Karaktärsmördaren af Kleen

Björn af Kleen har under några år gått från en okänd journalist som skrev en kritisk bok om adeln till att bli upphöjd DN-korre i USA. Och en känd intervjuare. 

Men mest av allt excellerar han i sporten karaktärsmord. Och jag hoppas att den person som efter att ha läst detta inlägg och som någon gång får ett samtal av af Kleen lägger på luren.  

Låt er inte luras.

I förrgår kom hans senaste karaktärsmord när Engelska Skolans grundare Hans och Barbara Bergström tyvärr gav honom förtroendet han inte borde ha och släppte honom nära inpå.

Bilden som frontade reportaget är tagen underifrån (av upphovsrättsliga skäl kan jag inte publicera bilden här men klicka på länken). Barbara har päls och hatt och handväska. Björn af Kleen spann väl av glädje när han hittade den bilden av de hundratals fotografen tog den långa tid han intervjuade paret. Som en installation av överklass och miljardärpar, ännu ett exempel på en depraverad borgerlighet i den politiskt mest utsatta branschen idag – friskolebranschen. 

Förutom bilden blev det här mest omtalat – Barbra Bergström torkade av sig på journalisten (med utländsk bakgrund ska vi läsare också förstå, klassperspektivet smygs in och maskeras). Miljardären i päls, rik på skattepengar, använder pöbeln som handduk. 

Av allt Barbara Bergström sa till af Kleen under cirka 8 timmar tillsammans tyckte han att en av de mest intressanta var att hon sa god morgon till elever. Marscherande i korridorer med en rektors auktoritet och den självklara pondus bara rika tanter i päls med miljarder på banken kan ha mot elever kräver hon räfst och rättning, raka ryggar och glada ansikten. GOD MORGON! 

I det här stycket förstår man att paret Bergström inte gett af Kleen enkla citat egentligen, han tycker att det är ”svårt att intervjua henne”. Med andra ord, hon har inte sagt det han velat. Och därför fått kasta allt det materialet. Han vill ha bevis för sin tes i vanlig ordning, inget annat duger. 

Jag har träffat dem båda själv. Barbara är pratglad, positiv och karismatisk, Hans mer tillbakadragen. Båda har pondus. Båda har en stark drivkraft om vad som är rätt och raka ryggar. 

Givetvis hittar af Kleen även möjlighet att koppla ihop borgerliga rika med SD, det som blivit hans signum och livsvärv som journalist.

Jag ska bevisa vad jag menar längre ner i mitt inlägg, där af Kleens vilja att tillhöra adeln men inte får som orsakat en slags besatthet av rika människor och senare även rika människor och Sverigedemokrater lyser som en neonskylt i mörkret. 

Här kommer insinuationer om kapitalet och högerns påverkan på SD:s nuvarande skolpolitik, där man är för vinster i välfärden, fram och ska ge läsaren den givetvis felaktiga bilden att Bergströms haft något som helst med detta att göra. Men bara genom att placera två stycken efter varandra som egentligen inte har en koppling skapas ändå den i läsarens huvud. Listigt nog. Så bygger man en lögn. 

Vad hände egentligen då?

Jag har mailat Hans Bergström för att fråga eftersom jag skriver om friskolefrågan sedan 2012 och kanske är en av landets starkaste röster för vinster i välfärden. Och jag har följt af Kleen på håll, inte minst för att han då och då försöker få intervjuer av folk jag känner väl. De tackar nej gång på gång. 

Jag är till skillnad från Björn af Kleen också intresserad av sanningen. Det kändes viktigt att nu debunka af Kleens arbetsmetoder en gång för alla. 

Björn af Kleen beskrev projektet som ”karaktären helgläsning för DN:s helgmagasin, mjuk ton och inte så politiskt”. För så beskriver såklart af Kleen alltid sina blivande karaktärsmord, det är en del av modus operandi. Han smickrar och bedrar sig in i folks tillvaro. Mjukt dalmål, försäkringar, hängslen och livrem vaggar in folk i villfarelsen att han vill väl. Hans Bergström säger till mig att han hade läst hans bok om amerikaner och tyckte att han var rätt bra på att se och beskriva personer och miljöer som han kanske inte stod nära själv politiskt. 

Han hade alltså ändå gjort research över personen som hörde av sig, men tyvärr inte tillräcklig. 

