycker att den här debatten är för viktigt för att slarvas bort faktist. När media gör sig så här dumma gör de sig själva en långsiktig otjänst. Jag är den första att skriva upp på att en fri media är en av flera viktiga grundförutsättningar för både yttrandefriheten och för demokratin. Men inte den enda. Var och envars yttrandefrihet  är lika viktiga, och tack vare sociala medier kan fler personer än någonsin i historien praktisera det. 

Att oseriösa journalister som Björn af Kleen gång på gång får tillgång till människor bara för att missbruka det förtroende han fått och utmåla dem som han gör är dåligt för media, inte bra. Om folk slutar lita på journalister kommer nämligen media ha ett helt annat problem än att just af Kleen möts av tystnad när han ringer folk till höger. Som tröttnat på hans smutskastning. 

Snarare har vi gjort media en tjänst här. Hans sätt att jobba, där lustmordet är centralt, förstör nämligen för seriösa journalister och seriösa journalister är de som ska utgöra medias ryggrad. Jag ställde själv upp på en lång intervju med DN:s konkurrent SvD i höstas, där Torbjörn Nilsson valde bort att fultolka och smutkasta, att medvetet missförstå och att måla upp ett påhittat personporträtt. Utan han valde istället att vara professionell. Jag krävde dessutom att få godkänna bilderna fotografen tog, vilket jag fick göra i hans fotografs kamera. 

Artikeln blev bra både för mig och SvD. Utan smutskastning. 

Och det gör att sådana journalister kommer få tillgång till folk även i framtiden medan sådana som af Kleen inte får det. 

Wolodarskis utbrott gjorde tyvärr bara att det som verkligen tror att media är full av vänstertomtar vars enda syfte är att sprida lögner till folket en tjänst. En björntjänst för media i stort. Att han vill försvara sin medarbetare, eller snarare stjärna som han investerat så mycket i, är förståeligt men då skulle han valt rollen som chef. Inte rollern som någon slags allmän representant för hela mediebranschen. 

Om Dagens Nyheter vill göra långa intervjuer med högern i framtiden får de helt enkelt skaka fram någon som är intresserad av att skildra verkligheten, inte att använda riktiga människor som utmejslade sagofigurer i en redan skriven saga. Och kalla det journalistik. 

…..

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!