Enligt Hans Bergström så fick af Kleen och hans fotograf hänga med dem en hel dag i två av deras skolor. För de ville så gärna se verksamheten själva för att kunna skriva ett bra reportage, ställa frågor och träffa personal och elever. Bergströms tyckte dagen var bra och trevlig men redan på första skolan blev det tydligt att lära känna verksamhet inte alls var af Kleens intresse. Det var något han sa för att få intervjun. Han pratade inte med någon på skolorna, utan betraktade mer. 

Hans Bergström tycker inte att texten är förfärlig och han fick som brukligt se sina citat. De fattade alltså inga misstankar om hur reportaget sedan skulle bli innan men bildvalet och rubrikerna gör ju artikeln, inte minst af Kleens långa reportage bygger på just detta samt citat som lyfts fram och fetstilas eller till och med gulmarkeras. Ibland även upprepas på fler ställen. 
 
Det här är Bergströms beskrivning av den verklighet af Kleen aldrig är intresserad av att skildra men som vi andra tror ändå att journalistik handlar om – att beskriva verkligheten. Men af Kleen berättar som vanligt sagor han skrivit ihop innan mötena. 
 
a) Pälsen, som skulle ge intryck av en sluten och arrogant överklassperson. Pälsen ifråga är ca 20 år gammal, syntetisk och inte från djur, Barbara är frusen och det var kyligt ute. Hon knäppte upp pälsen. Med en bild tagen lite underifrån ser det ut som om hon sluter sig, är arrogant och luxuös. 
 
b) Rubriken om ”bullshit”. Hon sa inte så. Hon sa ”so much is said in the debate which is B.S.”. Detta är ett amerikanskt idiom, som är betydligt mindre hårt än det utskrivna ”bullshit”. Björn har bott i USA i flera år, som DN:s korrspondent, och vet detta. Uttrycket betyder väl närmast ”det sägs så mycket strunt i debatten”. Man kan inte utan vidare ta ett idiom på ett annat språk och sätta det i svensk språkdräkt utan att förlora innebörden. Och det vet af Kleen, men han gjorde det ändå.
 
c) Påståendet att hon skulle respektlöst ha torkat av sig vatten på fotografens kläder. Detta tar Barbara hårt. Hon är en varm och respektfull person, mot alla. Hon fick en utomordentlig kontakt med fotografen Alexander Mahmoud, som ju för övrigt är en erkänd journalist. De skämtade och höll om varandra genom dagen. Vid ett tillfälle hade hon tvättat händerna men ville inte använda lufttorken. Hon torkade då av sig överskottsvatten på sina egna kläder först. Sedan gav hon Alexander en stor kram och skämtade om att händerna blev ännu torrare när de höll om hans rygg. Det var inte något som helst uttryck för bristande respekt utan skedde i en anda av vänskaplighet. Vi har flera vittnen på att det var så det gick till.

Mer bevis på af Kleens mycket tveksamma arbetsmetoder kan knappast ges. En unik inblick i hur ruttet det fungerar hos en mediekår mer intresserad av att bygga egna varumärken och karriär än de någonsin varit av någon slags verkligt sanningssökande. 

I af Kleens värld är alla andra människor medel för att uppnå egen framgång. De har inget annat värde än så. Kostnaden tar inte bara hans intervjuoffer utan också alla läsare som förleds att tro att det han skriver är sant. 

Jag ska nu berätta hur det blev så här. Hur Björn af Kleen blev landets största karaktärsmördare, i sagans tjänst.

2009 hade ingen hört talas om Björn af Kleen.

Som inte ens får heta af Kleen utan Kleen eftersom han inte är adlig på riktigt, inte enligt Riddarhusets regler. Det är lätt att se varifrån af Kleen fått sin ilska mot adel och borgerlighet och mot pengar som han verkar ha som bränsle i sitt professionella värv. Klasskomplex, en känsla av att vilja tillhöra men inte vara med. Han vill så gärna vara riktig adel.

Så intresserad, eller besatt, av adeln att han som frilansande kulturskribent skrev en bok om fideikommiss. 2014 plockade fina Dagens Nyheter upp honom som fast krönikör och tre år senare gjorde de honom till USA-korre. Han är en av deras profiler, en av de Wolodarski satsar på. En stjärna. 

Men politik har han alltså inte sysslat med så länge. Innan han började nischa in sig på karaktärsmord som specialitet var han kulturskribent. 

Hans genombrott var intervju med makarna Adelsohn som inte ont anande släppte in den på ytan vänlige unga mannen med den ofarliga Dalarna-dialekten han gärna förstärker extra när han pratar med intervjuoffer. Han är skicklig. Med smicker, en mjuk framtoning som ska präglas av en oskyldig nyfikenhet vaggar han in offren i en falsk verklighet att han gillar dem, att han är ofarlig, att han faktiskt vill skildra verkligheten och deras perspektiv. Därför får han också hänga med sina offer länge, han låtsas att han är deras vän. Han och hans fotograf. Allt för att få människor att slappna av, att tappa garden och plötsligt ge honom de perfekta citaten han kan bryta loss från sin kontext med lätt och van hand, som istappar från en stupränna. Saker som är på skämt framställs som medvetna, kontexter suddas effektivt ur och ledande frågor klipps bort. Han mejslar fram den historia han innan hans ens ringer personen och frågar om intervju bestämt att han ska skriva. 

Man skulle kunna tro att Ulf och Lena Adelsohn hade varit svåra byten här. En före detta partiledare, ett före detta statsråd. Politiska djur. Medietränade. Vana med maktens konspirationer liksom medias förvanskningar. Men uppenbarligen inte. För af Kleens genombrott hos den stora allmänheten som ”politisk journalist” blev med den intervjun. 

Den 20 mars 2016 publicerades den långa intervjun, eller reportaget, med titeln Vreden på Östermalm. 

Syfte?

Att bevisa att det i de rikas högborg Östermalm växer och frodas en rasism, en normalisering av främlingsfientlighet som kommer ge SD makt. Den historien var den af Kleen ville berätta och Adehlsohs var bara ett medel att komma dit. Jag kan tänka mig att han blev förvånad över hur lätt det var att få dem att ställa upp, han var som sagt inte särskilt känd 2015-2016 även om han skrev i Dagens Nyheter. 

Hur han fick Lena Adelsohn att säga att hon läser Avpixlat vet bara de tre som var med då men det är lätt att se att han försökte med alla medel få ett sådant drömcitat. Jag vet hur journalister arbetar, och jag vet hur de minst nogräknade som af Kleen gör. Han kanske höll på dagar för att för att lirka fram detta för honom perfekta citat, kanske var det inte ens Avpixlat de pratade om. 

Tänk på att detta alltså var våren 2016. När folk fortfarande kunde få sparken bara för att de pratat med en Sverigedemokrat, när Anna Kinberg Batra kölhalades för att hon tyckte att man kunde ens prata med dem. 

Bingo. 

Här kom citatet som byggde af Kleens framtida karriär, det som gav honom stjärnstatus och bara ett år senare ett av de mest eftertraktade jobben i branschen – korrespondent i USA. Debatten blev kraftig, Adelsohns målades ut som bruna moderater och af Kleens artikel blev otroligt spridd och läst. 

Men om man fortsätter läsa i den jättelånga artikeln förstår man hur olika skickligt lagda och manipulativa fällor lagts åt läsaren för att bygga upp tesens ”sanning” en bit i taget. 

I riksdagsvalet 2014, valet efter de kom in i riksdagen med god marginal på drygt 5 %, fick de 13 %. Men i af Kleens artikel utmålas en sympati på 7,4 % som mycket för läsare som inte har koll och utan den helt rimliga referensen 13 %. I syfte att måla ut Östermalm som särskilt utsatt för rasism, en slags kittel för en framtida Sverigedemokratisk bastion där sådana överklasspersoner som maktparet Adelsohn utgör en självklar kärna i, är hans journalistiska tanke med hela reportaget. Det är uppenbart. 

Och att Adelsohns dessutom har en bakgrund som maktpersoner i Moderaterna i Stockholm samtidigt som debatten när artikeln publicerades stormade som värst kring Anna Kinberg Batra och hennes helt både då och nu rimliga uppfattning att man ska prata med alla partier, även SD är relevant både då och nu.

När af Kleen går vidare i sin artikel, i sitt mål att rika as på Östermalm byggt broar åt Sverigedemokrater är givetvis Ian Wachtmeister ett nödvändigt språng på vägen, via Patrik Engelau och den Nya Välfärden. 

Besattheten av adeln och pengar är slående även här, 8 år efter han skrev boken om adeln. Klasskomplexet som drivkraft och kanske en slags avsky över något som inte blev hans. Jag vet inte men det lyser i alla fall igenom i hans texter. 

Det är inte invandringen som är problemet, det är inte kriminalitet eller kulturkrockar eller ens en konservativ gammal kvinnosyn från mindre utvecklade länder som är problemet utan det största och kanske enda problemet i af Kleens värld 2016 var att det finns rika människor som yppade kritik mot konsekvenserna av den förda politiken. 

Finansgubbar med eroderad moral skickar främlingsfientliga mail, ytterligare ett bevis i korståget mot borgerliga rika på Östermalm. Varifrån mailet kommer framgår inte, eller hur. Läsaren ska bara vaggas in att detta är ytterligare ett tydligt bevis på tesen, inte bekymra sig över småsaker som relevans eller ursprung. 

Finansbranschens missnöje. En hel bransch. Alla vet ju att alla rika är från finansen och finansen är heterogen. Vita medelåldersmän med dyra klockor, dyra fruar och unga älskarinnor. Att det är en enda enskild person som kanske inte ens jobbar inom finans som är hans källa verkar ointressant, det tas ändå som bevis för att hela branschen är del av problemet.

 

Dagens Nyheter-profilens inställning redan innan han blev någon slags stjärnskott var att alla som hade sinnesnärvaro att fatta vad af Kleen egentligen ville och därför tackade nej att medverka tas som intäkt för att Östermalm kräver anpassning. Alla är likadana som bor där. Att alla nej han fick inte alls handlade om att de fattade att de var verktyg för af Kleens fria fantasier utan deras nej är bevis för att tesen håller. Damn if you do, damn if you don’t. Snyggt och otroligt falskt givetvis. 

Snyggt i meningen att af Kleen här bevisar att han inte ens för 5 år sedan har några gränser i sin jakt på att bevisa vad han vill bevisa och gör allt för att göra det. Lögner, fabriceringar, feltolkningar och medvetna missförstånd blandas med sagor. 

Hans första stora reportage om rasister, nazister och SD som ledde honom mot den konspirationsteori som han byggt sin karriär på, den om kopplingen mellan SD, pengar, finans, borgerlighet och Östermalm, var just om rena nazister som bosatt sig i en by i Bergslagen. 

”Idyllen tagen som gisslan” som publicererades i maj 2015 och sedermera gav honom pris. 

Här handlar det snarare om en skildring av en bruksort, om Folkets Hus och socialdemokrater och nazister som flyttar in till byn. Inte överklass eller borgerlighet. Nazistreportaget ledde honom vidare till SD. 

I december 2015, innan den stora skandalen sexövergreppen i Köln på nyårsnatten som drog igång ett delvis nytt debattmässigt landskap i Sverige där tabuet att prata om migrationens baksidor och kulturkrockar försvann för alltid, publicerade DN af Kleens första stora reportage om Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU.

Det var efter den höstens stora bråk inom deras ungdomsförbund som resulterade i att ett gäng från SDU i Stockholm uteslöts, ungdomsförbundet bytte sedermera namn till Ungsvenskarna och de uteslutna frontfigurerna Hahne och Kasselstrand startade Alternativ för Sverige. 

SD är inte outbildade bondläppar på landsbygden i foppatofflor. 

SD är högutbildade, före detta borgerliga, de kommer från högburna familjer med fin bakgrund och fina utbildningar. 

Det är slående hur ointresserad af Kleen är av fakta för kollar man partisympatiundersökningar från den tiden ser man att de fortfarande då bestod mycket av före detta LO. Arbetare med vanliga jobb och gymnasieutbildning. 

Långt ifrån fina salonger på Östermalm och det Riddarhus af Kleen hela sitt liv velat tillhör. Björn Kleen, som de tycker att han borde kalla sig som icke-adlig. 

Kopplingen från uteslutna unga Sverigedemokrater med påstådd fin bakgrund till moderater på Östermalm i reportaget om vreden togs redan där i december 2015. När före detta arbetsmarknadsminister Littorin vävs in i historien för att han satt i styrelsen för ett bolag som ägs av en känd nazist – Wiking Minerals. 

Att det faktum att Sverigedemokraterna till och med avskaffade sitt eget ungdomsförbund och startade ett nytt just för att städa bort ras-ideologer i yttersta högern från partiet var ointressant. Kanske för att det inte går att koppla till några rika personer på Östermalm.

Det stora reportaget om nazisterna nära hembygden af Kleen själv växte upp i gav honom det stora genombrottet vad gäller uppskattning från kollegor eftersom han fick pris men det stora genombrottet att bli en känd journalist hos allmänheten kom först med Adelsohn-artikeln. 

Som ni nu ser är Björn af Kleen en högavlönad posör som bestämt sig för att det största hotet är rika människor och adeln. Och att dessa personer även utgör en kärna i allt som är dåligt – Sverigedemokraterna

Inte en enda person borde från och med nu svara när Björn af Kleen ringer. Säg nej. Lägg på. Svara inte på sms. Du är inte intressant för honom, du är ett verktyg bara för att han ska kunna skriva ännu en artikel om att rika människor är ondskefulla rasister. 

…….

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!